Roten till allt ont

Man skulle kunna förledas och tro att det är någon slags ”hundblogg” going on här. Ingenting kunde vara mera fel. Jag har inga ambitioner att bedriva någon blogg över huvud taget, utan vill bara ha en ”strikt” samlingsplats för mina produktioner. Men så händer det någonting, det vet ni, saker som måste bearbetas, betraktas ur ett perspektiv och kanske dokumenteras av juridiska skäl. Så uppstår ett blogginlägg.

Och gårdagen var inget undantag. Redan på morgonen upptäckte jag att Wilmer (numera Washington) var orolig. Wilmer är en känslig natur som bär ett stort och tungt ansvar på sina axlar (oklart vilket). Nu hade han upptäckt en stor grupp självlysande människor på kajen intill. Det var en grannbåt som höll på med någon slags livbåtsövning där alla bar grälla räddningsvästar. Det hördes höga röster, skarpa kommandon och gälla visslingar. Allt sånt som triggar vilken normal jakthund som helst att hoppa i stövlarna och ställa sej i givakt.

Plötsligt dumpade besättningen en stor livflotte i sjön och utlöste uppblåsningsmekanismen. Och det kan jag säja, ett rymdskepp hade inte kunnat väcka större uppmärksamhet. Ut ur den vita kapseln vecklade sej en enorm farkost, stor nog att rymma ett par hundra nödställda gastar och lika många hängande i handtagen på utsidan. Tror fan att Wilmer höll på att skita i pälsen!

Magen mullrade högt och han rasslade runt i fartyget med osalig uppsyn. Jag bestämde mej för att gå ut i skogen med hundarna ett par timmar tidigare än den ordinarie ”middagsturen”.

 

Nästan genast vi kom fram, rusade Wilmer in i en buske och tömde sej totalt. Jag vet inte om det var av stress eller om han hade ätit någonting olämpligt. Med tanke på att han också bantar torde orsaken vara den förra, men eftersom han bara går UPP i vikt, har man inte en aning. Jag bestämde mej för att stanna ute ett långt tag bara för att slippa springa med honom flera gånger.

För att göra det lite extra kul lade jag ut spår åt hundarna och lät dom jobba på med sina näsor. Några fräcka skator kom inflygande från Resarö och satte Wilmer i rörelse. Plötsligt kom han tillbaka blodig om benet. Jag såg att det var ett ganska djupt skärskår och skyndade mej hem.

Först hade jag tänkt att lappa ihop honom själv, för varje veterinärbesök kostar tusentals kronor och vi har ett ordentligt förråd av sårvårdsprodukter hemma efter Violas alla blessyrer. Men Nisse trodde bestämt att skadan måste sys, och Skutskepparn var ute på någon Kustbevakningsbåt och den enda jag kunde få tag i var brorsan.

Loffe fick släppa sitt jobb på Tynningö, ta båten in till Minörhamnen på Rindö och byta till bil. Sedan plockade han upp oss på varvet och så tog vi vägfärjan till Waxholm.

Sicken cirkus!

 

Någon som har glömt bort att jag har Dengufeber i ett ganska aktivt stadium (det är mycket roligare att skriva Dengufeber än TBE, och det är två närbesläktade sjukdomar). Jag pallar inte sånt här. Och Wilmer med sin obegripliga känslighet och peruanska päls, han pallar inte heller. Han HATAR att gå till veterinären lika mycket som jag hatar att gå till doktorn. Vi vill vara i fred!

Men tur i oturen att vi verkligen åkte, och att vi gjorde det så fort. Skärsåret var ordentligt smutsigt och måste sys igen med dräneringsslang inuti. Och eftersom han ändå blev nedsövd passade vi på att ta bort en vårta vid örat också.

Sju tusen pix (lite drygt, faktiskt)!

Nåja, hundfan (förlåt) har bättre försäkringar än vad jag har och fick följa med hem igen. Hela vägen till Waxholm satt han i skuffen med en gigantisk tratt över huvudet och en Wunderbaum som dinglade från taket. Viola skrek rakt ut av skräck när han klev in genom dörren.

Kanske trodde hon att han blivit bortförd av utomjordingar, hon hade ju själv sett rymdskeppet landa  i viken, och här kom han nu tillbaka med en stor parabol runt halsen, blodig och luktade billig Kryptonit bakom öronen.

 

Viola skrek rakt ut av skräck
(Den här bilden är dock från i somras)

 

I dag beslutade vi oss för att gå ut i skogen och leta redan på varenda förbannade glasbit som kan dölja sej där bland buskar och snår, men vi hittade inga.

Det är en gåta för mej att båda hundarna har skurit sej flera gånger (rejält) utan att vi hittar orsaken.

Men…

Så kasade Nisse utför ett berg och ner till en stor vattensamling där hundarna brukar dricka. Och helt dolt av det höga höstgräset hittade hon ett vidrigt förvrängt plåtföremål med knivskarpa kanter som alldeles garanterat är orsaken till båda hundarnas skador.

Jag ska ta en bild lite senare och lägga ut här. Givetvis tog vi med oss den farliga plåtprylen hem och ska kasta i en skrotcontainer.

Wilmer, för sin del, ska försöka bli av med doften av utomjording och  Wunderbaum i sin päls.

 

Roten till allt ont


Washington tur och retur

Humla påpekade här om dagen att Wilmer inte längre känns som Wilmer.

– Han känns mer som ”Washington”, sa hon.

Kanske är det så med gamla hundar (och även människor) att dom borde byta namn någon gång på halva vägen. Nåväl, nu har i alla fall Dolly (Chihuahuan) varit i Washington och vänt.

 

Washington

 

Vi skriver 1:a advent och Skutskepparn har haft sin årliga (och enda) showoff på frukostbordet. Detta är någonting han gör. Frukost på 1:a advent. Redan den 2:a advent är förtrollningen bruten. Det vet man.

Nåja, flickorna (dom ombordvarande) blir lika lyckliga varje år.

– Åh, pappa har gjort frukost, säjer dom. Kom och se!

Så även i morse. Till och med Freja var hemma och Frida som hade rest hela vägen från Göteborg. Nisse klättrade upp från lastrummet.

– Åh, sa dom i kör och tindrade med ögonen. Pappa har gjort frukost!

– Man kan ta en bild på frukostbordet och skicka in till Nyhetsmorgon på TV4, sa jag.

Och då plockade dom upp sina mobiler och gjorde det. Seriöst, redan där och då borde man förstått att Julefriden snart skulle vara över.

– Nu skickar jag min, sa Frida.

– Kan du inte vänta lite? frågade Freja och började bläddra bland sina motiv.

Men Frida var snabb på tangenterna och svarade:

– Jag har redan ordnat det där, så du kan lägga ner mobilen.

Nu lackade Freja ihop och lyfte blicken från displayen:

– Och vad fan vet du om vad jag tittar på för bilder i min telefon?  frågade hon. Jag kanske sitter med en kuk här!

Ja, sen kom Skutskepparn med risgrynsgröten och så hände det där med Chihuahuan och man bara kände i hela kroppen; Nu är det jul igen!

 

Jag kanske sitter med en kuk här

När laxen tystnar

Nisse går i sömnen, och inte bara går, hon äter i sömnen också. Det verkar som om hon lever ett helt parallellt liv i sömnen. Till exempel vet hon bestämt med sej att hon tycker om hallongrottor, hela hallongrottan s.a.s. Men i sömnen äter hon inte det röda i mitten, utan vaknar på morgonen med en psykedelisk pelare av på varandra staplade mittpartier bredvid huvudkudden.

Sicko!

Det hela blir inte bättre av att vi har ett stort matförråd utanför Nisses hytt. Dit vacklar hon varje natt och sätter i sej alltifrån Italiensk parmaskinka, till fikonmarmelad (som hon verkligen hatar på dagtid) och grillkol. Ja, hon har vaknat svart om munnen.

Tomma mjölkpaket hittar jag överallt och… korvskinn.

Visst, man har hört talas om gravida kvinnor som äter murbruk. Men Nisse är inte gravid (på dagtid) och om hon vore det… Vad indikerar cravings på grillkol?

Det här har gått så långt att jag har gjort i ordning ett eget fack i kylskåpet med saker som hon får- / och bör äta under nattens fasta. Produkter som ingår under livsmedelsverkets varusortiment och som inte smakar terpentin.

Men nu har hon börjat äta kartong!

I morse låg ett halvtuggat paket med Taco-bröd under huvudkudden, och vad mera var… Hon hade dragit en påse pulversoppa också. Utan vätska.

Sicko!

Vad försvinner härnäst… Jul-laxen?

Vi funderar på att sätta upp en webbkamera i förrådet, men Nisse är rädd för att se sej själv i sitt besatta tillstånd. Hon har inte en aning om VAD ”det” ser ut och föreställer. Men det har jag…

 

Poltergeist

 

Fångarna på Falsom State Prison

Vi har en ”Johny Cash period” här ombord. Ja, inte jag, men Nisse har. Överallt, var man än kommer, i förpiken och kabyssen, styrhytten och maskinrummet spelas, Johny Cash.

I går när vi var ute med hundarna i skogen ville hon att vi skulle sjunga Johny Cash vid lägerelden. Jag fick vara June Carter. Hundarna fick vara fångarna på Falsom State Prison.

Nisse var inte nöjd med min sånginsats. June Carter har aldrig fått så mycket skit i hela sitt liv!

Nu ligger jag i hårdträning. Jag ska lära mej varenda line till eftermiddagsturen. Jag har bara så förbannat svårt för att sjunga rätt på ett ställe och sjunger ”life” där det ska vara ”love”. Alltså, Johny Cash blir ju topp tunnor rasande och slänger kaffet på elden. En gång prickade han Wilmer rakt i huvudet och det blev upplopp på Falsom State Prison.

Den här versionen är dock från filmen Walk The Line som handlar om Johny Cash och June Carter. Nu jävlar ska jag sätta den här texten!

 

Nu kan isen lägga sej

Brorsan ringde.

– Om man inte orkar  åka och handla, kan man glida förbi er och få mat då? undrade han.

Jag svarade:

-I sällsynt ömmande fall så…

Mest tänkte jag förstås på barnen, tonårskillarna med sina behov av fjäder och brosk. Hastigt plockade jag två feta hönor och skar upp i rejäla bitar. Jo jo, sån är jag.

 

Plenty med kyckling

 

Det kan bli en lång vinter för ö-borna, det vet man. Speciellt som Uffe på Snickeriet var förbi tidigare på dagen och berättade att han hade ”råkat” skriva under någon slags protestlista på lanthandeln mot att bryta isränna i Ramsösund. Fan, jag ska också upp och skriva under.

 

Loffe, Helle, Wilmer, Viola och Nicola

 

När det väl drog ihop sej till matdags hade ”tonårskillarna” redan för länge sedan tillgodosett alla sina näringsmässiga behov (varav få täcktes av fjädrar och brosk) och valde att stanna hemma framför sina knastrande transistorradioapparater i stället. Jag tror att en av dom hade lyckats få in en svag länk till någon obskyr piratradiostation på Möja.

Vi andra fick smaka på Helles alldeles sagolika Cremé Brulé och höra om när brorsan och hans barndomskamrat, Martin, byggde om grannens gamla Vorsteh till en motorcykel och åkte på den. Hur dom gjorde? Trädde en klädgalge över huvudet som styre!

Sedan tittade vi alla (minus radiopiraterna) på min favoritfilm alla kategorier, Mary & Max. Nu kan isen lägga sej!

 

Trailer

 

Det ariska fingret

Fatta att tre månader i princip har försvunnit ur mitt liv. Jag läser om Breivik och minns tillbaka att jag redan då, vid dödsskjutningarna på Utöja, låg utslagen i sängen med jordens, jävla huvudvärk. Och jag kan inte förstå varför den Norske despoten ska få några lättnader i sin isolering.

Dödsstraff är jag emot, det måste man vara som intellektuell varelse. Men resten är jag fan i mej för. Inte tortyr kanske, men dagliga smånyp, absolut. Ryck skäggstubben av den jäveln med plattång – varje dag!

Han vill kunna ta emot besök berättar han för sin advokat. Seriöst – varför det…?

Tack och lov för att han inte fick tillfälle att uttala sej i rätten. Han kallar sitt dåd för; ”någonting fruktansvärt” som han vill berätta om. Tell us no more, säjer jag. Vad Breivik menar med ”fruktansvärt” har han redan sagt tidigare. Att han upplevde det som f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t att vara den som m-å-s-t-e ta död på dessa ungdomar. Han tycker  synd om sej själv!

Måhända vill den norske gutten även ha rosenterapi och kanske skadestånd, manikyr och kemtvätt? Det kan hända att där bröts någon nagel på det ariska fingret vid avrättningarna.

Mitt konkreta förslag är att släppa in tvåtusen TBE infekterade fästingar under tröskeln till cellen och täta alla glipor med fogskum. Sedan skulle den lille korsriddaren få känna på isolering.

Bara det, att kalla sej själv för ”Korsriddare” när alla som över huvud taget kan någonting om historia vet att den korsriddare som i all sin tossighet får för sej att döda en annan kristen sannolikt blir bränd på bål två timmar före vesper.

Världarna rulla!

Nej,nu blev jag så trött av att tänka på det här, så jag måste gå ut på däck. Där ska jag sitta en stund i solen och fundera ut nya vitala djävulstyg som man skulle kunna utsätta den lågusla fähunden för.

Min isolering är bruten!

 

Illustration: Christian Aarnio

Lerbad och rökturk

Nu har vi levat Indianliv i flera dagar. Det här underbara novembervädret lockar till långa skogsturer med stora brasor och höga lågor. Fan, jag är bra på att elda. Det har jag alltid varit. Sällan har någonting gått snett (om man bortser från den där skorstensbranden i det gamla fiskartorpet) men även den slocknade till slut.

Hur som helst tyckte Humla att Wilmer började lukta gammal Cherokee och tog med honom till fastlandet för en Spa-behandling. Han får det då och då. Massage och manikyr. Nu är han tillbaka med noppade ögonbryn och roll on i armhålorna. Då är det dags för oss att packa ryggsäcken igen. Även den ”stylishen” ska man väl kunna rädda upp med ett lerbad och en rökturk.

 

 

Lerbad och rökturk

Bleka grannar och taskig utsikt

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna kommer på DVD i november. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Nu när Kronjuvelerna har släppts på DVD är det massor av människor som bloggar om filmen. Det är jättekul att läsa alla olika reaktioner. En del låter sej svepas med totalt av berättelsen, andra fattar inte ett skit. Det är också roligt. Kronjuvelerna är och SKA vara en osvensk film. Osvensk så till vida att den innehåller starka karaktärer, stora känslor och sprakande stämningar.

Här bjuder jag på länkar till några härliga blogginlägg. Det går såklart att hitta hur många som helst, men det varken hinner- eller orkar jag hålla på med. Måste ut i solen och tanka energi för kommande skrivprojekt. Man vill ju inte riskera att skapa introverta karaktärer med bleka grannar och taskig utsikt. Man är ju inte Ingemar Bergman, liksom.

 

Waterblue, Linnea Dahlgren, Sahara, Vivan Divan, Its kind of a funny story, Clara Mayer, Milou Molander, Sofie Olsson, Love is freedome, Jonas Silke, Hanna Oja, The life and times, Siolia, m.fl.

 

Alicia Vikander och Björn Gustafsson

Joina Kronjuvelerna på Facebook

Hajkbanan

Ingen vill följa med mej ut i skogen längre. Folk tror att det är farligt i skogen, att man blir förgiftad och dör i skogen.

– Det är mööördare i skogen! skrek brorsan när jag frågade om han inte ville följa med på en liten tur.

Jag blev tvungen att muta honom med kaffe och nybakad morotskaka. Sedan fick jag gå före och rassla med en pinne för att skrämma undan alla fästingar i det obefintliga gräset.

– Du har ju för fan redan TBE, flåsade han och undersökte ideligen sina byxben.

Humla beter sej inte fullt lika neurotisk så fort hon lämnar båten, men hon har också införskaffat ett par rejäla stövlar. Tveksamt om det hjälper.

 

Humla tar det säkra före det osäkra

 

Efter utflykten i skogen åkte vi till Odal (Granngården) och handlade. Jag vet inte vad som händer när Humla och jag kliver in på en affär. Vi ser en massa fågelholkar och ljuslyktor och snöskyfflar och reflexvästar och saltstenar och kastspön och snökedjor och säjer till varandra (ofta bara med en blick); ”We are in heaven!”, men så börjar vi granska varandras varor och ifrågasätta nyttan med en handgräsklippare på däck, och då blir det så himla dålig stämning och slutar alltid med att vi kommer ut med en säck korn till Totte. Den jävla gotlänningen äter inte ens havre som andra hästar.

Nu ska jag gå upp och titta till jyckarna som ligger och tar en eftermiddagslur i köket (hoppas jag). Kanske sitter dom i skogen och grillar hajkbanan.

 

Grågrymlingarna

Se men inte röra

Alltså, jag har aldrig varit pjoskig – men jag gillar inte när folk tar på Viola. Hon kan gå av!

Så där påstår Nisse att jag låter hela tiden numera. Varje gång någon leker med Viola, blir attackerad av Viola, biten av Viola, samma sak:

– Sluta med det där, hon kan bryta ryggen. Lägg av nu, hon kan tappa svansen. Ta ut huvudet ur munnen, hon kan skada tänderna.

I går fick Nisse verkligen nog när hon satt med Viola på soffan och kliade henne varsamt på bringan. Jag hörde faktiskt mej själv gå förbi och säja:

– Gör inte så där.

Och Nisse frågade:

– Varför inte det?

Och jag svarade helt utan tvekan:

– Hjärtat sitter där.

Och Nisse spärrade upp ögonen.

– Får jag inte klappa henne på hjärtat.

Och jag sa.

– Du får inte klappa henne alls.

Och Nisse upprepade:

– Inte alls?

Jag skakade på huvudet.

– Nej, hon kan tappa pälsen och dö!

 

Viola som valp

 

Jag tycker ändå att jag håller det här pjosket på en sund nivå. Viola får härja rätt vilt faktiskt. Det är helt okey att komma rykande i ett hundra åttio och tackla Wilmer två hundra gånger i sträck, att välta snickare och vända upp och ner på deras lokaler. Dom tål det. Men Viola vet man inte riktigt med. Hon är så full av sattyg och tjuvgods, att en simpel klapp på fel fläck kanske blir den utlösande katastrofen. Ögonen kan lossna!

Nu hör jag förresten hur det slamrar på däck, och det betyder att hon är tillbaka efter ”morgonrundan”. Det innebär också att jag måste skynda mej upp och ställa undan osten.

Den kan hoppa upp och ta strypgrepp på henne!

Dreja bi

Ingen vill bli väckt försiktigt – jag lovar! Det är mycket behagligare att bli väckt med buller och bång, krasch och pang. Man vet i alla fall vad det är frågan om.

Här om natten blev jag väckt – försiktigt. Vid min sida satt en likblek varelse och strök min hand med iskalla fingrar. Det kan vara så att jag skrek rakt ut av skräck.

Ni vet hur det är när man blir så där ”in i helvete rädd”. Först blir man just; ”rädd”, men sedan blir man ”in i helvete arg”. Jag kan ha skrämt spöket på flykten.

I går kväll var det hur som helst tillbaka. Och det kom inte ensam! Ute var det beckmörkt. Jag hade precis börjat med middagen när ett starkt ljussken riktades rakt in i köket. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur ett stort fartyg närmade sig akterifrån. Det kändes nästan som en filmisk upplevelse. Skrovsidorna var så nära varandra att sjutton gastar lätt hade kunnat hoppa över relingen och bita svansen av hundarna.

Men det var bara en gammal grusbåt som näbbade in på kajkanten och skulle hämta någonting på varvet.

Det händer aldrig någonting spännande här.

Nu ska jag gå ner i maskinrummet och mata Kölsvinet med lurviga gomsegel.

Dreja bi!

 

Allhegonaafton i Vasastan
Freja & Philippa

 

Hemmakväll

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna kommer på DVD i november. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Humla skickade en bildhälsning från huvudstaden. Efter trettio år på Skeppsholmen (och Söder) är det just ganska typiskt att sitta ute i skärgården när det skyltas med Kronjuvelerna överallt. Så var det i somras, och så är det fortfarande. Men va´fan, jag trivs bra i vassruggen och det är absolut inte fästingfritt. Man vill inte att livet ska bli o-spännande!

Ikväll ska jag hur som helst ut på mitt första krogbesök på tre månader. Det blir solglasögon på och öronproppar i, samt täcke och kudde i bilen. Man vill inte att livet ska bli FÖR spännande heller.

Dags att kamma abborrarna ur luggen!

 

Fint skrivet om Kronjuvelerna av Blueraytips

 

Svart kaffe

Jag såg en bild, som en av mina vänner delat med sej av på facebook, och jag tänkte; ”Välkommen till det trettioåriga kafferepet!”. Det är inte säkert att du kommer levande ur det.

Just den här personen har precis fått sitt första barn (det kan komma många fler) och ingår sannolikt i någon föräldragrupp sanktionerad av BVC. Sånt där är trevligt, det vet man. Träffa andra nyblivna föräldrar och… fika.

Men fy fan för fika!

Förlåt, att jag låter så bitter. Det är jag egentligen inte. Men den som har sett sitt, kanske hundrade, måhända tusende, falsksjungande luciatåg med fläckiga särkar och brinnande barn, utvecklar snart en lätt aversion mot kladdiga termosar och torra saffransbullar.

Sedan, vet man, kommer resten av julveckorna rullade som en stor, svart tsunamivåg av ljummet kaffe och missbildade pepparkaksgubbar. Den ena kaotiska julshowen efter den andra avlöser varandra och det finns inte ett enda marknadsstånd där ungjävlarna jobbar med saker som kvalitetssäkring och hållbarhetsgaranti.

Inget ont om barnarbete, men det är inte alla snögubbar tillverkade av snorigt papier maché man har sparat. Och kaffet som har serverats (alltid till maximalt uppdrivet pris) tar tre årtionden att rena sej från.

Nej, jag vill inte verka bitter, men jag varnar i all välmening. Ta det lugnt vid fikabordet, en till synes harmlös bakkrydda som kanel är toxisk i stora mängder!