Ljug & Hittepå

Ibland blir man ju faktiskt tvungen att skratta lite åt sej själv. Jag hittade ett gammalt blogginlägg och läste där, att jag någon gång, vid något tillfälle har påstått för min dåvarande förlagschef att jag skulle sitta av en tid på kåken. Hahaha! Varför det liksom?

Annars är det ett gissel att vara författare, folk tror att man är full av dunster och att varje korrekt återberättad händelse ur vardagslivet är en uppvisning  i ”ljug och hittepå”. Jag vet andra skribenter som har samma problem, människor med dramatiska liv som råkar ut för exceptionella händelser, men aldrig kan berätta om det, för att ingen tror dom.  Så dom sätter sej ner och skriver en tradig deckare i stället.

Jag har aldrig läst en deckare i hela mitt liv. Det är sant! Det finns andra saker som jag aldrig har gjort. Till exempel har jag aldrig sett en James Bond film. Aldrig!

Och jag har aldrig suttit på kåken heller. Men om nu Pelle vill tro det… Kul!

Pelle Pistol

 

 

 

Pirates of Ramsösund

Plötsligt fick jag lust att börja blogga igen. Det brukar komma ungefär vid den här tidpunkten på året. Jag bloggar aldrig (eller dåligt)  på vintern. Jag skriver på annat då. Förr kunde det hända att jag bjöd in några ”gästskribenter” att blogga i mitt ställe, men det innebar bara ännu mer arbete. Så det gör jag inte om!

Här händer det annars ingenting. Eller låt oss säja så här, antingen händer det ingenting eller så händer det någonting konstigt. Det händer mycket konstigt i Waxholm just nu. Mycket som ska fram i dagern, upp till ytan, ut ur vassrugen och in i bloggosfären.

En konstig grej igår:

Jag hörde en motorbåt lägga till på utsidan sent på kvällen. Plötsligt klättrade Humla upp över relingen (jag antar att hon kom med båten).

– Jag ska bara hämta en tavla, sa hon och försvann nedför en lejdare.

Jag låg faktiskt i sängen vid tidpunkten. Det var sent, som sagt var.

– Var ska du med en tavla mitt i natten? ropade jag efter henne.

– Lådna! kom svaret.

Låt mej bara upplysa, Lådna är en del av skärgården som ligger en bra bit härifrån. Jag ropade igen:

– Vad ska du där att göra i mörkret?

– Vi ska hem till ”K”:s morfar. Han som dog!

Senare på natten skickade jag ett meddelande.

– Är ni hemma hos ”K”:s döda morfar nu med den stulna tavlan från Falkland?

Svaret kom först i morse. Det stod:

– Jajamensan!

Humla & Robban