Apmätt och utmattad

väg till stallet längs Bogesundsvägen. Nisse fick ”stirret” och pekade med rak arm:

– Där, sa hon. Kantareller!

Sommarkantareller

Efter allt arbete i stallet har vi tjongat en fantastisk paella med chorizo, kyckling, kantareller och en massa annat gott. Som tur var hade Skutisen fastnat på familjen Wallenbergs gamla klenod Regina, så jag fick pyssla med mina ”kantarellembryon” i lugn och ro. Nu är vi dock samlade ombord på moderskeppet, apmätta och utmattade. I morgon är en ny, regnig dag. Det blir kul!

 

Swedish house mafia

Som jag har tagit mig för att städa hela stallet, sopa spindelnät, rensa avlopp, skura boxar och måla om hinner jag inte blogga särskilt mycket längre. Det har alltid varit ett dilemma för mig, att så fort jag kommer till stallet ser jag allt arbete som måste göras. Jag hinner f-n inte med att rida. Dessutom cyklar jag fram och tillbaka istället för att ta gummibåten. Det bygger åtminstone kondition och skapar förutsättningar att orka med allt det andra. Herregud, man är ingen ungdom längre. Tack och lov! Då hade jag knappast stått i stallet med en snedlastad skottkärra mellan krattorna, utan lagt all energi på att boka biljetter till Swedish house mafia.

Axwell

 

Nisses fel

Det har varit några hektiska dagar. Hundarna har varit magsjuka och Skutisen har fått ”Rosfeber”. Ingen av oss hade aldrig, någonsin tidigare hört talas om en sådan sak som; ”Rosfeber”. Jag trodde att det måhända kunde uppstå i gamla, sura magnetkompasser. Nu vet vi att det också kan utvecklas hos gamla, sura skutskeppare. Han är dock frisk nu. Hundarna också. Själv har jag haft förmånen att komma ut i skogen dygnets alla timmar. Aldrig har jag sett så många dansande älvor, så magiska dimmor och så spöklika diarréer.

Rosfeber / underben

Anyway, det var inte om Rosfeber jag skulle skriva utan om ”hästmisshandel”. Detta ledde i sin tur till att jag blev indragen i någonting långt mycket värre; ”Malaysian child abuse”, vilket i sin tur resulterade i att jag blev utslängd från Facebook. Och alltsammans var i vanlig ordning Nisses fel!

Nisses fel

Denna flicka har en makalös förmåga att sätta mig i skiten. Det har hänt förr (som en och annan läsare kanske minns). Den här gången ville jag berätta för Nisse (Fideli) om en alldeles förskräcklig video som cirkulerar på Facebook, och säkert många andra forum. Den visar hur Amerikanska gångartshästar misshandlas och torteras med blister för att prestera maximalt på tävlingsbanan. Ni kan se den själva här, men varning, den är vidrig!

Knasen behöver inga blister

Nisse och jag började diskutera effekterna av att nästan alla människor numera har tillgång till en mobiltelefon och lägger ut sina filmklipp på Youtube. Jag tycker att det är en fantastisk utveckling. Förr i tiden krävdes hela tidningsredaktioner för att göra en klassisk ”Wallraffare”, nu jävlar blir skitstövlar som Jackie Mc Conell uthängda med namn och nylle på nätet i samma stund övergreppet sker.

Nisse tog ett annat exempel och berättade om en Malaysisk kvinna som misshandlar sitt barn ovetandes om att hon samtidigt filmas av sin väninna. Nisse ville visa mig klippet som finns tillgängligt på nätet, men jag avböjde. Jag har svårt nog att se djur som far illa, och att jag skulle sitta och titta på ett barn som inte kan försvara sig, klarar jag helt enkelt inte av. Men Nisse stod på sig och började söka efter filmen med min dator.

– Strunta i det där, bad jag. Jag vill inte se, och jag har inte tid.

Men Nisse kunde inte släppa tanken på den här vedervärdiga barnmisshandeln utan fortsatte att leta.

– Flytta på dig, bad jag då. Det är bättre att jag söker själv så går det fortare. Men jag lovar inte att titta.

Bara för att komma åt min egen dator och kunna fortsätta med det jag höll på med, hjälpte jag Nisse med sökningen. Men inte ens jag lyckades få fram rätt klipp. Vi sökte på en mängd olika kombinationer, men kom liksom ingen vart. Det var då jag fick min snilleblixt.

– Om det här stämmer, sa jag, att någon har filmat den här galna morsan och spridit klippet på nätet så finns det garanterat en Facebookgrupp typ; ”Fängsla den galna Malaysiska kärringen nu!”.

Det trodde Nisse också att det skulle finnas, och att klippet som hon hade sökt efter så länge, och även jag försökt att hitta, skulle finnas där. Så vi loggade in på MITT Facebookkonto och sökte på orden; ”Malaysian child abuse!”

GÖR INTE DET!

Tjoflöjt, sa det bara så blev mitt konto avstängt. Jag fattade absolut ingenting. Inte Nisse heller. Vi gjorde inte ens kopplingen till den något absurda sökningen, utan försökte på alla sätt komma åt kontot igen. I tjugofyra timmar exakt varade mitt straff, sedan togs jag till nåder igen.

Som vi skrattade när vi förstod hur jävla illa det måste se ut när någon söker på; ”Malaysian child abuse”. Men om man bortser från det lite humoristiska i situationen, kvarstår ju det faktum att ett barn har blivit misshandlat och att en väninna har filmat alltsammans. Jag undrar, hur FAN kan man filma en misshandel i fyra minuter utan att ingripa? Jag hade kastat den galna kossan på brasan efter mindre än trettio sekunder. Fyra minuter! Jag förstår inte?

Det enda som är positivt med den här filmen är att kvinnan givetvis fick fängelse. Men fyra minuter…?

 S/S Bore

Nu hoppas jag bara att Jackie Mc Conell får fängelse också, och att man där dagligen rycker skäggstubben av honom med plattång. Vad ångisbrytaren Bore över huvud taget har med denna soppa att göra kan man fråga sig, men där var vi i alla fall här om dagen för att utföra en inspektion åt Transportverket. Det vill säga, Skutskepparn (min) skulle göra en inspektion av navigations- och säkerhetssystemen ombord och jag fick för mig att åka med.

Wilmer och Viola fick också följa med till Bore

På vägen hem från Västerås passade vi på att hälsa på min gamla vän och kollega, Tina, i Kungsängen. Tina har på kort tid förlorat båda sina Australienska vallhundar, den ene under helt spektakulära former då han helt enkelt lade sig ned och tvärdog under en promenad i skogen.

Hemma hos Tina

Tina bor helt sagolikt i ett litet hus på landet med de egna fåren alldeles inpå knuten. Nu hade hon också hunnit skaffa en ny, jättesöt valp som alldeles säkert kommer att bli en fantastisk vallhund i framtiden.

Trädgården

Alltså, jag älskar Tinas hus och hennes trädgård. Hon har alltid haft förmågan att arrangera vilken hög med bråte som helst så att den ser ut som ett litet konstverk. Man kan vända kameran åt vilket håll man vill och det blir underbara bilder, men zoomar man in ser man att det bara är en hög hundkoppel, några tomma plastkassar och en julgransbelysning. Men det ser fantastisk ut. Hur gör hon?

Tinas kök

Nu har vi besök på utsidan om Falkland av en gammal bekant som har köpt en världsomseglare i Thailand och behöver hjälp med elsystemet ombord. Båten är riktigt ball och har en fantastisk historia. Inte minst resan till Sverige som jag inte orkar redogöra för nu. Det kanske blir en annan gång.

S/Y Whitbread utanpå M/S Falkland

Båten ser inte så stor ut på bilden, men den är 22 meter lång och har en massa utrymme invändigt. Martin är rolig för han är fruktansvärt hundrädd och har en återkommande mardröm om hur han blir attackerad och uppäten av en Dobberman. Varje gång Wilmer ger minsta lilla ljud ifrån sig frågar martin oroligt; ”Är det mig han vill ha nu?”.

Viola tog ankarvakten

Nej, nu får jag nog börja tänka på middagen. Förra helgen ställde jag mig och gjorde någonting så makalöst ledsamt och destruktivt som ”rört citronsmör”. Alltså, jag rörde och rörde och rörde. Det kan ha varit den tråkigaste halvtimmen i hela mitt sorgesamma liv. Jag antar att även det kan vara Nisses fel.

Grilltallrik med rört citronsmör I´ll be damned

 

 

Jämna skurar

Wilmer är tillbaka i sin gamla päls, jag har gjort plankstek och färskvattnet har tagit slut. Men det kommer fortfarande en regnskur då och då. Här om dagen var jag ute så länge i regnet att jag blev dyngsur och började torka igen. Två gånger om. Torka – i regnet. Svenskt midsommarväder när det är som mest spännande.

Plankstek

Slut på färskvatten – ingen dusch med spolslangen i dag

Regnet

 

Wilmer has done his business

Ibland går det verkligen åt helvete för ”Wåshing-Tåne”. Ja, han heter ju egentligen Wilmer, eller i allra sämsta fall, Washington, men vissa dagar blir det bara, ”Wåshing-Tåne” av alltsammans. Som i dag…

Vi hade varit i skogen, allt var frid och fröjd.  Viola var förvisso galen av glädje (oklart varför, men kanske hade även hon fått sig en tjoflöjtare rakt upp i svansamentet av samma statiska elixir som Wilmer senare skulle få smaka av.

Här uti finns också en del ”logistisk överkurs” att förklara. Så som en vanlig dag ofta ter sig här ombord. Hundarna hade gått ut och patrullerat varvet i gryningen. De hade varit med och öppnat Navigationsverkstan, kanske skällt ut någon sjöpolis eller kustbevakare i korridoren, slukat någon av gubbarnas matlådor eller smörgåspaket. Det var en alldeles vanlig dag. Bortsett från en sak. Wilmer hade inte gjort ”tvåan”. Detta bekymrar oss alltid i de sällsynta fall det inträffar alls (jag försöker undvika syftningsfel här, men det är svårt). Tvåan är viktig för Wilmer, eller tvärt om. När det ena och det andra samspelar uppstår någon slags harmoni inuti pälsen som faktiskt är eftersträvansvärd. Det infinner sig ett lugn som vi alla vanliga dödliga, sjöpoliser och kustbevakare uppskattar. ”Wilmer has done his busisness”.

Washing-Tåne

Det är när dessa dagliga koefficienter lämnar sin linje, då de icke finner sin plats i det vardagliga koordinatsystemet som det blir problem. Saker och ting börjar krångla, rörledningar proppas igen, fartyg kolliderar, strömförande kretsar sluter sig samman längs förunderliga vägar.

Okey, nu börjar vi närma oss.

Washing-Tåne hade magknip och behövde komma ut en extra runda i skogen.  Skutskepparn tog ut honom och återvände sedan till Navigationsverkstan på land. Han ringde och meddelade; ”Wilmer blir kvar på jobbet, tvåan ej bekräftad”.

Wilmer och Viola

 

Strax efter lunch kontaktade jag ”landbasen” och föreslog att vi skulle ses i skogen ytterligare en gång och låta de båda tillfälligt avskilda byrackorna möta varandra. Kanske skulle Viola kunna få fart på Wilmers krånglande mage. Jag tror, med facit på hand, att den lilla Lopploellan har energi nog för att få fart på avsomnade högspänningsnät med hängande kabelbrott.

Viola blev så glad av återseendet att hon slog hela kullerbyttor i luften (ja, men skaffa en Weimaraner själva så får ni se). Hon slängde sig i vattendrag och rullade sig ohämmat på dammande mark. Wilmer betraktade det hela med ansiktsuttryck som sade: ”Jag kan någon gång ha nämnt någonting om att jag ville ha en kärring, men jag sa inte att hon måste vara galen!”.

Fick han ett ögonblicks paus att göra ”tvåan”? Tror inte det.

Kanske huggormsbiten

 
Men nu började Skutskepparn bli stressad må ni tro. Som om han hade tid för detta spektakel. Och någon lunch hade han inte sett skymten av på fjorton dagar. Så jag erbjöd mig chevalereskt;  ”Kila in på Kajkanten (det lokala mathaket) och beställ en lunch så går jag hem med hundarna själv.” Och så fick det bli.

Hann jag mer än ombord förrän det besynnerliga inträffade. Wilmer rasade ihop på däck och fick någon slags kramper i hela bakkroppen. Viola som gick före, klarade sig helt utan reaktioner.  Jag märkte ingenting. Men någonting hade hänt. Wilmer kunde inte resa sig upp. Jag vill inte påstå att jag fick panik, men jag blev helvetes rädd. Snabbt som fan fick jag upp mobilen och skulle slå numret till Skutskepparn, men den slant ur handen och ramlade i däck. Batteriet hoppade ur och alla delarna ramlade ned i vattenrännan längs skarndäck. Behöver jag nämna att det ösregnade ute. Behöver jag återge mina svordomar?

Med en hand om Violas halsband (för hon hoppar över relingen den jäveln), och en hand på Wilmer (som kanske höll på att dö), plockade jag upp mobildelarna ur regnvattnet, fick ihop aset och lyckades få igång den igen.

Jag trodde inte att det var sant när signalerna verkligen gick fram och Skutskepparn svarade i andra änden. Jag sa; ”Kom hit NU!”. Och han sa; ”Är du inte klok, jag har precis beställt min mat och sedan ska jag direkt till en brandbåt som…”. Och jag sa; ”NU!”.

Då blev det fart på Skutskepparn. Jag kunde själv se hur han kom hastande ut från Kajkanten (krogen), men ändå inte gjorde sig större brådska än att han tänkte; ”Vad fan är det nu då?”.

Men sedan fick han syn på Wilmer på däck och förstod att det var allvar. Från den ena sekunden till den andra kunde inte hunden ta ett steg för egen maskin, utan satt eller låg på sidan och sprattlade med båda bakbenen. När han försökte resa sig upp, vinklades höftlederna ut från kroppen och alla tår spretade rakt upp i luften som på en skämtteckning. ”Han har fått ström”, sa jag. ”Han måste ha fått ström när han klev på lejdaren!”.

Men vi visste inte. Vi hade inte en jävla, blekaste aning om vad som hänt. Ström, huggorm, benbrott, blixtnedslag… Det kunde vara vad som helst. Skutisen fick springa efter bilen, och i den sulade vi in Wilmer och satte högsta fart mot närmsta veterinär.

Men Skutskepparn är en iskall potatis, och medan vi stod i färjekön (två minuter innan avgång) hann han in på Kajkanten (krogen) och slukade där sin avsvalnade lunchtallrik (klockad till 1.30 sek). Sedan plockade vi upp Humla på Waxholmsvägen och förklarade omständigheterna i stora drag.

”Vi kollar honom ytterligare en gång”, föreslog hon och pekade på en stor parkeringsplats vid skogsbrynet. Och plötsligt hade Wilmer repat sig så pass att han kunde gå, till och med springa, om än något haltande, svansen var ”inte glad” om man säger så, men jycken behövde inte akutvård som det såg ut.

Sedan dess har Skutisen fått vika hela sin arbetsdag åt att leta efter elfel ombord. Det här är ju kanske sista båten där man skulle kunna finna en sådan sak, men just därför. Ingenstans sker heller så omfattande installationer, så djärva eldragningar och obegripliga kopplingar. Jag (vi) lever med navigationssystemens Dr. House. Och då händer det prylar. I can tell!

Washing-Tåne mår bra nu. Men så fort vi hade konstaterat att han började återhämta sig, styrde vi om kosan från veterinärkliniken i Arningen, till stallet på Bogesund. Vi ville gärna se honom röra sig i hagen, att alla leder och muskler, hjärta och lungor lirade ungefär som man kan förvänta sig av en ”ännu oskiten jakthund”. Skutskepparn ropade till Humla: ”Det är nog bäst att du kopplar ur elstaketet för jag är inte säker på hur en hund som nyss har fått växelström genom kroppen reagerar på en likriktad puff.

Tja, kanske lägger det bara frisyren tillrätta. Eller så blir han gay. Jag vet inte heller, men om vi någonsin hade hoppats på att den ”kemiska kastreringen” skulle klinga av och fortplantningssystemen väckas till liv igen, så kan vi nog glömma det. En kille som har fått sig en tjoflöjtare rakt upp i svansamentet tänker inte mycket på ”ligga”. Han tänker på saker som tjocka gummisulor, rejäl avfendring, och kanske även våtdräkt. Men framför allt vill han nog bara få skita i lugn och ro!