Kronjuvelerna DVD


Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Gör som så många andra och köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna kommer på DVD i november. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Allt är frid och fröjd i Mörtaträdgården, borrarna bonkar varandra med stirrande blick och blåfrusna läppar. Bortsett från att vattentemperaturen något minskar den mest hysteriska badlusten, är det en strålande dag på däck. Solen står som spön i vassruggen och vinden gör en moonwalk över viken. Ofattbart att det snart är november!

En rolig sak… Nu är Kronjuvelerna släppt på DVD. Billigast är den här på CDON.COM (tror jag). Skicka gärna en länk om du hittar någon ännu billigare.

 

 

Bad As Me

Människor är livfulla varelser, högljudda huliganer med stora och okontrollerade rörelser och starka, omfångsrika röster. Jag har utvecklat en enorm känslighet för människors energier. Det har naturligtvis med min sjukdom att göra. Den onämnbara. Onämnbar för att den är så jävla onödig. TBE, liksom… Ni kommer aldrig att få den, så fortsätt att härja bara.

Jag har aldrig tidigare uppskattat saker som tystnad, mörker och ensamhet. Jo, ensamhet kanske – för jag har aldrig haft tråkigt ensam. Tack och lov för det eftersom människor sover bort en tredjedel av sina liv. Och jag sover nästan aldrig. Alltså blir det en hel del ensamhet att slå ihjäl.

Faktum är att jag kan (eller kunde) ligga i vaken i flera timmar om nätterna utan att ha det minsta tråkigt. Min hjärna har aldrig varit riktigt trist. Det plingar och blinkar och lyser starkt av vackra färger. Mycket bra musik och sköna häng i obskyra prång har det alltid funnits. Men nu är det annorlunda kan jag berätta.

Min hjärna har förvandlats till en drypande fuktig betongbunker med endast en naken glödlampa som lyser svagt långt inne i ett hörn. Det enda jag hör om nätterna är susande rörledningar och ekande takdropp, och det är jävligt spännande alltsammans.

Jag har verkligen börjat uppskatta den där avskalade miljön och funderar mycket över vad jag ska fylla den med i framtiden. Saker blir viktiga på ett annat sätt när ”boden har brunnit”.

Det jag fortfarande har svårt att hantera är människors, energier. Jag vill börja varje möte och middag med att säga; ”Sch, kan inte alla bara lugna ner sej?”

Eller för att tala i metaforer; ”Kom inte med någon gräll, jävla badrumsmatta och släng in i min kalt ekande betongbunker där allting är så… episkt, ödelagt och vindstilla”.

Detta är vad fästingar kan göra med er, folk. Och nu vet vi att nya Neo är på väg.

Vill ni att jag ska provköra den också?

Glöm det!

Tom Waits har nämligen kommit ut med ett nytt album Bad As Me, så jag måste hitta ett fönster, en lucka, en rörledning där det avlägset går att uppfatta svag musik.

 

 

Andrés Hundfärd

Jag snackade lite med André härom dagen. Det är alltid roligt att prata med André, höra vad som händer på gården och i byn.

Och nu har André fan i mig fått nog av snöskred och ensamhet!

Efter åtta år i vildmarken har han beslutat sig för att flytta söderut. Skaffa ett påhugg, sätta upp stängsel, mocka spiltor, rasta getter, klippa får, passa barn, rykta hästar, klippa gräs, måla lador, plocka äpplen, hugga ved… What ever!

Såna saker har André  laddat för.

Och han vill inte ha någon lön. Men det måste finnas plats för hundgårdar och vara så pass långt till närmsta granne att de egna djuren inte stör andra kringboende.

Själv har han inga större anspråk på bädd och boning. Det duger med att kunna tvätta av sig på kvällen och knoppa in några timmar i ett tråg. Finns det möjlighet att koka ris är det bra, säger han, annars klarar han sig utmärkt på mjölk och frukt. Det har han gjort förr. Allra mest längtar han bara efter att göra saker, olika saker, nya saker, att lära sig mer och – utvecklas.

Nu undrar ju den som inte känner André sedan tidigare – är denne man på riktigt? Är det ens en man, eller kanske en blandning mellan varg och vildvittra?

Jo´men visst. Nånting ditåt, är min amatörmässiga bedömning.

Ändå törs jag påstå att André kan vara den mest riktiga människa som finns och det inkluderar även hans hundar. Sju stycken! Det liv de lever tillsammans påminner inte om någonting vi vanliga stadsbor ens kan föreställa oss. Människor som André borde fridlysas, kanske stoppas upp eller samlas i herbarium. Jag begriper ta mig fan inte vad André ska söderut och göra?

 

 

Men, som jag har många vänner med stora marker har jag i alla fall lovat att förmedla kontakten. Dock tror jag inte att någon av dem har möjlighet att ta emot sju levnadsglada dragdjur på sina gårdar, men sprid gärna ryktet vidare.

Jag tror verkligen att André är fullt allvarlig med att han inte vill ha någon lön och säkert kan jobba många timmar i sträck, dag ut och dag in, men givetvis måste han bo och leva anständigt. Gärna i avskildhet – det vet jag att han vill.

Detta påminner mig om att Kråke har berättat om ett liknande projekt (utbyte av tjänster) som var ganska snillrikt utformat. På vilket sätt törs jag inte beskriva för då blir jag nedkokad till grönsaksfond.

Men va´fan, alla vidunderliga vandrare och äventyrare där ute – Go for it!

 

Moral och etik i cyberrymden

Det räcker med att göra ett ”bloggsök” för att se hur många som laddar ner och tittar på Kronjuvelerna hemma. Jag antar att det är olagligt, filmen är ju inte ens släppt på DVD. Men det ger mej också andra funderingar. Själv har jag till exempel länkat till flera avsnitt i ”min” julkalender Dieselråttor & Sjömansmöss som ligger ute på Youtube. Nu vågar jag inte göra det längre. Jag vet inte om det är tillåtet. Om vi bortser från att jag är upphovsman till originalberättelsen, undrar jag vad som gäller generellt? Vem är boven och vem är banditen på ställen som Youtube och Pirate Bay? Den som lägger upp materialet, eller den som tankar ner, eller länkar till det? Det finns ju hundra tusentals olika klipp ur filmer och TV-serier på nätet, men vilket material är lovligt att använda? En officiell trailer, eller musikvideo, är ju självklart menad att spridas vidare, men resten då?

Hur fan ska man agera i den här djungeln?

Under tiden ni funderar på det och förhoppningsvis ger mej ett svar, lägger jag ut en bild på Viola. Hon gör INGENTING som är lagligt.

 

Lilla Lopploella 14 månader

 

Och en till på båda två.

 

Den ene streamar, den andra sänder

Dra upp byxorna

Jag läste i tidningen att den ”lilla” plywood-pinglan Lulu Carter nekades ersättning från Försäkringskassan på grund av sin blogg. Kvinnan bedömdes av sin ansiktsfärg och kroppshållning på bilderna där vara fullt kapabel att måla en vägg, klä om en soffa, yxa ett bord. Försäkringskassan har alltså ”agenter” som ägnar sej åt att lusläsa människors bloggar och med dessa som underlag avgöra huruvida skribenten har rätt till sjukpenning eller ej. Man frågar sej – vad hände med en sån sak som, läkarintyg?

Tänk om det vore tvärtom, att Försäkringskassan spanande efter alla dom människor som går till sin arbetsplats med Dengufeber och rinnsnuva, pågående psykos och långt framskriden kräfta. Man kunde tänka sej någon slags halvgenomskinliga samariter som klev fram bakom gardinen och helt varsamt återförde det rosslande vraket till sjukbädden. Och så klämde samariten fast ett par tusen spänn och ett paket röka  mellan tårna på klienten innan den hastade iväg till nästa ”hämtning”.

Ja, jag vet verkligen inte hur jag kom in på det här… Jag bara läste tidningen.

Det slår mej för övrigt att Khadaffi må vara djävulens rövhål, men måste vi verkligen se arslet i varenda nyhetssändning  utan någonting som skyler skadorna. Det är inte värdigt, det är inte okey. Dra upp byxorna där, tack!

 

Den lilla hushållsterapeuften

Freja ringde. Hon hör till den minskade skara av entusiaster som fortfarande anser att Freud är den som har gjort mest för psykoanalysen. Nu ville hon veta vad jag hade haft för drömmar föregående natt.

– Antagligen om vatten, svarade jag. Jag drömmer nästan jämt om vatten.

– Typisk ”morsagrej” att drömma om, svarade Freja. Vatten, livmodern, födelsen, uppstigandet… Pappa hade åtminstone drömt att han halkade på ett hustak när jag ringde och frågade.

– Och vad innebär det? undrade jag nyfiket.

– Allt med halka handlar om onani, svarade Freja. Speciellt halka i kombination med höjder!

Nu avbröt Nisse samtalet och teaterviskade till mej:

– Fråga Freja vad det innebär om man drömmer om att betala skatt?

Jag frågade Freja, och Freja svarade:

– Att man är en jävla snåljåp.

– Men kom igen, sa jag. Det är Nisse som undrar.

Freja svarade tvärsäkert:

– Om det är Nisse, handlar det också om onani!

 

Ett anständigt liv

När julen kommer är vi redan långt härifrån. När Högalids Församling har sin årliga Julbasar sitter vi i skuggan under en korkek och räknar pengarna från försäljningen. Nu är det nämligen bestämt. Majsan och jag drar till Spaninen. Vi ska ha en gård, en hacienda. Där ska vi föda upp tjurar och röka svarta cigarrer till lungsoten tar oss. Det kan ta många år. Speciellt som vi aldrig har rökt. Under tiden ska vi ägna oss åt dans samt ohämmad sex. Ja, inte med varandra förstås. Gud förbjude!  Kanske inte ens med ortsbefolkningen. Om det blir nödvändigt har vi tänkt oss en uppstoppad picador. Majsan hatar karlar!

 

Exakt vilken dag avresan ska ske, vet vi inte riktigt.  Det kan inte bli aktuellt än på några veckor, för vi är ju fortfarande pigga och sommarfräscha (intalar vi oss över en jolmig Calva på en dammig dyngstack) och borde rimligtvis ha en hyfsad chans här hemma i Sverige. Dessutom måste vi spara pengar. Det får bli någon gång i november, när vi har blivit gråmulna och griniga. Sånt kan gå fort ska ni veta. Bonden i backen bortom Svin-Olles svartbygge, är jävligt grinig!

– Det blir katastrof, säjer han och spottar snus mellan oraspade tänder. En skulle tatt höt precis före midsommar. Nu är det bara skit med alltsammans!

 

Sånt där förstår inte Majsan. Hon är uppvuxen bakom Råsunda Fotbollstadion och har levat hela sitt vuxna liv på Södermalm i Stockholm.

A´men haka på till Barca´ ra, säjer hon till bonden och vippar med sina exklusiva Manolo Blahnik på yttersta tåspetsen.

Det gör hon inte länge till kan jag tala om.

 

Majsan

 

Majsan är allt en riktig praktpingla tycker bonden. En sån där cool cat med midjelångt hår och stamkort på varenda saloon i hela Östra Svealand. En komplett tio-poängare som frammanar softade bilder av oljemättade vagnslider och löspackade höloft, helt enkelt ett m-å-s-t-e för varje man med ett modernt jordbruk… Om det bara inte vore för det här med språket. Bonden förstår inte ett dyft av vad hon säjer. ”Haka på till Barca´ ra… Vad menar hon med det?”

 

Jag vet förstås. Majsan har börjat reka inför framtiden. Flera gånger om året reser hon till Barcelona, snokar upp varenda mäklare med kontakter ända ner till det Andalusiska låglandet och kommer hem med vansinniga idéer om oxsvansvantar och tjurhårstråd. Nu har hon äntligen hittat en gård, en hacienda omgärdad av höga gallergrindar och avancerad säkerhetsutrustning. Just gallergrindarna är jag särskilt tacksam över.

 

Majsan har alltid varit lite morbid och motsägelsefull till sin läggning. En av dom saker som stämmer dåligt överens med oxsvansvantar och tjurhårstråd är hennes djupa engagemang inom den svenska kyrkan. Nu berättar hon för bonden om en julbasar i Högalids församling då hon till och med lyckades sälja minnet av en död gammal travhäst. Inte bara en – utan flera gånger! Varpå bonden spottar i backen och svarar tjurigt:

– Det är bara skit med döa gamla travhästar!

 

Majsan älskar att sitta högst uppe på dyngstacken och skrodera. Där, mot bakgrund av den nedgående solen och med utsikt över den glittrande fjärden, placerar hon sej själv i en medhavd solstol och lägger sina långa ben i kors över varandra. Nu tömmer hon sitt drinkglas och tittar bekymrat på bonden:

– Alltså, du dissar mina idéer hela tiden. Du borde verkligen joina mej till Barca´ så ska jag introducera dej för Deprak Chopra!

 

Det är sånt som gör att bonden i backen bortom Svin-Olles svartbygge och Majsan född och uppvuxen bakom Råsunda Fotbollsstadion  aldrig någonsin kommer att göra en utlandsresa tillsammans, what so ever. Det är någon jävla meridian som inte stämmer mellan dom två.

 

För oss två, det vill säja Majsan och mej, är det förstås annorlunda. Vi har en plan. Något av en flyktplan, skulle jag vilja påstå.

 

Planen föddes en ljum sensommarkväll högst uppe på dyngstacken. Först hade vi tänkt att bara ta det lugnt, måla tånaglarna och kanske skjuta lite ärtrör på bonden, men så halade Majsan fram den där tolvåriga calvan ur handväskan och snart kom också kakburken fram ur gömmorna. Det var där vi förvarade vår samlade förmögenhet. Majsan räknade stålarna under tystnad och skakade långsamt på huvudet.

– Det här håller inte…

Jag hängde över hennes axel och frågade ivrigt;

– Hur mycket har vi?

Majsan suckade tungt och slog igen locket.

– Som det ser ut nu, kan det inte bli tal om varken picadorer eller cigarrer.

Jag drog häftigt efter andan.

– Ja, men då blir ju ålderdomen meningslös!

Majsan nickade och kastade dramatiskt med håret.

– Vi måste börja göra avkall på saker, både du och jag.

Jag nöp i mina slitna chaps och såg mej frågande omkring.

– Göra avkall, på vad då menar du?

Majsan höjde ögonbrynen och gjorde en svårtolkad gest bort mot bondens beteshage till.

– Man måste inte äga ett halvt dussin odugliga hästar med skelande ögon och knas på kisseriet.

Jag pekade med darrande finger mot Majsans rödlackade tånaglar.

– Nej, men sjutton par snedgågna  Manolo Blahnik finns det förstås ett skriande behov av här i bygden!

 

Vad menar hon med det?

 

Det var då jag förstod att Majsan inte bara var smått morbid till sin läggning, hon hade också taskigt ölsinne. Plötsligt for hon upp från solstolen, grep tag i sin handväska och gjorde ett hotfullt utfall mot mej. Jag hann precis ducka innan väskan svepte över huvudet och såg en chans att sätta in en stöt så att Majsan stod rakt på näsan i dyngstacken. En traktor passerade långsamt på vägen. Bonden stack ut huvudet genom sidorutan och ropade högt:

– Tro mej, det blir katastrof!

Jag sträckte ut en hand mot Majsan och hjälpte henne upp på benen igen.

– Du har antagligen rätt, vi måste börja göra avkall.

Majsan spände av sej vänstra skon och vickade håglöst på den lösa klacken.

– Jag säljer skorna.

Jag sjönk ner på hennes plats i solstolen och nickade instämmande.

– Och jag säljer hästarna.

– Heders? sa Majsan.

– Heders! sa jag.

 

Det var detta beslut, detta enkla beslut, som fick mej att återvända hem och koppla upp datorn mot nätet. Jag sökte mej till en omtalad sajt där kommersen var i full gång dygnet runt och där såväl köpare som säljare kunde mötas och botanisera bland annonserna. Det var då jag fick syn på – hästen. Hästen med stort H, hästen i mina drömmar, hästen jag måste ha!

 

Jag kastade mej över telefonen och ringde omedelbart upp Majsan dit hon hade dragit sej tillbaka i det egna hemmet på Kocksgatan.

– Majsan, du anar inte vad jag har på gång! flämtade jag upphetsat i luren.

Majsan gäspade stort och muttrade:

Tell me no nothing about it och våga inte väcka mej igen innan högmässan börjar!

Jag ropade till henne.

– Lägg inte på. Jesus loves it!

Det blev tyst en lång stund. Så återkom Majsan med glasklar röst.

– Det är Calvan, jag har varit med om det själv en gång…

Jag sänkte rösten och viskade andäktigt.

– Nej nej nej, du förstår inte. Jag har hittat en häst och jag tror att det var Gud som vägledde mej.

Majsan svarade med sträv röst.

– Jag tror att det var satan. Hästsatan!

 

Jag lyssnade inte alls på hennes hädiska floskler utan kastade mej in i en målerisk beskrivning av, den kanske godmodigaste, gudfruktigaste och grannaste, kuse som betingade ett pris för människan fattbart. Jag avslutade min utläggning med ett konkret förslag;

– Och då förstår du själv, att om vi tömmer kakburken och lägger till inkomsten från dina skor…

Majsan hade varit tyst under hela min euforiska redogörelse, nu skar hennes röst som rakblad i ledningen.

– Mitt svar är N-E-J!

Jag drog ett djupt andetag och satte in ett förgörande artilleri som jag hade kopierat rakt av från fyra förslagna tonårsdöttrar med fler hästar än hälsan föreskriver.

– Du förstår inte… Ett nej är inget svar. Det är bara en meningslös bokstavskombination alltför lätt att förväxlas med ord som ”Ja” och ”Naturligtvis”.

Nu blev det sådär spöklikt tyst igen. Jag hörde Majsan andas långsamt i luren.

– Kom inte och säj att det är en hingst, du vet att jag hatar karlar.

Mitt samvete förhindrade mej att ljuga för kvinnan jag delade kakburk och picador med. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen direkt.

– Det är en hingst.

Jag hörde hur andningen upphörde helt och förstod inte alls hur en människa kan skrika så högt i ett tillstånd av kramp.

– I så fall N-E-J!

 

I det här läget var det inte rådigt att börja svamla om otvetydiga bokstavskombinationer. Mitt undermedvetna sade mej att här måste det till en hel vetenskap för att komma vidare.

– Man kanske kan kastrera den…

Majsan fräste i andra änden av tråden.

– Ja, eller stoppa upp den!

 

Jag kände hur jag blev alldeles varm inombords. Detta var första gången under hela samtalet som Majsan använde ordet ”ja” och därmed bevisades slutgiltigt att tesen om det fula nej-ordets meningslösa konstruktion bara är en onödig omskrivning av någonting som egentligen stavas J-A.  Vetenskapen hade segrat ännu en gång!

Majsan frågade:

– När kan det ske?

Jag svarade svävande:

– Kanske till våren, då har han hunnit få fin hingstkaraktär och…

Majsan avbröt mej:

– Det måste ske före jul!

Jag lade pannan i djupa väck:

– Före jul, varför det?

Det hördes tydligt att Majsan skruvade korken av en flaska och hällde upp någonting i ett glas.

– Därför att jag har lovat att sy portmonnäer till Högalids Församlings Julbasar.

Jag blev alldeles iskall inuti och började stamma:

– Du tänker väl inte a… an… använda…

Majsan uttryckte sej mycket klart.

– Jag vill ha skinnet i en påse. Vi kommer att bli rika!

Jag stönade högt i luren.

– Rika… Vi kommer att bli efterlysta!

Majsan skrattade torrt och avslutade samtalet.

– När julen kommer är vi redan långt härifrån.

 

Fler krönikor här

Divan, Dönicken och Diarrén

Äckelfaktorn stiger med rasande fart här ombord. Det börjades redan i går eftermiddag. Vi trotsade ovädret och tog en lång tur i skogen med hundarna. Därefter kraschade jag i sängen och lyckades verkligen somna en kort stund. Vilan blev dock hastigt avbruten, för Nisse störtade in i hytten och ropade:

– Det är diarré i hela köket!

Den första tanke som for genom mitt huvud var; ”Viola!”.

Ja, men det är alltid Viola. Oavsett vad, så är det Viola. Så jag bad Nisse:

– Ta ut Viola på varvet, så går jag upp och tar hand om skiten.

Viola var glad att få komma ut en extra runda så tätt inpå den förra och satte full fart över kajen. Jag var måhända mindre glad över min lott, och Wilmer, han var mest i vägen. Till slut blev jag tvungen att fräsa åt honom:

– Måste du vara så förbannat i vägen?

Moloken satte han sig i ett hörn och blängde med mullrande mage.

 

Stackars Wilmer


Efter en halvtimma var Nisse tillbaka med Viola. Båda var dyngsura.

– Det är lika bra att du tar in hundarna i duschen och tvättar dem, sa jag.

Viola fick duscha först. Wilmer fick sitta utanför och vänta. Sedan när båda två var skinande rena, hjälptes vi åt med att klippa klorna på Viola. Wilmer fick ligga på filten och titta på. Han började faktiskt se riktigt beklämd ut. Till slut sa jag till Nisse:

– Tänk om vi har missat någonting här… Tänk om det är Wilmer som har ont i magen?

I en hast fick jag på mej ytterkläderna och släppte iland honom. Aldrig har jag sett en hund försvinna så fort in i närmsta buske. Stackars Wilmer hade ju värsta rännskita, och höll sannolikt på att sprängas när divan Viola låg på schäslongen och fick tånaglarna filade.

Fy, fan vilket hundliv!

Under tiden vi var ute sedan åt Viola upp mina vantar. Mina nystickade vantar som jag har gjort själv efter de förra som hon åt upp i fjol.

Det är alltid Viola, alltid. Även när det är Wilmer så är det Viola!

 

Mary & Max – en måste se film!

Ibland får man vara med om någonting s-t-o-r-t. Och det är sannerligen inte ofta i mitt fall. Sist det hände var en tidig morgon för närmare tio år sedan när jag fick för mej att titta på en film alldeles ensam, Big Fish. Redan efter kort stund upplevde jag den där sällsynta känslan av att bevittna någonting stort. Sedan kom Tideland, och Terry Gilliam är alltid stor, men sedan hände ingenting. Jo, Kronjuvelerna hade premiär såklart, och det är en film som vi alla inblandade är oändligt stolta över, men svår att förhålla sej till på ett neutralt sätt. Men så hände det igen!

Nisse och jag beslutade oss för att krypa upp i kojen med en film som Freja hade rekommenderat, Mary & Max. Jag hade hört talas om filmen tidigare, men värjt mej mot att se den eftersom jag a-v-s-k-y-r leranimationer. Men jösses, vilket misstag!

Efter bara några sekunder stod det fullständigt klart att filmen var ett mästerverk, och några minuter senare att berättelsen var genial.

 

Se trailer här

 

Mary & Max är baserad på en sann historia om den lilla flickan Mary som bor i Australien och börjar korrespondera med en främling i New York, Max. Mary skapar en oerhörd ångest hos Max med sina rättframma brev och frågor om livet. Det visar sej att Max har Aspergers syndrom och omöjligtvis kan tolka vanliga, sociala koder och budskap.

Under tjugotvå års tid utvecklas och fördjupas deras vänskap fram till det gripande slutet.

Samtidigt som det här är en allvarlig film, skrattar man hejdlöst åt alla detaljer och ljuvliga karaktärer. Filmen har vunnit massor av priser och kan faktiskt vara en av dom bästa jag någonsin har sett. Kanske den bästa! Nisse och jag var alldeles omtumlade efter sluttexterna och helt eniga i vårt omdöme.

En MÅSTE se film!

 

TBE – så funkar det

Min morbror har skruvat ihop permobilen och dragit till Bangkok. Han ska upp i bergen tillsammans med sin hustru. Visserligen har vägen regnat bort, men det skulle visst gå att ta en omväg på ett par hundra mil. Såna är dom!

Jag ligger här ombord och piper, men det har jag fan i mej fog för. Nu ska jag köra ut den där TBE-bloggen jag har pratat om i flera månader. Så här började det för mej.

Det var i slutet av juli, vi la loss förtöjningarna och tog en veckas ledighet ute i skärgården. Jag hade haft huvudvärk ett par dagar, men i jämförelse med dom migränanfall som jag brukar få några gånger om året var det här ingenting.

Vi solade och badade, tog långa promenader med hundarna och grillade. Sånt som man gör. Vädret blev bara bättre och bättre så vi bestämde oss för att stanna kvar några dagar extra. Jag hade huvudvärk hela tiden. Så en dag fick jag feber, riktig frossa och låg på däck inlindad i ett duntäcke när alla andra solbadade.

 

Det här är typiska symptom på TBE, men hur skulle jag kunna veta det. Det som avgjorde saken var att jag blev bättre. Exakt så ser förloppet ut. Först blir man sjuk i influensaliknande symptomer, sedan blir man kortvarigt frisk några dagar för att därefter slås ut helt och hållet.

Så jag fick verkligen några helt okey dagar ute i skärgården, men sedan kom huvudvärken tillbaka. Det var på söndag morgon, samma dag som vi skulle åka hem. Jag satt på sängkanten och tänkte; ”Den här jävla huvudvärken är inte normal.” Min enda ambition den dagen var att dra in trossarna och sedan få iland dom igen på Rindö. Bara det, bara förtöja båten, sedan tänkte jag krascha i sängen.

På natten sedan blev huvudvärken värre, och då menar jag bortom allt man kan föreställa sej. Jag har inte ens särskilt klara minnen av dom timmarna. Någon ringde sjukvårdsupplysningen och  gav mej en telefonlur. Där var det en röst som sa att jag måste åka till Akuten, och då gjorde vi det.

När jag skulle kliva ur bilen bar inte benen längre. Eller, dom gick att gå på, men dom gick åt alla möjliga håll. Jag raglade som en gammal fyllegubbe.

Av någon anledning var jag fortfarande helt övertygad om att jag bara hade en släng av influensa, men jag såg på personalen att dom misstänkte någonting annat. Det beslutades direkt om ryggmärgsprov.

Det här har jag aldrig berättat förut, men jag fick göra tre (3) ryggmärgsprov på Danderyd. Dom två första gick åt helvete och var en mardröm att uppleva. Efter flera försök och tjugo minuters härjande i MIN ryggrad, beslutade man sig för att ringa efter en narkosläkare. Och nu blev det liv i luckan kan jag berätta. Narkosläkaren var rasande över hur dom två första proverna hade tagits och själv var jag så jävla pisstrött på alltsammans att hade någon erbjudit mej skjuts till en veterinärklinik med dom fina substanser som där finns att tillgå för att göra plågan kort hade jag nappat.

Men så behövs det bara någon som är snäll, som är kunnig och mänsklig.

Narkosläkaren la en hand på min axel och försäkrade; ”Jag kommer att sticka dej EN gång, och det kommer INTE att göra ont.”

Jag får nästan tårar i ögonen när jag skriver det, för att han var så säker på sin sak. Han stack EN gång och okey, det kommer aldrig att bli skönt med ryggmärgsprov, men han hittade rätt med nålen direkt och kunde fylla sina rör. Fem, feta stycken!

Nästan omedelbart förstod jag att det var något fel med proverna. Utan att ens analysera vätskan började personalen på rummet genast att prata om någonting som dom kallade för ”meningit” och som jag inte hade en aning om vad det innebar, men som jag nu vet är hjärnhinneinflammation.

Jag blev inlagd på Infektionskliniken och fick ett eget rum. I flera dygn ägnade jag mej enbart åt att studera en klocka på väggen och räkna minuterna som gick. Varje sekund var en sträcka av smärta som bara måste genomlevas, varje minut var en mardröm, varje timme var ett år. Inte ett enda ögonblick blev jag smärtfri oavsett hur mycket- eller vilken sorts mediciner syrrorna mortlade i mej. Jag måste verkligen ha varit påtänd som en majbrasa utan att ha det minsta skoj.

Varje dag kom läkaren in och berättade om dom senaste provsvaren. Allt som jag testades för hade jag  INTE. Alltså, var jag frisk, resonerade jag och borde få åka hem. Och varje gång svarade doktorn:

– Vi tar en dag i sänder.

Han visste nåt, det var alldeles säkert. Eller anade nåt i alla fall. Någonting som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mej.

Så en morgon, eller 285 430 sekunder senare, klev han in genom slussen (man ligger helt isolerad på infektionskliniken) och såg riktigt upprymd ut.

– Nu äntligen vet vi vad det är för fel på dej, Carina, sa han. Du har TBE!

Jag minns hur jag bara slöt ögonen och tänkte; ”Det har jag inte alls det!”. Men läkaren slog sej ner i en futuristisk besöksstol och fortsatte att prata.

– Åt TBE finns det ingenting man kan göra, sa han. Inga mediciner att sätta in… Ingenting!

Och jag frågade:

– Men vad ska vi göra då?

Doktorn reste sej upp och gav mej en blick som faktiskt var fylld av medkänsla.

– Vi tar en dag i sänder, sa han.

 

 

Ja, det var jag och Sven Tumba och några till som låg på Infektionskliniken den sommaren och tog en dag i sänder. För några av oss gick det riktigt illa.

Jag vägrade att acceptera det faktum att jag verkligen hade fästingburen hjärnhinneinflammation och stack till Gotland så fort jag blev utskriven från sjukhuset. Jag skulle inte säja att det var en dålig idé, det är aldrig en dålig idé att dra till Gotland, men man behöver ju inte klättra i betongen på Furillen.

 

Så en dag nådde jag slutet av allt. Verkligen slutet. Det tog slut där och då.

Vi hade kört bil genom oändliga hagar, öppnat och stängt ett antal grindar och nått fram till världens ände. En helt öde plats långt ute vid havet.

Skutskepparn tog hundarna och drog långt ut i det grunda vattnet. Han trodde nog att jag strax skulle komma efter, men jag orkade inte kliva ur bilen. Jag bara satt kvar och såg allting försvinna. Jag kände alla intryck suddas ut ett efter ett, alla tankar och instinkter. Jag visste inte om jag kunde gå längre, jag visste inte om jag kunde röra mej över huvud taget eller vad som var upp och ner. Det enda jag visste var att jag visste att jag inte visste och att därefter enbart återstod att dö.

På något sätt måste jag berätta det här för Skutskepparn, att jag satt där i bilen och var på väg att dö just då. Så när människor i framtiden säjer till mej att dom har gjort någonting med sina ”sista krafter”, då vet jag vad dom menar. För jag tog mej ur den bilen med mina sista krafter och började gå ut mot vattnet. Skutskepparn måste ha förstått att någonting var allvarligt fel, för jag såg hur han vände sej om och började springa. Sedan blev det bara så sorgligt alltsammans. Jag tror vi kände båda två att nu finns ingenting mer att göra, man kan inte bli sjukare i huvudet än vad jag var just då och det enda som återstod var att ta en sekund i sänder.

Så vi gjorde det. Vi tog en sekund i sänder och sedan en minut, en timme, en dag. Och nu har det gått två månader. Folk frågar jämt hur det är, hur det går och hur jag mår – men jag kan inte beskriva eller förklara hur det är att ha TBE.

I början vågade jag inte söka efter någon information på nätet heller för jag ville inte veta vad jag hade, ville inte veta vad som väntade. Nu har jag läst det mesta, och inser att det inte finns särskilt mycket information. Det är inte så många klantarslen som över huvud taget lyckas få TBE. Det är fan nästan omöjligt!

En enda procent av alla fästingar som finns bär på TBE-virus. Bara 0,25 % av dessa för smittan vidare. Hur många sitter då och bloggar om TBE som om det vore en vanlig höstförkylning?

Därför är det så svårt att få svar på sina frågor. Hur länge ska hjärnan kännas som en uppfuckad Kalspaderdeg? När går huvudvärken över? När blir allting som vanligt igen?

Jag kan ingenting om det här, men om någon läser min blogg och är drabbad av samma sak, så fråga gärna. Jag svarar så gott jag kan. Det mesta vet du ju såklart redan om. Att hjärnan stänger ner klockan fyra på eftermiddagen och då återstår inget annat än att ligga och blunda även fast du är jävla KLARVAKEN. Du vet att alla människor är irriterande, högljudda och allmänt okänsliga. Du vet att du aldrig får glömma solglasögonen hemma även fast det regnar och att ingenting kan få tyst på det där tjutande ljudet i huvudet. Och det du inte vet, vet inte jag heller. Hur länge håller det här helvetet på?

Jag är mycket bättre nu, men jag tar fortfarande en dag i sänder. Vissa dagar hoppar jag över. Då ligger jag i sängen och tänker på min morbror, Lasse, som mitt i livet drabbades av en svår sjukdom (mycket värre än min). Aldrig tidigare har jag sett en människa blomma upp så som han har gjort. Lasse är min hjälte dessa dagar. I natt landade han i Bangkok. Nu sitter han väl på ett lastbilsflak omgiven av sin Thailändska familj på väg upp i bergen. Jag lovar, Lasse har inga frågor om fästingar. Han har fullt upp med att hålla undan krokodilerna och att leva sitt liv!

Skammens bokhylla

Jag fick en redovisning från Sveriges Författarfond och blev glatt överraskad av att så många lånar mina böcker på Biblioteket. Fortsätt med det!

Visserligen tjänar jag bättre på försålda exemplar, men det skiter jag i. Jag tror att de allra flesta författare bara vill en enda sak – och det är att bli lästa. Till och med min gamla barnbok ”Dieselråttor och Sjömansmöss – Tro, hopp och kärlek” hade flera tusen utlåningar förra året. Fantastiskt att föreställa sig hur en helt ny generation av barn får bekanta sig med de gamla Dieselråttorna Mäster Estragon och Trassel mé Trunken.

Men det är klart att en bok som ”Det stora svenska vemodet” tycker jag att man ska äga. Annars finns även den på många bibliotek, och gör den inte det så brukar personalen kunna beställa hem ett utlåningsexemplar inom några några dagar.

 

Heja Bibblan, heja alla bokläsare!

 

Skammens bokhylla
(Den är städad nu)

 

Dahlskan var en stalledräng

Äntligen har jag kommit igång med att börja lägga upp alla mina krönikor som jag skrev för Tidningen Hästfocus åren mellan 2003-2007. Tyvärr har jag inte kvar ett enda exemplar av själva papperstidningen, men som tur är har jag hittat en gammal mapp med originaltexterna.

Jag tror att folk föreställer sej min arbetsmiljö full av tidningar, artiklar och filmaffischer. Ingenting kunde vara mer fel. Jag sparar inte på något och saknar inte ett dugg. Manuset till Kronjuvelerna har jag gett bort.

Men nu kan man i alla fall hitta alla mina krönikor under en alldeles egen flik (ovan). Många har jag till och med glömt bort att jag har skrivit, som till exempel den här; Ur askan i elden. Men vilka tider det var!

 

Dahlskan var en stalledräng

Sånt som är kul

Men, kolla! Vilket bord. Också det tillverkat av gamla cykeldelar. Undrar vad det kostar, och var man skulle ha det. Jag skulle bli tvungen att köpa ett hus till bordet. Och vad skulle i så fall vara i dom andra rummen? Mina fem ponnyhästar!

 

Jag har verkligen inte den minsta aning om hur man inreder ett hem. Här ombord är allting antingen sjöstuvat eller väggfast.

Idag frågade Nisse om jag inte började bli sugen på barnbarn? Jag svarade:

– Hell NO, jag vill ha tre Mastiffer och ett soffbord.

Det jag verkligen ser fram emot är att Sabina ska bli mamma. Sabina är en av Humlas bästa vänner och har funnits i familjen sedan urminnes tider. Nu finns inte Sabina här längre, för hon har flyttat till Ecuador (föga överraskande) och där skaffat fem lynniga lamor; Hasse, Barbro, Solveig, Börje och Bettan. Nej, men Gud vad det stack iväg nu då. Sabina har inte alls några lamor, men i alla fall… Hon bor i Ecuador och hon ska bli mamma.

Sånt är kul!

 

Stora Karlsö

Det står så mycket i tidningen. Om tjuvar och banditer och sexförbrytare och barnamördare. I don´t like it! Det jag tycker om är växter, grova träd och stadiga svampar. Emotionellt stabila varelser med en subtil och diskret sexualitet.

Igår såg jag förresten en havsörn. Det är inte så ovanligt numera, men fortfarande lite hisnande när det sker. Det här exemplaret seglade omkring över udden där jag brukar rasta hundarna mitt på dagen. Wilmer hade då precis fått span på en ekorre och missade hela flyguppvisningen, men Viola följde intresserat det spektakulära scenariot uppe bland molnen.

Jag fick en förfrågan om att komma ut och bo på Stora Karlsö en vecka eller två  under senhösten. Tänk att bo alldeles ensam i det vackra fyrhuset med utsikt över hela jävla Östersjön. Sånt gillar jag!

 

Fyrhuset

 

Tyvärr känner jag ingen annan med samma vildmarksfetischism och man får inte vara färre än två på ön efter turistsäsongen av säkerhetsskäl. Den som har varit där förstår varför.

 

Stora Karlsö

 

Birdspoting


 

Recykling

Jag läste om en man i tidningen som åt upp sin cykel. Det är inte alls så ovanligt som man skulle kunna tro. Hela rasket tuggade han i sig. Styre, pakethållare, ringklocka och  ja, rubbet. Inte förrän han hade svalt den andra (och sista) pedalen var han nöjd.

En annan lirare i USA byggde om sin gamla jonne till fyra läslampor. Jag tycker att dom är riktigt snygga och försöker få min vän, den vilda, vackra primadonnan Johanna Marseielle att ta upp tillverkningen i Sverige. Bara hon inte får feelings och börjar suga på ramarna.

 

 

 

Södra Länken

Jag har fått en låsning vid människors överläppar. ”Det var en jävel att ha lång överläpp”, tänker jag när det kommer någon med lång överläpp. Jag menar nu inte bred. Bred går fortfarande bra, det är lång som får mej ur slag. Varje morgon ligger jag i sängen och betraktar en jättelång överläpp på TV. Det är någon som läser upp Stockholmstrafiken som har den där jätteläppen och det mest fascinerande är hur hon får den att arbeta nästan i total stillhet. Den rör sig inte, den bara är där i hela sin längd och omfattning. Precis som Södra Länken.