Skolavslutning och konsten att tina djupfrysta vindolmar på en överhettad fartygsdiesel

Ibland är jag smått genial. Man kan inte tro det, men jag ska berätta varför. För att riktigt förstå omfattningen av min ”uppfinningsrikedom”, tror jag att vi måste ta det här från början.

Som jag har nämnt tidigare hade vi planerat att fira Philippa och Frejas skolavslutning på Skeppsholmen där vi egentligen bor.

Sen kväll på Rindö innan avgång

Som vanligt hade Skutskepparn en idé om att han ”bara” skulle bygga ett nytt elsystem ombord först. Vi har ett stående skämt om alla dom saker han ”bara” ska göra innan vi kommer iväg med båten, och när allting ÄNTLIGEN är klart för avgång, ska han bara laga en polisbåt, skriva ett par fakturor och gå på muggen. ALLTID!!

Stockholms hamninlopp – Briggen Tre Kronor

Men vi kom iväg i tid trots allt. På något mirakulöst sätt brukar vi göra det, och jag kunde sätta i gång med buffén i kabyssen. Jag ska bespara er fler bilder på mat så långt jag kan undvika det, men ofta har jag faktiskt stor nytta av att jag skriver om saker som jag har lagat ombord, för jag kommer aldrig ihåg ett recept, men om jag går tillbaka och söker på en bild så minns jag hur jag gjorde.

Frida sköter bevattningen på kajen

Hur som helst, det nya elsystemet, styrningen och alla instrument kickade in så fint. Huvudmaskinen blev dock väldigt varm under gång. Men värst av allt… Morsans vindolmar!

Som min ”gamla” mamma har tjatat om dessa vindolmar. Min dotter Philippa och flera av hennes vänner är nämligen veganer, och för att även deras del av buffén skulle få en större variation hade mamma lovat att göra vindolmar. Dessa frös hon sedan in snyggt och prydligt, tog med sig till Falkland och stuvade in i bland dom övriga frysvarorna. Därefter påminde hon mej dagligen; ”Glöm nu inte bort att ta ut vindolmarna ur frysen kvällen innan skolavslutningen!”.

Jompa, Fabbe och Philippa

Jag hade inte planerat att göra någon jättebuffé, men eftersom alla har någon personlig ”hangup” på käket, oavsett om det är gluten, laktos, kött eller fisk blir det ganska mycket jobb ändå. Dessutom började det bli olidligt hett i byssan, eftersom maskinrummet ligger precis intill / under och motortemperaturen steg alldeles för högt under resans gång. Inte fan kom jag ihåg att plocka ut vindolmarna ur frysen!

Freja

Min ena brorson, Charlie, begick misstaget att fråga om han och hans bror, Axel, kunde hjälpa till med någonting i köket. Axel tittade i det närmaste chockerat på honom, och jag tror att även Charlie ångrade sej direkt. Men jag var snabb där och satte killarna i arbete. Det förvånade mej sedan med vilken rörande omsorg dom hade gjort sitt jobb. Men dom var ju inte precis glada.

Charlie och Axel

Plötsligt kom Skutskepparn rykande genom dörren upp ur maskinrummet och flämtade; ”Kylningen fungerar inte som den ska, nu blir det problem!”. Och det var då jag kom att tänka på vindolmarna!

Shamrock

”Jävlar i helvete”, sa jag till mina båda mässkallar. ”Jag har glömt att tina morsans vindolmar!”. Och det var där och då jag fick den geniala iden att helt enkelt kyla ned motorn med dom.

Morsans vindolmar

Ja, jag hade flera lådor som jag placerade ut på huvudmaskinen. Temperaturen föll raskt och vindolmarna tinade fort. Något av en win-win situation för såväl cylinder som dolme. Till saken hör väl i och för sig att Skutskepparn även är en duktig mekaniker, och ganska snart hittade felet med kylvattnet, men annars vet jag nu råd på hur man också kan göra.

Humla hänger ut i solen på däck

När jag senare mötte mamma på däck med en bricka full av saftiga vindolmar i mina händer, sa jag till henne; ”Det trodde du inte, va? Att jag skulle komma i håg att ta ut vindolmarna ur frysboxen kvällen innan skolavslutningen. Men du kan lita på gamla Bettan, det vet du!”

Jag måste medge att morsan såg riktigt, riktigt skeptisk ut. Hon svarade; ”Jo, hej du!”.

Philippa och Jompa

Vi har lånat ut vår ordinarie kajplats vid Råseglarhuset och fick istället förtöja på utsidan om Shamrock. Det var ganska skönt att slippa all insyn som det blir från kajen när horder av turister strömmar förbi.

Picke och Freja

Det blev en helt underbar eftermiddag och kväll på däck i strålande solsken, med fantastiska människor och skitbra musik. Freja och Philippa har verkligen gjort sitt yttersta i plugget och var så väl värda att firas ordentligt.

Philippa, Frida, Richard, Humla, Jompa och Fabbe

Här har till och med Philippas gamle expojkvän, Richard, eller ”Picke” som vi kallar honom, dykt upp på däck. Det är en gammal historia, men jag påminde Picke om den tiden när han alltid fick mosa avocadon med gaffel när vi skulle göra guacamole till våra tacos på söndagarna. Det tog en hiskelig tid varje gång och till slut skaffade vi en mixerstav. Därefter kallar alla  mixerstaven för ”El-Picke”.

I solnedgången

Till slut blev det dags för oss att dra in trossarna och för ungdomarna att dra vidare. Så särskilt långt kom dom nu inte upptäckte vi när det plötsligt uppdagades några välkända silhuetter på Skeppsholmsgårdens brygga.

Skeppsholmen

Nu tackar vi stan för den här gången och önskar alla våra duktiga döttrar all lycka i livet och med sina fortsatta studier. I kväll gör vi om alltsammans igen, för då kommer Ramsörövarna på middag ombord. Men den bloggen är inte skriven ännu. Tack och lov!

Tack och adjöss, nu sticker vi till sjöss!

 

 

Here comes the fun

Men nu börjar det likna någonting, solsken nästan hela helgen! Vi körde en repris och grillade hamburgare på däck. Brorsan skickade över ungarna med en back bira. Ja, det är sant! Barnen! En back bira!

Vi dricker aldrig några öl, inte i några mängder i alla fall, och under inga omständigheter en hel back. Barnen är inte heller särskilt svåra på den bubblande drycken. Men brorsan, han vill inte att det ska ”saknas”. Om han plötsligt kommer hem till oss, och då får för sej att han vill knäcka en bärs på däck, då vill han inte att det ska vara tomt i kylen. Så han skickade över ungarna med en låda Tuborg på vägen ut till sitt strömmingsfiske. Och mycket riktigt i solnedgången kom ett sms. Det stod; ”Kommer över och käkar middag hos er i morgon, lägg bärsen på kylning, vi kan bli många!”.

Loffe med sin fru och sin Tuborg

Ja, men det är så jag har det. Konstiga leveranser och konstiga meddelanden. Jag bestämde mej för att åka över till fastlandet och köpa ett gott vin i stället.

– Men gör inte det, sa Skutskepparn. Du handlar helt godtyckligt och går enbart på etiketten.

Skitsnack!

Motörhead

Ja, den här flaskan fick jag ju inte precis beröm för. Men brorsan sa att vinet kom från frontfiguren Lemmys egen vingård, och tyckte att det smakade riktigt bra. Okey då, jag gick på etiketten.

Skutskepparn var jättehungrig efter allt arbete i styrhytten och plågan med Dr Stones Diet (den vi slutade med efter två dagar). Han blev glad när det började ryka om grillen.

Falklands desperata dubbeldäckare

Resten av helgen har bara varit arbete, framförallt för hundarna. Det kan vara världens tröttaste hundar. Wilmer och Viola är alltid med, alltid i gång. Ständigt sysselsatta med att stjäla verktyg, spåra sjöfågel och skälla på Taxibåten.

Frivakt

Viola rymmer ganska ofta också. Ser hon snickaren, Uffe, uppe på varvet drar hon som en avlöning. Men Uffe brukar vara snäll och komma hem med henne igen.

Uffe och Viola

Nu ska jag röja ut tre hytter i akterskansen, sedan planera en buffé för trettio personer (eller mer). Vad vet jag? Det enda jag vet är att den inte får innehålla fisk, fågel, kött, nötter, ägg, laktos, gluten, mejeriprodukter mm. mm. Jag har sagt det förr, en skiva Plywood. Det tål alla. Och bärs – det har vi kylen!

 

Inget ligga

”Fotbollslördag och långhelg… Alltså, karlar! Han kan ta sin lortiga ”trasa” och krypa in under sängen. Bäst jag kastar ut madrassen också. Men för säkerhets skull – klotången. Det är de subtila tecknen som talar tydligast. Inget ligga i natt va?!”

Lola lackar ihop

* ”Trasa” / gammalt Stockholmsslang för ”fotboll”.

 

Packat och klart

Totte börjar bli gammal, jag menar riktigt, riktigt gammal. Måhända har han möjligen gjort sitt, eller inte… Man vet aldrig riktigt med Totte. Han har en egen agenda den hästen. Han har sin egen tidsräkning, sitt eget universum och sin egen Zodiak. Totte är inte död ännu, vi ska inte räkna ut honom alltför lättvindigt, men vi ska inte heller hålla honom krampaktigt kvar. Här om kvällen frågade jag Skutskepparn:

– Hur gammal är Totte nu egentligen?

Och han svarade:

– Vi har väl sagt, ”runt trettio” i fem år snart.

Då förstod jag att det kanske börjar bli dags. Jag har skrivit massor om Totte genom åren. Hur han kom till oss, den svåra olyckan som hände i hagen och den långa konvalescensen. Och jag vet inte HUR många gånger han har lurat döden, men nu känns det på riktigt. Som att han är beredd, att han har packat väskorna och kanske till och med ser fram emot sin resa.


Totte i maj 2012

Ännu så länge tar vi bara en dag i taget, kollar hull och humör, tänder och danslust. Tänderna är verkligen dåliga, han har svårt att tillgodogöra sej näringen i betet och måste mala sitt kraftfoder långt och länge. Det får han gärna göra. Vi vill ge Totte en sista sommar!

Hovslagaren, Magnus, som är den absolut krassaste människa jag känner drog en tårdrypande historia för Skutskepparn om en man som skaffat sej en häst blott och enbart för att imponera på en brud han var intresserad av. Men tjejen försvann, och där stod han ensam kvar med en gammal kuse som han inte visste vad han skulle göra av. Det slutade med att han behöll den hela livet. En dag låg den bara död i hagen. Vägen var slut, resan var över. Men vilket liv dom hade haft tillsammans hästen och han!

Det är så med djur och människor, man behöver sällan söka särskilt långt bort. Det man ska ha kommer till en, och då får man ödmjukt öppna dörren och bjuda in. Vi kommer att hålla dörren vidöppen ett tag. Totte får gå om han vill, men om han vill stanna en sista sommar då ska vi fan se till att det blir musik på dansbanan!

 

Jag gör så att snopparna blommar

Min hjärna är verkligen underhållande, jag påstår inte att den är fantastisk i något avseende, utan just bara underhållande. Framförallt när jag sover. Det händer ofta att jag drömmer hela långfilmer, och det är säkert inget ovanligt, men mina har ett dramaturgiskt upplägg som är klurigare än dom storys jag konstruerar i ”vaket tillstånd”. Det är verkligen fascinerande hur effektivt hjärnan jobbar när man sover. Det är för fan full rulle där uppe!

Men i natt drömde jag någonting helt annat. Och ja, det kan vara världens tråkigaste uppgift att lyssna till någon annans drömmar, men som även denna utspelades i ”underhållningsbranschen” och (av alla) Maria Montazami var med i sammanhanget, tycker jag att den är värd en notis.

Maria Montazami, liksom… Hallå!

Nåväl, tillsammans med en annan svensk skådespelerska som jag känner bildade vi ett team som deltog i en tävling där uppgiften var att leverera en affärsidé under mottot; ”någonting som alla behöver”.

Jag vet att det finns TV-program som har samma upplägg, men för det första har jag aldrig sett något sådant och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av företagsamhet. Och ändå var det JAG (i drömmen) som kom med det bästa förslaget. Någonting som alla behöver… Tröst!

Jag, min skådespelarvän och Maria Montazami byggde upp en liten ”cry through” och den här presentationen ska läsas med Montazamis röst:

– Hit kan kvinnor komma och gråta ut för att dom har tagit fel på hårschampo och råkat färga sitt blonda hår blått, eller män för att dom har tappat bort nycklarna till Jaguaren.

Ja, men hur FAN kan man drömma någonting sånt? Men det tog inte slut där. Under tiden människor grät ut sin olycka hade vi ett helt team arbetande med att lösa deras problem. Och så fick alla tröst till slut.

Ja, men ärligt talat…

Whipe in / cry through

Gråta ville vi göra i stallet här om dagen när det var dags för hästarnas årliga ”task-vask”. Nej, det var inga muntrationer i Babylon, precis. Vi körde ett rullande schema på alla fyra med blötläggning, upplöddring, sköljning och insmörjning. Sedan sjöng vi högt i sommarhagen; ”Jag gör så att snopparna blommar…!”

Task-vask

 

 

 

As time goes by

Kan inte begripa alla dessa matbilder som jag publicerar, men jag gillar att laga mat, har alltid gjort, och följer aldrig några recept. Jag kan bli direkt förvirrad om mamma, eller någon annan frågar; ”Vad innehåller det här receptet?”. Då tänker jag; ”Vilket recept, vad då recept, ska man ha recept, varför det?” Trial and error är min arbetsmetod (se pizzadegen).

 

Den här vackra bilden tog Skutskepparn alldeles nyligen. Kolla, det är rimfrost ute! I dag konstaterade Humla och jag att vi har varit sysselsatta i snart tre månader med arbete i hagen. Givetvis inte från morgon till kväll, men vi började i mars månad och vi håller fortfarande på. Jag tycker att det är någonting väldigt fint i att ”förvalta sin mark”, den plätt man har blivit sej tilldelad här på jorden. Att reparera skador och vårda gräsrötterna.

Humla har i och för sej fullt upp med att reparea sin cykel, ”Fitt-Gitt”. Ja, den heter så. Egentligen, kanske med hänvisning till det engelska uttrycket fit, och inte som i betydelsen, ”framstjärt”. Men en cykel måste som allting annat ha ett namn, och hennes heter, ”Fitt-Git”.

Fitt-Git stiger ned på däck

Jag borde också kanske skaffa mej en ny cykel, men jag är mer sugen på en häst. Jag har faktiskt ingen ridhäst längre. Inte Humla heller. Totte ska inte ridas mer (ett löfte från oss till honom), Foppa har sin gaffelbandsskada, Knasen är 1.07 cm i manken och Gurkan upptagen av andra ryttare. Vi behöver en häst!

Det här är dock en hund

Hur som helst börjar det nya elsystemet ta form i styrhytten. Planen är fortfarande att vara körklara till den 25 maj, och att då fira Freja och Philippa på sin skolavslutning.

Falkland i morgondimma

Sedan vet jag inte riktigt hur planerna ser ut för resten av sommaren. Vi ska inte upp på slip (vad jag känner till), men har en reparation av skrovet som varvet ska göra i plurret s.a.s. Det blir förhoppningsvis före midsommar, och sedan ska Viola på kennelträff med höftröntgen och mentaltest. Ska bli jättekul att träffa kullen och Sara igen!

Det här är dock Nollfyrtiosexan

En bojsten i bunken

 

Tro det eller ej, men jag fick ut den eländiga pizzadegen på en bakplåt till slut. Skutisen var verkligen skakad på riktigt och kom hem med en hel matkasse från affären med olika middagsalternativ. Han hade också fått klartecken från den lokala ”hamnsyltan” att hämta ut någon slags ”stuntdeg”. Men jag stod stadig i stormen med min bojsten i bunken.

Det ser nog hyfsat organiserat ut på bilden, men i kulisserna försiggick rent kriminella handlingar under matlagningens gång. Wilmer stal Skutskepparns plånbok och gömde sej under ett stort bord. Ingen kan som Wilmer mala i sej ett par svindyra läderboots eller en exklusiv handväska med sådan lidelse till materialet. Jag kommer ihåg när barnen var små och brukade ställa undan sina skor i bokyllan, eller helt enkelt lämna dom kvar i skolan och promenera hem i strumplästen.

Kaos i kabben

Vi kom på honom i tid. Annars hade även kreditkorten varit perforerade vid det här laget. Skutisen skyller alltsammans på Viola och påstår att det är hon som har tuggat på plånkan och sedan placerat den framför nosen på Wilmer när han tog sin middagslur. Tja, ingen skulle väl bli särskilt förvånad.

Guds egen lilla ängel

Någon kavel äger vi inte vet jag nu, så jag fick kavla ut pizzadegen med en tom vinflaska. Det gick lika bra. Däremot trodde jag aldrig att pizzan skulle bli god. Men det blev den. Fast en sak kan jag säja säkert, det är betydligt billigare och mycket enklare att bara lyfta på luren och ringa till sin ordinarie ”Turre”. Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer göra om det här äventyret.

En dyrköpt lärdom

 

 

En äkta Turre

Jag har ofta funderat på det här med ”bullshit”, varför människor är benägna att köpa en so called ”sanning” bara den är levererad i form av en såsig dikt eller ett medeltida ordstäv av okänt ursprung. Redan som barn vägrade jag acceptera korkade påståenden, men jag sa ingenting (för jag hade ännu ej lärt mej att tala), men jag tänkte… ”Bullshit”, tänkte jag.

I dag lyssnade jag på en lång intervju med Björn Ranelid. Jag är egentligen ganska förtjust i Björn Ranelid, för han har verkligen ett vackert språk och alldeles sagolika lockar, men där finns också en hel del ”bullshit” att hantera. Han hänvisar ofta till Zlatan som en jämförbar referens till sitt vardagliga liv och han använder ordet ”infam” som om det vore samlingsnamnet för en utbredd folksjukdom.

Vid ett tillfälle i intervjun föreslog programledaren att han skulle tala ”Ranelidska” med oss tittare, och hon försäkrade att detta inte på några villkors vis var uppgjort i förväg. Och Ranelid körde på som om han hade matat metatabletter i frukostgröten. Han drog en metafor om Patrik Sjöberg och att de höjder denne hade tangerat under sin idrottsliga karriär inte var tillnärmelsevis lika höga som de han nått i livet. Därefter försäkrade han oss ytterligare en gång om att denna uppvisning i verbal akrobatik inte var någonting annat än ren improvisation.

Okey, om det är där vi lägger ribban… I så fall kan min hovslagare tala Ranelidska med rostig hästskosöm fastbiten mellan tänderna! Men jag är väl bara infam, tänker jag.

Det som bekymrar mej på riktigt är en deg jag har ”going on” i lastrummet. Ja, den ligger ju inte i lastrummet för att bli rullad som gamla ekfat ombord på en Oceanångare, utan för att förrådet är där nere. Den här degen skall ”kalljäsa” (aldrig hört talas om tidigare, och ännu mindre prövat), så nu har jag stoppat undan den i kylen.

Men fan, det ser inte bra ut.

Min plan är att göra pizza. Skutskepparn HATAR när jag kommer på ”att göra” saker utan manual, och alldeles särskilt om det riskerar hans middagsupplevelse. Som här om dagen när jag yppade något om mina ”pizzaplaner” till helgen och han svarade:

– Om jag ska äta pizza vill jag nog att den ska vara gjord av en äkta ”Turre”.

Deppigaste degen ever made

Det här kommer att bli en lång och destruktiv resa i pizzakulturens apartaste bakvatten. Jag ville göra en deg med råg i. Vad vet jag om råg?

Skutskepparn föreslog att han skulle be om att få köpa med sej två ”nödbitar” hem av själva degen från restaurangen där han brukar äta sin lunch. Han är så jävla rädd nu. Rädd för att jag ska börja med några slags fria improvisationer i kabyssen. And guess what? Det ska jag också! Jag kanske kommer att ta den där stenhårda degbumlingen till alldeles oanade höjder. Det kanske blir mitt livs mästerverk, eller som Ranelid skulle ha sagt; ”Av all den smaklösa smörja hon serverade ur sin buckliga, lortiga, sotsvarta kastrull skulle en grådaskig, dragskadad, valhänt skulpturerad pizzadeg bli hennes starkaste vapen på de sju haven.”

Hej och hå å´en flaska me´Rom!

We are the superlative conspiracy

Från Maj 2008, bara för att jag gillar den och för att Greger faktiskt serverade damerna själv vid bordet. Han och hans hustru. Vilken lirare, vilket par!

– Ibland har man tur, sa morsan och dök på huvudet in i garderoben.

Jag ställde mej i dörren och såg hur hon röjde bland lådor och galgar.

– Vaddå tur, har du hittat en död mal?

Morsan skakade ivrigt på huvudet.

– Nej nej, jag sprang på en av mina bästa vänner från sjukhuset (arbetsplatsen) och kan du tänka dej, Lilian fyller sjuttio år imorgon.

– Helt galet, svarade jag som minns Lilian som en mycket rapp och parant liten sjuksköterska. Chick rent utav!

Morsan höll upp en gammal blåsa från sjuttiotalet.

– Hon ville bjuda på krogen… Vad tror du man ska sätta på sej?

Jag tittade förvånat på henne.

– Krogen?

Morsan slängde ifrån sej klänningen och fortsatte djupare in i garderoben.

– Visst förstår du, hon tänker bjuda alla sina gamla vänner. Vi är ett helt gäng som ska gå.

Jag tittade lite frågande på henne.

– Fan, har hon vunnit på Lotto?

Morsan skakade på huvudet.

– Nej nej, men du minns hennes son Greger, han har alldeles nyligen köpt den här krogen. Hon får ta med sej hur många hon vill. Greger bjuder på allt!

Jag nickade fundersamt.

– Det var som sjutton, Greger bjuder på allt… har Greger vunnit på Lotto?

Mamma skrattade kort.

– Nej, men det går rätt så bra för honom nu för tiden. Han säljer visst någonting…

Jag frågade;

– Knark?

Mamma bläddrade bland galgarna.

– Nej, Lilian hade lite svårt att komma ihåg… Sportartiklar trodde hon… tröjor och sånt. Vi är ju inte några ungdomar längre och Lilian har fått en släng av Alzheimers. Men det verkar gå bra för Greger.

Jag nickade.

– Vad roligt, vad heter krogen?

Morsan plockade upp en skrynklig lapp ur byxfickan.

– Det kunde inte Lilian komma ihåg, men Greger har skrivit upp adressen åt henne.

Jag läste fundersamt på lappen.

– Du morsan… På den här adressen ligger en av Stockholms bästa guldkrogar. Han måste sälja ganska schyssta tröjor, Greger?

Mamma nickade glatt.

– Ja, det tror jag. Han har skapat märket själv… reser över hela världen.

Nu började jag bli riktigt intresserad.

– Vad hette det där märket?

Mamma stannade upp ett ögonblick.

– Det kunde inte Lilian komma ihåg… men det var enkelt, bara två bokstäver sa hon.

Jag suckade tungt.

– Hade Greger skrivit någon lapp åt henne?

Mamma nickade igen.

– Jodå, hon hade en lapp i fickan… vänta ska jag tänka.

Morsan funderade länge.

– Först var det W…

Jag spärrade upp ögonen.

Mamma kliade sej i huvudet.

– Sen var det… e.

Jag bokstaverade högt;

– We, har han skapat We?

Mamma fnittrade förtjust.

– Ja, just så stod det på lappen. Han äger massor av butiker, förstår du. Tror du man kan komma i långbyxor?

Jag nickade stilla.

– Jag tror att Lilians posse får komma med en lampskärm på huvudet om dom vill.

 

Säkerhet ombord

Skutisen håller på att bygga om hela elsystemet i styrhytten (ja, han är behörig, mer än väl, han är till och med någon slags inspektör för navigations- och säkerhetssystem). Nåväl, det gör honom inte mindre eldfängd när amperen kickar in. Tvärtom! Plötsligt skrek han bara rakt ut:

– Fy satan vilken pärla jag fick!

Och visst, det är obehagligt med elström, men tänk på hundarna då… ! Detta kan jag också i själva ”kontaktögonblicket” ha nämnt någonting om. Och då blev han, Skutskepparn, fullständigt rabiat och fräste:

– Vaddå, hundarna?

Och jag försökte förklara så lugnt det nu gick:

– Ja, här går dom omkring helt ovetande med svansarna fritt svävande i luften så är det STRÖM i båten. Dom kan DÖ!

Jag kan även ha tillagt:

Dude!

Och Skutisen började hojta högt åt oss (åt mej, tror jag):

– Hur då, genom svansen?

Ja, där dog ju den konversationen. Det är många konversationer som dör här under stora renoveringar. Och det är ju på sitt sätt att föredra.

Egentligen tänkte jag berätta om min cykelväg till stallet. Kan inte begripa hur jag kom in på en glödhet brännpunkt som ”Säkerhet ombord”.

Startpunkten

Under normala omständigheter tar det ungefär en timme att cykla till stallet, men då inkluderar jag färjeturen från Rindö. Med gummibåten tar det bara några få minuter.

Humla och Ozzy-Barbro

Det finns en förklaring till varför gummibåten heter som den gör. Man kan nästan ana någon slags oenighet i namnfrågan och en framtvingad förlikning under stor press. Nu är det i alla fall ingen som säjer någonting annat än ”Ozzy-Barbro” och det känns helt naturligt. Nästan som elström genom svansen.

Men för att komplicera sakernas, redan ganska kaotiska tillstånd, och förlänga cykelturen ytterligare, brukar jag ta en omväg runt hela Bogesundslandet. Då tar det två timmar, minst, att cykla till stallet.

Lång dags färd

Jag har aldrig kunnat göra någonting ”lagom”. Det är en närmast sjuk besatthet jag har att tänja alla gränser till det yttersta. Det spelar ingen roll om jag skriver, cyklar, går eller rider. Bara det är långt och länge. Gör inget om det är svårt också. Där är vi lite lika Skutisen och jag. Haja att det blir konflikter under vägs gång. Särskilt som vi sällan, eller aldrig strävar åt samma håll, men kommer till ungefär samma hållplatser ändå. Då brukar vi bli glada när vi möts, och kanske laga någonting gott till middag.

I går tog det faktiskt tre timmar att komma fram till stallet, för jag stannade hos Humla på vägen genom Waxholm och hjälpte henne att vika tvätt. Men söte Jesus, jag har aldrig träffat en 20-åring (23) i hela mitt liv som manglar sina lakan intill döden platta. Som manglar sina lakan över huvud taget och som viker dom enligt japanska traditioner. Jag kan inte begripa vad hon håller på med, eller var hon har fått det där besynnerliga beteendet ifrån!

Söderby Gård

Nåväl, till slut kom jag äntligen ut på banan igen och passerade vid eftermiddagstid såväl Ådalen, Frösvik som Söderby i god fart. Sedan tog det inte lång stund att komma fram till stallet. Det var fortfarande för tidigt att lägga ut kvällshö i hagen, så jag fixade med staketet och pysslade lite med hästarna innan det var dags att börja tänka på återfärden.

Framme

Nu hade det blåst upp på Askrikefjärden och med en kraftig motvind tog det drygt två timmar tillbaka samma väg. När jag var nästan framme i Waxholm ringde Humla och ville att jag skulle komma förbi en gång till och hämta en kamera som skulle med över till Rindö. Efter mer än fyra timmar på cykeln kan jag lova att jag såg fram emot en paus. Humla var snäll och bjöd på kaffe vid köksbordet.

– Du gav väl hästarna sitt kvällsfoder? frågade hon.

Jag kände hur golvet öppnade sej under mej och hur jag föll ända ner till tvättstugan.

– Nej, sa jag. Ska inte du till stallet i kväll?

Humla gav mej en skruvad blick.

– Men orka, efter den här tvättdagen.

Jag försökte igen.

– Men pappa då?

Och Humla med fasa i ansiktet när hon började inse vartåt det här barkade.

– Han är hos Kustbevakningen.

Sedan jag med pannan lutad mot den vita, nystrukna bordsduken. Tror att jag snyftade:

– Fyra timmar i motvind och uppförsbacke!

Men vad skulle vi göra? Hästarna måste ju få sin kvällsmat. Så vi beslutade oss för att ta en genväg och göra sällskap. Vi hade kunnat åka över till Rindö och sjösätta Ozzy-Barbro som ligger på däck, men då skulle vi bli tvungna att passa en vägfärja också. Alltsammans kändes bara, To much. Det var bara att gränsla taljan igen och vända tillbaka.

Moa & Gurkan

När jag till slut kom hem på kvällen efter mer än sex timmar, sannolikt sju, på cykel hittade jag Skutskepparn inkrupen i elskåpet igen.

– Du hajar inte hur trött och slut jag är, sa jag.

Och han svarade:

– Men tänk på cykeln då, den kan få punktering och DÖ. Dessutom är den min!

Där dog även den diskussionen. Men jag samlade mina krafter och gjorde en väldigt god middag i alla fall. Så alla blev nöjda och glada till slut.

Over and out!

 

 

Han finns!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

 

Min flygande cirkus

två dagar har jag cyklat längre än någon gång tidigare i mitt liv. Jag vet inte riktigt varför. Från början var det för att öva upp balansen som var kass efter TBE-köret, sedan fick jag blodad tand och taggad ram… Och resten är en lång, bedrövlig historia i uppförsbackar och motvind. Försök då bara att föreställa er glädjen över att parkera på kajen och sätta sig till bords med sin flygande cirkus.

Och jag har grillat på däck! Sjukt goda hamburgare. Det finns inte en chans att Dr Stone någonsin kommer förlåta mej detta. Men nu har jag hört att det ska bli snö igen. Synd att man inte har en sparkstötting, nu när peppen är på topp.

Muntrationer i Babylon

Jag vet inga, INGA, som kan ha så hjärndöda sms-konversationer som jag och min lillebror. Egentligen hade jag planerat att försöka återge dom senaste dagarnas dividerande om huruvida vi skulle fira Valborg på Ramsö, eller inte. Men det gick helt enkelt inte att uttyda ett enda begripligt meddelande i någon riktning. När han för sista gången skrev och frågade; ”Kommer ni, eller kommer ni INTE?”, och jag svarade; ”Skit ned dej!”. Då dog liksom den konversationen. Men sedan kom mina söta brorsbarn, Helle och Charlie, och plockade upp oss med gummibåten i alla fall.

Charlie och Helle

Jag kom att tänka på den där gången brorsan satt på Ångfartyget Storskär och vi hade följande sms-konversation:

Sms från brorsan 10.20

På Storskär mot Strängnäs. Sju timmar kvar ombord. Regn. Va´ faan skulle man med på det här för? Gillar jag självtukt? Gillar jag regn? Gillar jag folk som unisont ropar; ”Det var bättre förr!”? Svaret på dessa spörsmål är ett långt jävla rungande NEEEJ! Vissa muntrationer finns även i Babylon. Jag ska söka efter dom nu. Har ni inte hört av mej inom en (1) timma har jag tagit mej själv av daga. Fy faan!

Sms från mej till brorsan 10.22

”Men sluta gnäll, tänk på trumpetfisken som lever hela sitt liv i arslet på en sjögurka. Tror du den någonsin kommer till Strängnäs?”

Vi kom i alla fall fram till Ramsö i går

Men då, den gången på Storskär, lät det annorlunda. Samtalet fortsatte:

Sms från brorsan till mej 10.47

”Den som ändå vore en trumpetfisk!”

Sms från mej till brorsan 11.20

”Men börja knarka då, drick motorolja. Gör någonting av ditt liv!”

Få krusidulller – fantastiskt krubb

Sms från brorsan till mej 13.12

”Motoroljan gav få muntrationer. Jag ska nog försöka få i mej lite giftigt gift för att sakta försmäkta och ge mej in i ljuset. Innan jag gör det tänkte jag ge dej en sista titel; Döden på Mälaren.”

Sms från mej till brorsan 14.01

God Bless!

Sms från brorsan till mej 15.11

”Nu jävlar har vi tröttnat, tar tåget till Stockholm 16.19 Sätt på kaffet!”

Sms från mej till brorsan 17.02

”To bad, sitter hos M på Östermalmsgatan och dricker Champagne. Var snäll och gå ut med hunden när du kommer till Skeppsholmen. Det hänger en regnrock i maskinrummet. Ge fan i motoroljan!”

Och gott vin!

Men det var då, och trots att vi nästan aldrig begriper någonting av vad den andra talar om, lyckas vi ibland sammanstråla över en fantastisk köttbit och ett gott vin. Som i går, på Valborgsmässoafton. Och nu plågar vi varandra med ett olidlig diskussion om vi ska äta middag på Getfoten, eller INTE?! Jag svarar nog bara som jag brukar…