The Fall

Fan, fan, fan att man inte drog samma slutsats som Tarsem Singh; ”Livet är blott ett illa utfört stunttrick och däremellan händer en rad besynnerliga saker.”

Det är den bästa plott jag någonsin har hört och för övrigt den bästa film jag har sett också. Inte för att jag vet om regissören någonsin har presenterat sitt mästerverk med just den formuleringen, men det är kontentan av två timmars magnifik bildunderhållning.

 

 

Nu måste jag ändra på listan som knappt har rört sej på tio år och toppats av Big Fish fram till jag fick se, Mary & Max. Herregud, jag är ingen cineast alls. Jag har noll, eller inget, tålamod och måste nästan bindas fast för att se en film från början till slut. Men jag kan avgöra på bråkdelen av en sekund om det är en kvalitetsrulle, eller inte. Och när jag såg inledningsscenerna både till Mary & Max och The Fall (framförallt The Fall) förstod jag, att här kommer jag att sitta till denna film är slut. Sedan kommer jag att se den igen och igen!

 

The Fall

 

Det enda som ger mej tröst i denna utklassning av manusarbete är att jag har skrivit en berättelse som; Det stora svenska vemodet, uppföljaren till Kronjuvelerna. Givetvis är jag otroligt stolt över ”Kronjuvelerna”, men det är inte mitt mästerverk.

Jag minns en gång när jag pratade med den gamle legendaren, Gunnar Carlsson, på SVT och sa till honom om någonting jag då hade skrivit:

– Nu kan jag inte bättre, det här är det bästa jag kan göra.

Och han skrattade rakt ut och svarade:

– Du kommer att bli mycket bättre, Carina!

Och så fick jag gå hem och skriva om. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev och utav det arbetet kom såväl Dieselråttor & Sjömansmöss, som ”Kronjuvelerna”, och flera böcker.

Men fan, fan, fan att jag aldrig skrev in några stunts från järnvägsbroar!

Nu ser topplistan i alla fall ut så här:

1. The Fall

2. Mary & Max

3. Big Fish

4. Magnolia

5. Tideland

6. Gummo

7. Svart katt, Vit Katt

8. Arizona Dream

9. O Brother Where Art Thou

10. Brokeback Mountain

 

 

Saker som hände 2011 och ingen jävel hade någon glädje av

Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av.” Det facket!

Ibland känner jag igen mej i den där reklamfilmen som går på TV och visar en kvinna med ett komplicerat benbrott. I början av konvalescensen blir hon uppvaktad med Luciasånger och julklappar, men sedan dalar sympatierna i takt med ljusets återkomst. Till Påsk är allt som händer att en flinande farbror kastar in en blek blomruska i rummet.

Jag vet hur det känns!

Så jävla lätt kan det inte vara att hålla empatiflödet rinnande. Här har det faktiskt varit strypt ett par, tre månader snart. Här om kvällen frågade Skutskepparn liksom av en slump;

– Och hur är det med dej då nu för tiden?

Jag blev faktiskt rätt förvånad för jag brukar aldrig klaga över mina krämpor. Så jag svarade nästan lite full i skratt:

– Undrar du verkligen det?

Och han sa:

– Nej, den saken är väl egentligen rätt så avhandlad vid det här laget.

Det är kärlek, det… efter trettio år!

Annat var det i början… av augusti alltså. Dagarna på sjukhuset som jag inte minns ett skit av. Då var alla så snälla och omtänksamma och ta mej fan generösa. Jag fick blommor och ett par knallrosa Foppatofflor, som även hade kunnat framkalla en stroke under sämre omständigheter. Nisse städade hela båten och printade ut förhållningsregler som hon klistrade upp på hyttdörren inför min hemkomst.

 

 

Första dagen hemma var riktigt trevlig. Det kom in brickor med soppa och juice. Jag fick böcker och tidningar, som jag i och för sej inte kunde läsa, men i alla fall. Storartad service!

Men hör ni, sedan gick det fort utför. Redan dag två drogs alla måltider in, eftersom ingen kom ihåg att jag låg där i hytten, och hade vi inte åkt till Gotland den tredje dagen hade man väl förtvinat där i sin drypande Dengu-feber.

 

 

Det var sedan när vi kom tillbaka från Kurrekurreduttön tre veckor senare, som människor började bete sej riktigt underligt. Någon mat serverades över huvud taget inte, all tvätt och städning fick jag sköta själv. Precis som vanligt alltså. Hundarna tog jag ut i skogen dagligen!

Men så avlyssnade jag ett telefonsamtal i min närhet och fick höra följande:

– Nej, tyvärr… Det går inte. Jag måste hjälpa mamma, förstår du. Hon är ju så sjuk!

Skitungarna hade börjat köra ut TBE-kortet!

Jag vet inte hur många gånger sedan dess dom har använt sej av denna skurkaktiga metod, att utnyttja min ”sjukdomssituation” för egna syften. Men en sak kan jag berätta. Inte har det påverkat mitt tillfrisknande.

 

 

Nu fyra, snart fem månader senare är jag praktiskt taget återställd. Eller i alla fall mycket, mycket bättre. Och då tittar Nisse in i hytten och säjer:

– Du mamma, vi kanske får besök i helgen.

Och jag svarar:

– Jaha, vad trevligt.

Och Nisse ber:

– Kan du inte halta lite i alla fall?

Och jag spärrar upp ögonen och frågar:

– Va?!

Och Nisse förklarar:

– Ja, men folk förväntar sej det.

Och jag fattar inte ett jävla dugg och upprepar:

– Va?!

Och Nisse ser lite (men bara lite) skamsen ut:

– Jo, du vet det där TBE-kortet har cirkulerat ganska länge nu. Man vill ibland slippa vissa saker, komma undan lite lindrigt, tacka nej helt enkelt. Det finns så många tråkiga tillställningar, såsiga filmer och meningslösa möten… Då är det så bra att kunna säja; ”Jag måste vara hemma och hjälpa mamma”.

Och jag viskande:

– Jag har aldrig fått någon hjälp…

Och Nisse, lite barskare i tonen nu.

– Allt jag ber dej om är att halta lite för trovärdighetens skull. Ska det vara så mycket begärt? På lördag!

Och jag, omtumlad av all denna missriktade omsorg:

– Vad ska jag säja att det är för fel på mej?

Och Nisse, med ett leende:

– Du kan väl bara köra ut TBE-kortet! Har du inte minsta lilla gnutta TBE kvar i kroppen som du kan plocka fram och rädda dina barns anseende med?

Nej, vet ni vad? Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av. Allra minst, jag!

 

Storsudret sommaren 2011

 

Go fuck yourself jorden

Man häpnar över dom surrealistiskt välordnade parader som passerar fram och tillbaka över TV-skärmen. Och det är ungefär allt som visas från Nordkorea. Man frågar sej; ”Vad hände där, liksom…?”

Nåja, det vet vi ju redan.

Någon fick feelings för det militära och skapade en egen värld befolkad av tennsoldater och byggd av papier maché. Det är bara kulisser och knaserier, alltsammans. Hur det ser ut backstage vet man mindre om.

Nordkorea skiter verkligen i den övriga världen. Jag vet inte om militärregimen i Nordkorea över huvud taget är intresserad av att tillhöra den här planeten, eller om man lika gärna kunde skjuta ut hela teritorialområdet i det oåterkalleliga, stjärnklara och vinka hej då för gott. Men då vet man ju hur det skulle se ut på himlavalvet. Ett stort, koreanskt finger skulle uppenbara sej med det omisstagliga meddelandet; ”Go fuck yourself, jorden!”

Kanhända att även en lirare som Kim Jong Il skulle kunnat haft en viss glädje av ett redigeringsprogram som Photoshop. Det hade sparat Koreanerna från mycket elände.

 

Gå en kurs för sjutton gubbar

Alltså, jag tycker verkligen lite synd om Mille Markovic. Här sitter han (troligtvis) på autentiska bilder av ett historiskt skandalögonblick, och så går han och sabbar hela bevismaterialet i Photoshop. Men hallå, vem som helst kan väl begripa att det första som händer med ett sådant underlag är att det granskas av ett antal bildanalysföretag. Till och med jag hade kunnat upptäcka spår av kloning under förstoringsglaset.

Och nu erkänner Mille att han har trixat lite med fotografierna, fixat ljuset och raderat ett par målningar. Men Kungen är for real, påstår han.

Grattis, Mille!

Bara så sanslöst osmart tillvägagångssätt. Jag blir fan bekymrad.

 

Play / Rec

 

Jag lägger verkligen inga värderingar i huruvida Konungen har dansat med några ”Kaffeflickor”, med eller utan socker på, och jag skiter i Milles avsikter med sina taffligt retuscherade bilder, och Anders Lettström vet jag inte vem han är, men jag känner ur djupet av mitt inre; Det här är karlar som allesammans behöver gå en kurs. Kanske i Photoshop!

 

Falskt riggad och illa rimmad

Morsan blir lika förbannad varje gång jag publicerar den här gamla ”bildklassikern” och menar att den är falskt riggad och illa rimmad. Men jag tycker att den följer originalet, Varning på stan av Magnus Uggla, ganska väl.

 

 

Varning på stan

för nu kommer vi som kan baxa en gran

Vi kan supa och slåss

och meka motor förstås.

Vi kan täta en kran!

Och vi är pigga som fan – wov wov wov.

 

 

Och vi pingla upp Skepparn, sa ”Tjenare, läget, hur var det i går kväll?”

Jo, jag fick tag i en fisk, den var ful som fan och den tappade fjäll.

Hur fick du hem den till dej?

Det var en lätt grej!

Jag sa, rom, rom, rom – vi drar hem till mej. Vi ålar och trålar, dricker te hos mej.

Den hängde med upp hem till mej, sen var det tack och hej.

Nästa sej!

 

 

Lets go, lets go, lets go ,lets go, lets go ner i maskin

Vi kan snusa och svära, vi kan olja och tjära, vi kan sippa vårt vin

För ombord ger vi järnet, och vi bangar inte för nåt.

Att kapa trossar har för oss blitt en sport!

 


 

Mormor och Farmor ombord på M/S Falkland

 

 

God Jul!

Oborstad byracka i litet knyte

Jag vidhåller, detta varken är, eller kommer att bli, någon ”hundblogg”. Detta är, och SKA vara, en plats för andakt och stilla eftertanke. Jag har skrivit om ”hundmänniskor” förr (det vet ni). Påstått att dom skulle vara själlösa varelser utan några naturliga gränser för vad som är ute och inne, eller för den delen, kött och kadaver. (Läs mer om detta i min krönika; Somliga går i trasiga skor.)

Men så länge jag har två grymgalvade gråtomtar i kabyssen, händer det prylar, va´. Saker som annars bara sker i sagorna och på planeten Krypton. Små incidenter som tar av min tid, och hindrar mej från att bedriva den där sofistikerade och sällan uppdaterade kulturbloggen som annars var tanken. I natt var det till exempel fest. Inga människor var bjudna!

 

 

Så här såg det ut i köket i morse. Eller, det såg faktiskt ännu värre ut, men det gick inte att få med hela förödelsen på bilden. Jag hittade Wilmer utslagen på soffan med tratten neddragen över öronen och en allmänt frånvarande attityd. Observera gärna bananerna bakom honom. Jag frågar mej… Why?!

 

 

Här syns också en skymt av Viola i nedre hörnet (bilden ovan). Hon dansar då fortfarande, och har ännu inte förstått att partyt är över (been there, done that). Bananerna har hon plockat ur fruktskålen, den är ju till för alla, men var hon har fått serpentinerna ifrån har jag inte blekaste aning om. Vi börjar misstänka att hon har en alldeles egen Lattjolajbanlåda som kommer fram i skydd av dygnets mörka timmar.

 

Partyprinsessan

 

– Men för fan, Viola. Du måste förstå att solen går upp någon gång, att det kommer en morgondag. Ja, inte för dej då. Vad vi äter till middag?

Oborstad byracka i litet knyte!

 

cd@carinadahl.com

 

Sjöstuvad skeppshund i vågad päls med apelsinsmak

Tänkte att jag skulle bjuda på en matblogg igen. Du tar två dekadenta hundar som du ändå har liggande i skafferiet, skär ner dom i strimlor och steker på hög värme. Tanken är att köttet ska bli brynt, det behöver inte vara genomstekt. När bitarna börjar få färg tillsätter du skivad purjolök, eventuellt vitlök (för den som gillar det) och kanske en spansk pepparfrukt, eller ett par. Salta!

 

Wilmer Galliano

Låt alltsammans rulla runt en stund tillsammans och bli lite mjukt. Tillsätt därefter en burk cocosmjölk och ett halvt paket koncentrerad apelsinjuice. Sänk värmen!

 

Ingredienser

Ett kastspö är ett måste vid all matlagning och kan användas till mycket. Eftersom jag skriver dessa ”matbloggar”, främst till mina barn, för att dom själva ska kunna göra sina favoriträtter i framtiden, går jag inte in så djupt på mängder och tillagningstider. It takes what it takes, det har dom med sej från barnsben. Och jag har faktiskt ingen aning.

 

 

Ett tips är att helt enkelt placera cocosmjölken ovanpå stekpannan en kort stund så kommer det stela  innehållet fint ur burken. Späd eventuellt med lite grädde.

 

 

Den särskilt spirituelle kan ju också strimla ner lite paprika i maten och göra en god sallad vid sidan om. Vad vet jag. Ungefär så här ser det i alla fall ut när det är färdigt (under gynnsamma omständigheter). Den som inte har tillgång till två dekadenta skeppshundar kan försöka med kycklingfilé.

 

Så här serverar Katrin Z sin Skeppshund – det gör inte jag.
Pälsen ska alltid vara kvar!

 

Monika på rymmen

Nu, äntligen, händer det grejer. Jag läser på nätet att Katrin Zytomierskas barnflicka, Monika, har rymt från sitt uppdrag. Nu går hon på driven någonstans i Los Angeles, kanske i ett par snodda Manolos. Jag hoppas det!

Tänk om Monika bara kunde starta en blogg och börja skriva om sin tid som dessertör. Vilken läsning det skulle kunna bli. En bok, ett filmmanus… Ja, vem vet. Jag bjuder på titeln; ”Monika på rymmen”, den är fan genial.

 

Konrads Kalasröka

 

Och så Kungahuset… Ja, vad ska man säja? Det fanns en tid när kungar krigade med varandra, snodde länder och spottade tänder i styv motvind. Och det var väl säkert meningsfullt i något avseende. Men hallå, tiderna förändras. Vår nuvarande kungafamilj har väl egentligen inte någon exklusiv uppgift alls längre. ”Exklusiv” såtillvida att det enbart kan utföras av en enda corny familj. Själve kungen har dock ett underhållningsvärde, det ska han ha cred för. Men skulle det inte räcka med om han bara startade en blogg?

 

Kungen Undercover

 

Hela kungafamiljen har liksom blivit lite för familjär. Det finns ingen spänning kvar, ingen magi, ingen makt. Jag är mer nyfiken på vad Monika Rejczak gör i Los Angeles än vad prinsessan Madeleine gör i New York. Och hennes vistelse betalar vi för.

Jag skulle gärna betala en slant för att ta del av den förrymda barnflickans äventyr. Starta en blogg, Monika. Ge oss lite real IRL!

Give me some peace in this päls

Plötsligt bara händer det, brukar man säja. Jag skulle vilja påstå; ”Plötsligt bara smäller det!”. Som det gjorde här ombord i natt. Plötsligt bara small det utav helvete och hela fartyget kantrade åt sidan. Både Skutskepparn och jag flög ur sängen och skrek rakt ut:

– VIOLA!

Ja, men det är alltid Viola.

Jag rusade genom maskinrummet, upp i byssan där hundarna bor och såg porslin krossat över hela golvet. Jag skrek igen:

-VIOLA!

Sedan upptäckte jag den stora passagerarbåten utanför fönstret. Det var Waxholmsbolagets flaggskepp, Dalarö, som ligger för motorreparation här på varvet som hade slitit sej i blåsten och krängt runt sin egen axel med stor kraft. Hundarna flög ur sina soffhörnor och diskmaskinen tömde sej på allt innehåll när fartygsskroven dundrade samman.

Viola gav mej en trött blick, tog sin kudde i munnen och gick upp i styrhytten. Wilmer lunkade saktmodigt efter.  Jag kan svära på att jag hörde honom sucka:

Give me some peace in this päls.

 

Dalarö och Falkland

 

Brott och straff (and a little bitta´respect)

Att förklara massmördaren Anders Behring Breivik otillräknelig är stötande oprofessionellt och fantasilöst. Det anser psykiatriprofessorn Johan Cullberg som läst undersökningsprotokollet.

”Man har inte förstått att detta handlar om en genomtänkt filosofi med en fullt konsekvent brottslig handling”, skriver han i Dagens Nyheter med adress till det norska undersökningsteamets två psykiatrer, som slagit fast att Breivik sedan många år lider av paranoid schizofreni. / Ur: SVD


Man kanske skulle låta norrmännen undersöka Viola också. Hon har precis stulit hela middagskorven (igen) och sover i skogen i natt. Där har vi en till som jobbar med en genomtänkt filosofi med en fullt konsekvent brottslig handling.

 

Voffor de´då


När jag ändå är i farten, lägger jag ut lite blandade bilder från dom senaste dagarna. Jag har börjat träna lite lätt, men det lägger jag inte ut några bilder på. Det är nog fantastiskt som det är.

 

Viola, Dolly och Wilmer

 

Wilmer håller sej, precis som Kahdaffi gjorde, enbart med kvinnliga livvakter. Oskulder!  Att Dolly (i mitten) skjuter från höften och äter testiklar till frukost är visserligen obehagligt, men ger henne åtminstone en egen flik under frottéhandduken. Respekt!

 

 

 

Freja julbakar ombord

Primetime

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start den andra januari 2012. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna kan personalen beställa. Kronjuvelerna finns även på DVD och har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Nu har SVT offentliggjort sin jultablå, och där kan man finna Kronjuvelerna (TV-serien) på bästa sändningstid. Med början måndagen den 2 januari och tre dagar i följd sänds hela berättelsen uppdelad i entimmesavsnitt.

 

Jésus och pappa Fernandez
Jesper Lindberger och Michalis Koutsogiannakis
Klockan 21.00 i Kanal 1
SVT

 

Notervärt är att TV-serien innehåller en hel timmes extra material som kanske också kommer att förklara titeln. Många har frågat om uttrycket ”Kronjuveler” / ”Kronjuvelerna”, vad det betyder? Men varken jag eller Ella tycker att man ska avslöja för mycket kring den saken. Jag såg till och med att någon hade vänt sej till ”Filmdoktorn” i DN-Kultur för att få ett svar, men det bästa är nog att titta på TV-serien, eller såklart, läsa boken, Familjelyckan.

 

Earth calling

Nu har vi varit på återbesök hos veterinären med Wilmer och tagit bort dräneringsslangen. Tratten måste han fortfarande bära inomhus – men vad värre är, han tycks gilla det!

Aldrig trodde jag att  Wilmer skulle  acceptera en sådan sak. Jag såg framför mej vilda brottningsmatcher, blottade hörntänder och dova morrningar, men nej då.

 

I hunden finns inga känslor

 

Wilmer älskar sin tratt och ser den som en högst personlig tillhörighet. Han sträcker till och med fram huvudet och vill få den påträdd när vi kommer in från våra promenader. Och nu har jag kommit på varför!

Han får vara ifred för Viola där inne. Han har som en egen rymdkapsel med låg åtkomlighet och begränsad radiokontakt. Viola är livrädd för rymdkapseln och utstöter gälla skrik varje gång hon korsar hans omloppsbana.

Kanske har Wilmer Aspergers, som pojken, Simon, i filmen; I rymden finns inga känslor. Han som stänger in sej i en tunna när verkligheten blir alltför påträngande.

Nästa vecka ska Wilmer tillbaka och ta bort stygnen. Vi får hoppas på en lyckad nedtagning!

 

Det gungar betänkligt

Jag har hittat en vän i TBE-träsket, Svante Lidén, legendarisk reporter på Aftonbladet. Svante fick TBE för tre år sedan (läs här) och är absolut den ende jag vet som kan svara på mina frågor. Och han är fruktansvärt uppriktig. Svante skriver så här i ett mejl:

”Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag har aldrig varit någon direkt solskenskille heller.

Så:

Carina, det är inte säkert att det går över.

Jag var tillbaka till jobbet efter ett halvår eller så. Jag gick omkring som i en dimma; det var månader av arbetsprövning, arbetsträning och ständiga sittningar med företagshälsovården. Sen var det 25% jobb, 50% och till slut för ett och ett halt år sen, 75%. Arbetsuppgifterna blev naturligtvis inte desamma – jag hade – och har fortfarande – en obehaglig tendens att liksom bara försvinna iväg i ett jävla diffust töcken. Och då duger jag inte så mycket till kan jag avslöja.

För ett år sen var jag grundligt utförsäkrad. Men tack och lov hade jag så mycket innestående övertid att jag kunde kompa ut mig en dag i veckan och i princip ta hur mycket ledigt som helst. Jag har fortfarande flera hundra timmar kvar och det känns som en enorm trygghet.

Jag brukade paddla kajak förr i tiden. Långt och länge. Gärna i skitväder. I somras kunde jag paddla igen för första gången. Förutsättningen var att det var spegelblankt. eller åtminstone nästan, distanserna är inga större problem eftersom jag återfått rörligheten, dock inte koordinationen, i just det rörelsespektrat.

Balansen är kass.

Jag kan överhuvudtaget inte sortera bort störande billjud.

Jag är nästan lika tokigt ljud- och ljuskänslig som jag var för ett par år sedan.

Jag stavar som en kratta, men bortsett från det så skriver jag fortfarande hyfsat bra och märkligt nog fortare än någonsin. Men det tar ett jävla tag att gå igenom texterna.

Jag brukade vara en social människa. Men det är först nu i höst, tre år efter fästingattacken som vi har haft fester hemma. Det har blivit varje helg de senaste par månaderna; det är så mycket vi – inte bara jag, utan hela familjen – har att ta igen.

I och med att jag skrev min artikel i tidningen för ett par år sen så har en hel del drabbade hört av sig. En del är, efter många år, i risigt skick.

Andra har återhämtat sig helt.

Det är som min doktor Göran Günther säger:

– 60 procent brukar bli helt återställda.

Sen finns det ju varierande grader av elände i de återstående 40 procenten.

Jag har, efter tre år, insett att jag tillhör förlorarlaget.

Å andra sidan är jag ändå tillbaka på något sätt, jag inser att det kunde ha gått så ini helvete mycket värre…

Min räddning var träningen. Så fort jag överhuvudtaget kunde ta mig till gymmet så gick jag dit.

Jag trampade cykel, tränade styrka och simmade. Sex dagar i veckan. Det var visserligen allt jag gjorde; efter de där passen ramlade jag i hop därhemma. Men de räddade livet på mig. Jag vet inte om nerverna i skallen växer ihop bättre och snabbare av att man tränar som en idiot, men det finns ju andra aspekter. Fast jag inbillar mig förstås att syresättning och ökad cirkulation sätter fart på saker och ting.

Sen mår man ju så mentalt mycket bättre av att träna – även om det innebär taffligt hundsim och spastiska ryck i maskinerna.

Jag är bergis på att jag hade blivit tokig för länge sen om jag inte tränat.

Nu tar jobbet för mycket tid och ork, så nu orkar jag tyvärr inte hålla på som jag gjorde tidigare.

Å andra sidan har ju jobbet sina egna, inneboende, belöningssystem.

För mig, som löjligt fåfäng reporter, är varje gång jag blir publicerad en slags

bekräftelse på att Svante Lidén fortfarande finns. För i ibland, ganska ofta tvivlar

jag själv.”

 

Aftonbladets Svante Lindén

 

Jag tror ingen behöver tvivla på Svantes existens, särskilt inte efter hans senaste artikel i Aftonbladet (se länk). Den som ställer sej spritt, språngande naken under ett vattenfall i Sapporo some where FINNS. Frågan är bara hur länge?

Jag ser ett ganska starkt mönster mellan dom jag känner till som har fått Borrelia / TBE, det är naturmuppar och vildhjärnor.

Själv vill jag gärna tro att jag hör till dom 60% som blir helt återställda. Men någon skada är jag säker på att viruset har förorsakat roten. Svante berättar att han skriver snabbare än tidigare. Jag tycker att jag tänker snabbare än tidigare. Det kan inte vara friskt. Det känns som att hjärnan har lagt om infrastrukturen och byggt jävligt svajiga broar över oframkomliga vägar. Det går fort, men det gungar betänkligt!