Walk of life

Nu har vi snart haft våra hästar utan avbrott i tjugo år på samma ställe. Några har försvunnit under årens lopp, andra har tillkommit. Många människor har passerat förbi. En av dessa, Lisa, berättade för mig att hon ”på riktigt” kände människor som aldrig varit hungriga. Som inte över huvud taget hade upplevt känslan av hunger och som skulle drabbas av panik om klockan överskred lunchdags med mer än tio minuter. Jag minns hur vi häpnade över detta faktum. Vi var ju ”hästmänniskor”, vi var alltid hungriga. Middag åt man sällan före klockan tio på kvällen, och många gånger inte alls.

Sällan före klockan tio

På samma sätt som med maten är det för vissa att gå, att gå långt. De har helt enkelt aldrig gjort det, och ser det som någonting särdeles märkvärdigt och underligt. När mina barn var små brukade vi ofta gå mellan Söder där vi hade lägenheten och Skeppsholmen där båten låg. Fideli satt i vagnen för hon kunde helt enkelt inte gå, men så fort hon lärde sig började hon också att traska.

Nu går vi fram och tillbaka till stallet och folk undrar varför vi inte tar bussen, båten, bilen? Jo, det gör vi ibland, men det är mycket roligare att gå. Man möter en massa lustiga figurer, vildsvin och broklättrare. En gång mötte jag ett helt gäng Indianer på Frösviksvägen. Jag skrev en krönika om det i Tidningen Hästfocus senare (ska se om jag kan hitta den). En annan gång mötte jag en spritt, språngandes naken vilde på en helt öde strandremsa i Hanöbukten. Han bjöd på fika och jag fick en fjäder. Fan, jag har aldrig haft tråkigt på mina promenader.

Viola däremot sitter helst i knäet och hungrig har hon garanterat aldrig varit. Någonting som hon aldrig tröttnar på är att simma. Hon drar rakt ned i slipgången och simmar ut längs utrustningskajen. I går kväll var hon alldeles slut efter allt badande.

Wilmer blir trött bara av att titta på eländet. Över hans torra päls att han skulle plaska runt på det där simpaktiga viset. Kastar man en pinne låter han kärringen bärga den och tar den sedan ur munnen på henne när hon återvänder upp ur havet.

Jycke eller gädda?

Peace & Larv

Det är spännande att vara ute på vägarna med Nisse. Här om dagen när vi promenerade över Pålssundsbron kom en livs, levande och halvnaken vildmarkshunk klättrande över brospannet och hoppade ned rakt framför fötterna på oss. Ja, mest hoppade han väl framför Nisse, men i alla fall.

Bara ett par kilometer senare pekade hon, Nisse, på den stekheta asfalten och sa:

– Vi har fått post.

Och mycket riktigt, låg där inte ett handskrivet och vackert formulerat brev inramat av kärleksfulla ”hjärtor”.

I dag kom Humla tillbaka från Peace & Love och ville låna tvättmaskinen ombord. Genast hon började packa upp sina saker, kröp Viola ner och lade sig tillrätta i väskan.

Det hon har i huvudet är inte markeringar efter skotthål under en dramatisk filminspelning, utan helt enkelt resterna av en rulle maskeringstejp som blivit massakerad under oklara former. Däremot hittade Humla själve sheriffen i botten av väskan när primadonnan till slut behagade lämna scenen.

Peace & Larv

Waxholm bjöd på fint torkväder och Humla bjöd på cider i solskenet. Det var verkligen behövligt att chilla en dag på däck efter allt traskande längs vägarna. Nu håller vi tummarna för att solen ska bita sig kvar i länet så att höet får en chans att torka på åkrarna.

En stund av andakt och stilla eftertanke… samt en cider