Inom en mycket kort tid (bara några veckor) har jag fått möjlighet att träffa flera bekanta som jag inte mött på länge. Bland andra min gamle barndomsvän, ”O”.
Inte på trettio år har vi sett varandra, trots att vi rör oss i samma skärgård, i samma farvatten och i samma vassruggar. Det finns (eller fanns) ingen särskild orsak till ”uppbrottet”. Vi växte upp helt enkelt, blev stora typ.
– Och sen var det ju det här med bilolyckan, sa ”O”.
Det visade sig att ”O” hade varit med om en mycket svår bilolycka i 20-årsåldern och tidvis varit förlamad. Det tog sex år innan han reste sig upp igen. Vår andre barndomsvän, ”P”, reste sig aldrig. Han dog i en annan tragedi, på motorcykel.
Jag ville veta om ”J”, den tredje i gänget.
– Han är en kämpe, sa ”O”.
För det första var han med när ”P” förolyckades, sedan gifte han sig och skaffade familj. Hustrun jobbade på ett stort varuhus i Stockholms city. Hon träffades en dag av en fallande kundvagn i en rulltrappa och blev förlamad.
– Han lyfter henne fortfarande i och ur båten när de åker ut till huset i skärgården, sa ”O”.
Jag tänker att HON är en kämpe, men det vet ju ”O” naturligtvis redan om. De bor på samma ö.
”O” och jag blev sittande i tre timmar på en parkbänk vid sjömacken i Waxholm. Han hade sin son med sig. En alldeles ljuvlig, liten kille med precis samma utseende och glimt i ögat som jag minns att ”O” hade då. Då, när Finlandsbåtarna var lika små som en normalstor lyxyacht är idag och livet låg framför oss som som en krattad manege med skyddsnät uppspända under tältduken. Vi vet nu att det finns hål som behöver repareras i den rekvisitan.
Kanske hade jag tänkt att nämna någonting om min TBE-resa, men jag kom av mig så smått. Livet är inte så himla levandelätt, lavendelblått och väldoftande i alla faser. Man får sina törnar. Kanske borde vi människor rusta oss som racerförare med hjälm, brandskydd och störtbåge innan vi ger oss in i det. Men då vore det ju inte lika roligt. Man får inte förta det roliga från livet, att balansera på slaka linor och promenera på gatorna med hela sin dödlighet blottad för ovädersskurar och… kundvagnar.
Det bodde en känd regissör på Skeppsholmen för ett antal år sedan. Han blev påkörd av en vilt, skenade bil i USA. Föraren hade blivit skjuten rakt i huvudet och den herrelösa bilen fortsatte nedför en backe och körde på regissören. Ja, han dog ju också.
Min granne på ön, i Stockholms skärgård, där jag växte upp, sköt sig själv. Det blev en väldans massa blod minns jag. Blod som rann ända från tornrummet och nedför den långa, vindlande trappan till entrén. Mamma (som är gammal akutsköterska) tog sig an att torka upp allt blodet. Pappa eldade upp sängkläderna. Någon måste städa efter livets akrobater när skyddsnäten brister.
I dag dök ännu en gammal vän upp på däck. Han kom med ett jätteärr på sitt huvud och en krycka i sin hand.
– Hjärnblödning, sa han.
Nej, livet är inte alltid så levandelätt och lavendelblått och väldoftande alla gånger. Men så länge musiken spelar och det luktar kutterspån i manegen vill man väl ändå vara med och slå en kullerbytta lite då och då, kanske även en liten jävel bakåt. Trots att det sannolikt är livsfarligt och man troligtvis måste bli rullad som en gammal vetedeg med handkraft!
Shit happens!
