Total Makeover

Militären älskar sladdar, det kan man konstatera. Och eftersom Falkland har en bakgrund inom såväl Kustbevakningen som Militären (då HMS Urd) finns det mycket sladd ombord. Många märkliga burkar och manicker till ingen nytta alls. Nu ska allt det bort och styrhytten ska få en Total Makeover. Wilmer är givetvis på plats med en plan för allt!

Wilmer och Uffe

Bara att ha Uffe här är något av en sällsynt upplevelse, för att inte tala om själve Skutskepparn. Vet inte med mej att jag har sett honom lägga två hela arbetsdagar på sin egen båt någonsin. Men plötsligt bara händer det! Om några veckor ska vi vara körklara. Någon inredning lär väl knappast vara på plats, men bara styrningen och alla instrument fungerar igen, så är det väl lugnt.

Det börjar lossna

Då var det mycket värre när vi byggde om köket och alla tjejerna fortfarande bodde hemma. Eftersom varenda liten detalj och skåpslucka är tillverkad på plats och Uffe, som sagt var, är en upptagen man, tog det en jävla tid innan allt blev klart. Men Uffe hävdar att det berodde på ”oenigheter inom familjen”, vilket inte känns det minsta främmande.Viola är dock överens med alla om allting, och ingenting kan störa hennes skönhetssömn.

Viola tar en lur i röran

Sen ska vi byta lite plåt också efter påhälsningen av Dalarö i vintras, men det tar varvet hand om själva. Dalarö slet sej ju under en storm och kom dundrandes rakt in i babordssidan när vi låg och sov. Det blev ett ganska abrupt uppvaknande. Även för Viola!

Oväntat besök

Men som sagt var, redan i maj ska vi ut och köra för då ska vi fira Freja och Philippa som går ut skolan (igen). Glädjen med att ha många barn är alla fester och kalas som har varit ombord genom åren. Förra våren firade vi Fideli på Skeppsholmen, och nu blir det syrrornas tur.

Frida och Humla i en klassisk fishfight

Fina kusiner och lövat fartyg

Fingret

Dom där järndörrarna jag nämnde härom dagen som det smälls så våldsamt i, dom ger igen ibland – slår tillbaka. Skutskepparn klämde sitt finger när han skulle gå ut med hundarna. Han försökte faktiskt berätta om eländet, men allt jag kunde säja var:

– Herregud, tänk om du hade klämt svansen på Viola!

Senare på kvällen kom han dragandes med det där fingret igen och påstod att det började kallna.

– Struntprat, sa jag. Det har precis samma temperatur som alla dom andra.

Då gick han och hämtade ett mätinstrument. Varför måste män vara så himla dramatiska?

32,2 grader – han börjar kallna

Ubuntu

Nej, det här är verkligen ingen ”nyhetskanal” (till och med bilderna är gamla), men vissa människor har jag valt att följa lite på avstånd genom åren, just för att dom är lite smått fantastiska på sitt sätt. Som André, som inte är en ”hon”, och inte en ”hen”, utan en blivande ”han” (minus balle).

– Ska du inte skaffa dej en balle då? frågade jag nyligen, i samband med att André berättade om en påbörjad könsbytesutredning. Och André svarade:

– Svenska läkare gör så jävla dåliga dasar, så jag kan lika gärna hoppa över just den prylen.

Det är alltid kommentarerna som gör André till en av dom där ”smått fantastiska” människorna man gärna följer genom åren, intellektet och humorn.

Kråke är en annan. Hon har det inte så jävla roligt just nu. Någon har klippt sönder stängslet och släppt ut alla Kråkes hjortar. Jag borde verkligen åka ner till Tomarp och hälsa på, men jag är fan rädd för Skåne. Det finns energier i Skåne, stora motsättningar och hett temperament.

Kråke och Caroline på Skeppsholmen

Sedan har en av ”profilerna” här på varvet lämnat verksamheten för gott. Det tycker jag är väldigt tråkig. Man blir alltid illa berörd när när någon av gubbarna i Skärgården plötsligt försvinner. Som ”K”:s morbror som gjorde en ”Loffe” i vintras och körde rakt genom isen med fyrhjulingen. Brorsan klarade sej, men det gjorde inte ”K”:s morbror. Man blir ledsen.

Brorsan fiskar efter sin fyrhjuling

Allt detta får mej att tänka på det afrikanska uttrycket; Ubuntu. Eller, ”I am what I am because of who we all are”. Vi får väl se om jag vågar mej ner till Skåne, och vi får väl se hur det går med Andrés könsbyte (minus balle). En sak kan man dock känna sej trygg med. Svartsö Krog öppnar i helgen. Vi har beställt bord!

Vid något tillfälle i livet kommer alla barn att hata Coca Cola

Mina Brasilianska tår

Humla och jag tog en dag på stan efter allt slit i stallet. Hon skulle vaxa benen på salong och jag skulle bara glida. Tillbaka i Waxholm är den ena chockerad och den andra halt. Vi kunde varit bättre förberedda både psykiskt och fysiskt. Humla är ändå uppvuxen i Stockholms innerstad och jag har bott där i tjugo, snart trettio, år.

Det var det här med vaxningen.

– Du kommer att skrika rakt ut, sa jag till Humla på bussen.

– Jag skriker aldrig sa hon.

(Läs mer om den saken här, under rubriken: Tal till min dotter.)

När vi anlände till Tekniska var vi redan så sena att Humla slet en cykel ur ”hyr-cykelstället” och drog iväg ner mot Nybroviken i full flygande fläng. Jag fick gå. Och redan där, tidigt på förmiddagen, började det göra ont i tårna.

Jag tog mej ändå till Arsenalgatan på Blasieholmen och satte mej i solen att vänta. Och där fick jag sitta. Aldrig, i min vildaste fantasi, hade jag kunnat föreställa mej att en reguljär vaxning skulle kunna ta så lång tid.

Till slut kom hon äntligen ut från salongen, och en vitare varelse vet jag inte med mej att jag har sett någonsin.

– Det här gör jag aldrig om, sa hon. Jag måste ha mat!

Just det att hon plötsligt måste ha mat, gjorde mej ganska förvånad. Humla är det kinkigaste lilla stycke som finns vad det gäller mat. Men nu jävlar skulle det ätas, och det fort!

– Det är för att din kropp är chockad, förklarade jag.

– Minst sagt, sa Humla.

– Du har slitit kroppshåren av den, sa jag.

– Den har inte en aning om VAD som kan hända härnäst, sa Humla.

– Den tror att du kanske kommer att rycka öronen av den, sa jag.

– Den känner inte mej längre, sa Humla. Den är rädd, den vill ha mat. Det kan bli sista måltiden!

Och så satte vi upp full rulle ner till Kungsan. Jag som är en försiktig general tog lax, men Humla ville ha den största pastasalladen som gick att köpa för pengar, och hon var helt sned i ansiktet under hela måltiden.

– Det här är fruktansvärt, flåsade hon mellan tuggorna.

Samt:

– Jag känner mej naken.

Jag frågade försiktigt:

– Hur mycket hår har du egentligen tagit bort?

Och hon svarade:

– Titta på mina kläder, dom sitter löst!

Någonstans där tappade jag lusten att fråga mer. Vi vacklade ut från lunchrestaurangen (båda av olika anledningar) och fortsatte till Gallerian. Humla sa:

– Har du hört talas om den nya prinsesstårtan som finns på NK?

Och jag sa:

– Nej.

Och hon sa:

– Vi borde unna oss varsin, rejäl jättestor bit.

Och jag sa:

– Din kropp är verkligen förolämpad.

Och hon sa:

– Den kommer aldrig att förlåta mej.

Så då gick vi NK och frossade i en rosa prinsesstårta av det mest obskyra skäl man någonsin har deltagit i en sådan orgie; ”Bortryckande av eget kroppshår”.

Som om mina tår inte existerar över huvud taget.

Här kommer det att krävas åthävor, kan jag berätta. Stora mutor och rymliga skor. Man får vara ödmjukt tacksam över att dom inte är håriga också. Då hade det blivit en resa till Brasilien!

Femton år före vaxning – allt är frid och fröjd i farleden

 

Grymma april

Långsamt återgår allting till det normala. För bara några månader sedan kunde jag knappt sitta vid ett dukat bord tillsammans med andra människor. Vissa ljud, och alldeles särskilt av bestick, skapade totalt kaos i hjärnan. Att lyssna på musik var otänkbart och att titta på teve gjorde jag bara begränsat.

Nu är det stor skillnad, här om dagen lade jag till exempel upp en musiklänk utan ens att tänka på det. Låten är svinbra, lyssna på den. Högt!

Vissa saker har jag dock fortfarande problem med, reklaminslag blir för mycket. Jag kan hänga med ett bra tag, men sedan kommer alla dessa reklaminslag och jag blir motherfucking crazy. Det kan ju vem som helst bli, men inte med känslan av att befinna sig i totalt kaos och med huvudet fastklämt i en hissdörr.

Bara en sån sak, det där trycket, som att ligga på marken och att någon sitter på huvudet, det upplever jag inte varje dag längre, inte varje timma. Det är en OBESKRIVLIG lättnad. Folk tror att fästingburen hjärnhinneinflammation är någon kind of besvärlig huvudvärk. Ja, och hundra andra utomjordiska tillstånd!

Sheridan & Carina

Olika energier kan knocka mej totalt, och ingen, säjer INGEN, har så mycket energi som Skutskepparn. När han rusar in i hytten där jag sitter och skriver är det med sådan kraft att jag blir förvånad om han använder dörrhandtaget över huvud taget. Med den energin skulle han precis lika gärna kunna braka rakt genom dörren bara. Det dundrar i trappor, smäller i dörrar (av järn) och slamrar i landgångar. Inte sällan drar han igång en cirkelsåg klockan elva på kvällen. Allt det där har jag vant mej att leva med, men det blev marigare sedan jag fick TBE.

 

Energier

I och för sej tittar jag sällan på TV. Det gjorde jag inte innan heller, men det störde mej inte om den stod på. Nu uppskattar jag tystnad, eller i alla fall någon slags ”frid”. Man borde börja varje morgon med en dikt. Bara några få ord, skrivna med små bokstäver i mitten av ett stort papper med rejäla marginaler. Kanske dom här av T.S Eliot:

April är grymmast av månaderna – driver
syrener ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.

 

 Och så var det… Låten


 

Dr Stone och jag

Nu snackar vi Dr Stone och jag. Mest är det såklart jag som snackar. Jag säjer saker som:

– Det är fan inte kul det här!

Och:

– Hur ledsen kan man egentligen bli av ett äpple?

Just äpplen gör mej oerhört nedstämd. Bananer är ännu värre. Det finns över huvud taget ingen destruktivare ”kombo” än en banan och en kopp kaffe. Det är sånt som får människor att gå och ta sej själva av daga. Men det ingår inget kaffe i Dr Stones Diet, bara grönt te.

Dag tre på grönt te, och jag är beredd att köpa hela ”banankonceptet” med kaffe och allt rakt av. Men jag snackar med Dr Stone och så gör vi en deal och enas om att en tallrik fullkornsringar i mjölk ändå är i närheten av någon slags diet – dock inte Dr Stones.

Till helgen ska vi jobba vidare på att utveckla dieten och har funderat på att införa både kött och fisk. Det är nyttigt och gör många människor glada! I dag blev det dock bara en smoothie efter stallet. Den kan dock vara en av dom bästa jag har gjort.

I den här lilla godingen hade jag en apelsin, en morot, 1 dl hallon, ett halvt glas apelsinjuice och en bit färsk ingefära. Tjong ner i mixen och full snurr. Så satans smarrigt!

 

Dr Stones Diet

Det har varit strömavbrott här i skärgården. Det gör inte så mycket, vi har ju elverk ombord. Men brorsan… Ha ha ha! Han ringde och ynkade:

– Vi är utan ström på Ramsö. Det finns ingen värme, och ingen mat. Kan vi inte få komma hem till er och äta upp erat käk, crasha i eran soffa, titta sönder eran TV, duscha slut på erat färskvatten, dricka upp era årgångsviner, sova satan i era sängar, förolämpa era hundar och göra stopp i era avlopp?

(Njae, exakt så sa han vill inte, men andemeningen var densamma. På pricken!)

Så jag svarade:

– Fan heller!

Till och med Skutskepparn försökte medla mellan bror och syster.

– Det är synd om familjen där ute, sa han.

Och då sa jag:

Just wait and see!

Och det dröjde inte heller länge förrän det kom ett meddelande från Waxholms Hotell. Det stod: ”Nu har vi ström, vi har värme och en trerätters coming in!”

Som om jag inte visste det!

Faktum är att ingen av oss hade tid att laga någon middag. Skutskepparn hade fått för sej att sent på söndagseftermiddagen slänga ut hela styrhytten. Det stod radarapparater och gyrokompasser överallt!

Kaos i styran

Inte förrän sent på kvällen blev det någon mat ombord, men då slog jag till och gjorde den gamla klassikern Biff Rydberg med råstekt potatis och oxfilé. Alltså, det blev sjukt gott!

Biff Rydberg

Men nu är det andra bullar, kan jag berätta. För nu går vi på Dr Stones Diet.  Jag gillar den för den är begriplig, man får i princip inte äta nåt. Punkt slut!

– Men jag tycker om att äta nåt, gnällde Skutisen när jag avslöjade för honom att vi nu går på Dr Stones Diet.

– Det blir inget av med det, sa jag. Inget mjöl, inget socker, inget salt, inget ris, ingen pasta, inget kött… Inte nåt!

– Va´fan, har vi strömavbrott nu igen? sa han.

– Det handlar om att rena sig från gifter, förklarade jag. En ”detox” to be exactly.

– Jag vet inte om jag vill bli så ren, sa han.

Och så försvann han. Senare på kvällen fick jag ett sms. Det stod: ”Sitter på Waxholms Hotell och…”


 

 

Flush och flöde

Skutskepparn har ”avloppsfobi” tog jag mig i gryningen denna Långfredag an att rensa avloppen ombord. Av allt som är utforskat om människan döljer sig ännu många hemligheter under golvbrunnarna. Där är vi INTE råsa och luktar hallon. I can tell!

– Det ska vara flush i ett avlopp, sa Skutisen, tog med sig hundarna och försvann till skogs.

Låt mej upplysa, dessa avlopp har ingenting med ord som ”flush” och ”flöde” att göra. Inte i min begreppsvärld. Nu är det i alla fall gjort, och vi alla (inklusive hundarna) kan återgå till normala påskaktiviteter. Vad det nu skulle kunna vara? Bränna kors och koka brännvin!

Nej, nej, nej… För Guds skull. Se hur jag har blivit av den här hädiska sysselsättningen. Nu går jag och sätter mej i position löken!

Kröken är rensad, kvasten har brunnit, men kärringen flyger fortfarande!

Vårstädning på Uteke

 

Knasen får en kall avrivning

Jag läste någonstans på nätet, att om jorden är stor som en brödsmula så är universum lika stort som en fotbollsplan.

Det är fel, säger de lärde. För om om bokstaven ”O” storleksmässigt representerar jordens bana runt solen så är vår galax lika stor som Nordamerika. Detta gäller alltså bara vår galax. Det finns flera miljoner galaxer i Universum. Jag undrar… Hur ska man förhålla sig till Knasens mage? Som planet, alltså!

Humla

Fideli, Humla, Knasen och ”Gurkan”