Backyard Babies

Vi stockholmare älskar Gotland. Det är liksom lite ”vår bakgård” tycker vi, vår nödutgång, vår räddning. Varje år reser tusen, tusentals Stockholmare till ”öjn”. Men nu är det någon som håller på att trasha vår backyard, som sliter upp rosorna med rötterna och pissar i rabatterna. Det ska bli ett stort, gapande hål där vi annars brukar stå och djupandas om somrarna bara för att överleva nästkommande vinter i korsningen Götgatan / Folkungagatan.

Jag önskar att alla nollåttor ville sluta sig samman och resa till Gotland nu när Ojnareskogen skövlas och regnet öser ner. Vi måste hjälpa till och stoppa dessa kallhamrade bergsprängare och stentuggande kalkbaroner från att löpa bärsärk med avverkningsmaskiner och röjsågar. Vi måste visa oss lojala med ortsbefolkningen, betesdjuren och bergatrollen som ju faktiskt äger rätten till den här änglamarken. Så snälla, snälla… Skriv under här!

Backyard Babies

Kalkbrott

Det här är Norra Gotland (presenterad i ännu en inte alldeles lysande liten filmsnutt). Vad som är lysande här är landskapet. Det lyckas inte ens jag dölja, även fast jag håller kameran åt fel håll. Detta filmade jag i somras, alldeles i närheten av den plats där man nu bearbetar och röjer marken för att börja bryta kalk. Men titta en gång till. Den här artrikedomen är unik! Besök Ojnareskogens egen hemsida och reagera. Gå med i Ojnareskogens Facebookgrupp, skriv på petitioner, agera, protestera, vrid om näsorna och slit av öronen på de som har beslutat om detta. Man skövlar inte jorden vi ärvde. Inte ens om den mestadels består av kalk. Det är sådant man rubricerar som ”kalkbrott”  i lagbalken. Den vidrigaste av åtalspunkter.

Möte i monsunen

Jag skulle ut i skogen och plocka svamp, men först gick jag förbi Coop Hamngatan i Waxholm och tjackade en påse kantareller. På vägen ut ur staden (som inte är stor) passerade jag ett café med uteservering. Där satt min svägerska, två av mina brorsbarn och ytterligare två av mina äldsta vänner. Jag kände inte igen någon av dem.

Jag är fan totalt ansiktsblind. Jag är det, på riktigt! Det är oerhört pinsamt. Folk tror att man är ”svindryg”, när man helt enkelt inte har en aning om vilka de är man möter i monsun och passad.

Nu blev jag hur som helst stoppad och lyckades på nära håll identifiera ett par av dem.

– Var ska du? sa de.

– Ut och plocka svamp, sa jag.

– Hur ska det gå? sa dom. Du som inte ens känner igen dina närmaste.

– Jag har med mig egna, sa jag och visade upp min påse från Coop.

Sedan gav jag mig av på Svåra Barbro, ut på Bogesundslandet. Och tro det eller ej, där i ett dike alldeles vid vägen hittade jag en… kantarell! Jag satte mig genast ned och gjorde en videoblogg.

 

Långhårig häger

Vad jag egentligen ville visa med de här små klippen var Hägern som förföljde gummibåten hela vägen från Eke, så dök en till upp vid Broknäs Udde, och en till… Men det syns knappt. Nåja, Viola ställer alltid villigt upp på några stunts och dubbleringar. Här ser vi henne alltså i rollen som; långhårig häger på fyra ben.

Propellerspeciallisten spökar på Navigationsverkstan

och då dyker gamle Tore upp i någon låda eller instruktionsbok. Han var inte bara propellerspecialist, utan något av ett modelejon också. Här om dagen när Skutskepparn började rota bland sina en miljon ”burkar och byttor” uppe på Navigationsverkstan, hittade han den här gamla fliken inkilad under någon gyrokompass.

Läs mer om Tore här

Livets akrobater

Inom en mycket kort tid (bara några veckor) har jag fått möjlighet att träffa flera bekanta som jag inte mött på länge. Bland andra min gamle barndomsvän, ”O”.

Inte på trettio år har vi sett varandra, trots att vi rör oss i samma skärgård, i samma farvatten och i samma vassruggar. Det finns (eller fanns) ingen särskild orsak till ”uppbrottet”. Vi växte upp helt enkelt, blev stora typ.

– Och sen var det ju det här med bilolyckan, sa ”O”.

Det visade sig att ”O” hade varit med om en mycket svår bilolycka i 20-årsåldern och tidvis varit förlamad. Det tog sex år innan han reste sig upp igen. Vår andre barndomsvän, ”P”, reste sig aldrig. Han dog i en annan tragedi, på motorcykel.

Jag ville veta om ”J”, den tredje i gänget.

– Han är en kämpe, sa ”O”.

För det första var han med när ”P” förolyckades, sedan gifte han sig och skaffade familj. Hustrun jobbade på ett stort varuhus i Stockholms city. Hon träffades en dag av en fallande kundvagn i en rulltrappa och blev förlamad.

– Han lyfter henne fortfarande i och ur båten när de åker ut till huset i skärgården, sa ”O”.

Jag tänker att HON är en kämpe, men det vet ju ”O” naturligtvis redan om. De bor på samma ö.

”O” och jag blev sittande i tre timmar på en parkbänk vid sjömacken i Waxholm. Han hade sin son med sig. En alldeles ljuvlig, liten kille med precis samma utseende och glimt i ögat som jag minns att ”O” hade då. Då, när Finlandsbåtarna var lika små som en normalstor lyxyacht är idag och livet låg framför oss som som en krattad manege med skyddsnät uppspända under tältduken. Vi vet nu att det finns hål som behöver repareras i den rekvisitan.

Kanske hade jag tänkt att nämna någonting om min TBE-resa, men jag kom av mig så smått. Livet är inte så himla levandelätt, lavendelblått och väldoftande i alla faser. Man får sina törnar. Kanske borde vi människor rusta oss som racerförare med hjälm, brandskydd och störtbåge innan vi ger oss in i det. Men då vore det ju inte lika roligt. Man får inte förta det roliga från livet, att balansera på slaka linor och promenera på gatorna med hela sin dödlighet blottad för ovädersskurar och… kundvagnar.

Det bodde en känd regissör på Skeppsholmen för ett antal år sedan. Han blev påkörd av en vilt, skenade bil i USA. Föraren hade blivit skjuten rakt i huvudet och den herrelösa bilen fortsatte nedför en backe och körde på regissören. Ja, han dog ju också.

Min granne på ön, i Stockholms skärgård, där jag växte upp, sköt sig själv. Det blev en väldans massa blod minns jag. Blod som rann ända från tornrummet och nedför den långa, vindlande trappan till entrén. Mamma (som är gammal akutsköterska) tog sig an att torka upp allt blodet. Pappa eldade upp sängkläderna. Någon måste städa efter livets akrobater när skyddsnäten brister.

I dag dök ännu en gammal vän upp på däck. Han kom med ett jätteärr på sitt huvud och en krycka i sin hand.

– Hjärnblödning, sa han.

Nej, livet är inte alltid så levandelätt och lavendelblått och väldoftande alla gånger. Men så länge musiken spelar och det luktar kutterspån i manegen vill man väl ändå vara med och slå en kullerbytta lite då och då, kanske även en liten jävel bakåt. Trots att det sannolikt är livsfarligt och man troligtvis måste bli rullad som en gammal vetedeg med handkraft!

Shit happens!

 

Mycket av allt

Jag vet, det har varit mycket ”Stallet” en tid. Jag är sådan, djupt dedikerad, milt vanvettig och smått besatt. Det kan vara oavsett vad. Ett gigantiskt bokprojekt, en gammal vindpinad lada, en galopperande cykel eller för den delen, en bångstyrig skutskeppare. Ger jag mej in i projektet kommer det att bli hängivet, långvarigt och sannolikt komplicerat.

Att hålla hästar pigga och glada långt upp i hög ålder är en konst som kan vara den svåraste av alla. Det är därför jag vurmar så mycket för ”akademisk ridkonst” och ”hästar på lösdrift”, för att detta är någonting som verkligen gynnar djuren.

Knasen och Humla på Täby Galopp

 

Man får vara ödmjukt tacksam över alla de år vi har haft pigga, glada ridhästar i stallet och ta hand om dem med stor kärlek och vidöppen plånbok när de nu blivit gamla.

I dag har Foppa och Knasen varit på hälsokontroll (båda 21 år). Ja, det är ju inga atleter, men vem är det? Foppas gamla gaffelbandsskada läker och går fortfarande åt rätt håll. Knasen är inte diagnostiserad med fång (vilket vi misstänkte). Men man har inga garantier. Jag vet bara alltför väl hur fort det gick med Freyr.

Det är dessa tankar som ibland håller mej vaken om nätterna. Och då lyssnar jag på radio. Jag får snart sluta med det.

Något av det värsta jag vet att höra på är gamla romanförfattare som ÄGER etern runt midnatt (jag väljer kanaler som självplågaren i Povel Ramels sång med samma titel) och kan älta in i oändlighet om hur de; ”fann orden”. Orka, liksom. Risken är att jag en dag sitter själv och berättar om hur jag FANN orden. Men då kommer jag åtminstone också kunna berätta om hur jag fann hästarna, cykeln, båten och skutskepparn. Och vart alla pengarna tog vägen. Samt var åskan slog ned!

Svåra Barbro har ju dock kommit lite av sej själv. Letat upp mej på Furillen och slagit sina vassa ekrar runt min hals. Och nu sitter man fast med en bitter och inåtvänd hoj också.

Peace out!

Svårt med Svåra Barbro

Man vill ju vara lite snäll, så när Humla frågade om jag inte kunde ta ”den lilla” omvägen förbi stallet då  jag ändå skulle in till fastlandet och handla, sa jag; ”Ja”. Hon ville ha fika också, kaffe och kakor. Jag fixade rubbet.

Humla hade cyklat före mej från Waxholm och var redan på plats när jag kom fram. Vi stannade i stallet några timmar, fixade i ligghallen och badade hästarna. Regnet hängde i luften, och jag ville gärna komma iväg till affären innan det började spöregna. Så vi gav oss av på Svåra Barbro och Fitt-Gitt. (Jag vet, det är lite chockerande att ta in det faktum att man kan döpa en cykel till Fitt-Gitt, men den är i alla fall inte min.)

På vägen hem sedan såg jag hur Humla bromsade in och började rota i sin väska. jag tog för givet att hon bara skulle plocka fram sina hörlurar och fortsatte att cykla. Jag hade fått upp riktigt bra fart på Svåra Barbro och hade en lång utförssträcka förbi Bogesunds slott framför mej. Förvissad om att Humla var mej precis hack i däck och snart skulle köra om (för det är bra fart på Fitt-Gitt också) fortsatte jag förbi avfarten till Karlsudd och framåt mot Tenö. Någonstans i höjd med Tyste Jakob (stenen) började jag snegla över axeln och fundera på var den där röda terrängtaljan hade tagit vägen någonstans, och vid Pålsundsbron bestämde jag mej för att vända.

Just där och då ringde morsan från Arjeplog, men jag hade inte tid att svara för nu var jag övertygad om att Humla hade cyklat ner i ett dike och låg blödande med alla tänderna utslagna.

Jag satte full fart tillbaka längs Bogesundvägen!

Inte hade jag någonting annat än korta shorts på mej och det hade börjat småregna. Jag tog upp telefonen och slog Humlas nummer. Inget svar! Signalerna gick fram, men hon svarade inte. Nu förstod jag att det hade hänt en SVÅR olycka och ropade högt:

– Humla!

Men ingenting hördes ur dungar och diken. Nu kom det mygg som attackerade mej i stora svärmar och hela situationen började kännas direkt apokalyptisk. Då ringde hon.

– Var FAN är du? flämtade jag i luren.

– I stallet, svarade Humla. Jag hade glömt min telefon och blev tvungen att cykla tillbaka.

I samma stund öppnade sej hela himlen och det började vräka ned. Jag ville inte vara taskig och vända ensam hemåt igen, så jag satte mej i en läckande busskur vid Karlsudd och tänkte att jag kunde vänta in henne där. Någon buss såg jag inte till över huvud taget. Det går cirka två stycken om dagen, så jag kunde parkera Svåra Barbro ganska fritt vid hållplatsen. I detsamma ringde min morsa igen. Det passade ju bra, tyckte jag, att prata bort en stund med henne medan jag väntade på att Humla och Fitt-Gitt skulle dyka upp i krönet.

Mamma hade mycket att berätta om Harr och Röding och äldreomsorgen i Norra Västerbotten, och samtalet drog ut på tiden. Plötsligt dorvlade en buss förbi i så hög hastighet att vattnet stänkte upp över mina bara ben. Jag for ut ur busskuren och såg i den stunden  två passagerare i fönstret. Humla och Fitt-Gitt!

Humla hade försökt att ringa, förklarade hon sedan. Men det var ju bara upptaget hela tiden. Hon hade haft en sådan TUR att en buss plötsligt dök upp någonstans vid Ellboda och lät henne kliva ombord med cykel och allt!

Som om det någonsin skulle hända mej. Jag fick äntra en dyngsur järnhäck till hoj och cykla hela vägen till Waxholm i spöregn. Men jag gjorde i alla fall en videoblogg där i busskuren, med stripigt hår och döda myggor i ansiktet. Jag bjuder på det.

Kissie from Hell

Hej på dej du, Sommaren!

Det är inte ofta jag hör av mej på det här viset, men nu känner jag att vi har en del att reda upp med varandra. Det blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss. Att lägga all sin kraft, skönhet och värme på en enda månad och då sätta in stöten i mars var kanske ingen höjdare här i Norden. Vi hade önskat oss lite av april, maj och juni också. I juli fick vi verkligen några fina dagar tillsammans du och jag, men sedan blev det kärvt igen.

Nu vill du göra slut, och jag tänker; ”Så fan, heller!”. Det ska nog gå att squeeza ut lite mer sol- och badsaft ur den här miserabla relationen.  Jag vill färdas på Svåra Barbro längs slingrande grusvägar, vandra vid Hoburgen med hundarna och spela in tattiga videobloggar som Humla kan kalla för; ”Kissie from Hell”. Sånt som jag tycker är kul!

Så nu gör vi ett försök till föreslår jag. Gör om, gör bättre! Jag går ner i maskinrummet och spelar in en instruktionsvideo i halvprofil; ”Hur man byter en förolämpad packning”. Och du tar på dej sommarkostymen och sätter fart på din slöa soljävel så ses vi på Storsudret i september. Ållrajty?

Med vänliga hälsningar,

Kissie from Hell

 

Skutskepparns kolvhalade pankisar

Jag hade verkligen inte tänkt att filma någonting mer med kameran på en tid för min uppkoppling är så dålig och det blir roddigt att redigera. Men när Skutskepparn plötsligt meddelade att han tänkte göra pannkakor till lunch, kunde jag inte låta bli. Det finns ganska många klipp från den här ”sessionen”, men det roligaste där han beskriver den puttrande pannkakan som Julian Assange och stekpannan som Equadors ambassad i London fick jag inte med för jag skrattade så mycket att jag kom åt stoppknappen. Här är i alla fall en liten sammanfattning av händelsen. Nu ska vi äta kräftor!

Glad i hatten

”Du kör, jag betalar böterna”, sa Skutskepparn. Men nu blir jag lite osäker på böjningsformen här… Betalar han bötern, boten, eller böterna? Och i så fall för vad? Båt har jag ju kört i alla tider, alldeles oavsett hastighet, tidpunkt på dygnet eller nykterhetsgrad. Dock vill jag påpeka att föraren i detta fall var helt, eller lindrigt påverkad. Opåverkad praktiskt taget, men glad i hatten ändå.