Guds egen lilla ängel

Det är så himla roligt, frälsningen har kommit till varvet. Eller egentligen är det bara en ung kille som jobbar extra här medan han studerar på Bibelskola. Han har frågat om Skutskepparn vill följa med honom på väckelsemöte.

Föga kan han ana att Skutskepparn mycket väl skulle kunna tacka ja till ett sådant erbjudande. Visserligen är han hundra procent ateist, men det fråntar honom inte egenskapen att vara både snäll och nyfiken. Det skulle inte förvåna mig om han hakar på.

Där ser jag möjligen ett problem. Jag vet inte hur pass man ska väcka upp en sorglös själ som Skutskepparn, och absolut inte i vilket väderstreck. Men jag älskar verkligen människor som vågar stå för sin sak. Som ser Guds låga brinna i svetsare och mekaniker, snickare och målare. Han har förstås inte mött Wilmer ännu. Men där blir det lätt. Wilmer är redan frälst. Speciellt tanken på nattvarden, kött som ska ätas och blod som ska utgjutas, verkar tilltala honom. Alldeles särskilt om det är gamla varvsgubbar han sätter tänderna i.

Guds egen lilla ängel

 

En resa i hästväg

Nej, men nu kan vi inte hålla på med det här ”sjöjungfru-vågskvalp-slisket” längre. Det är höst, det är häst, det är piska och sydväst! Jag måste berätta om min fantastiska, begåvade och ”snygg- som-en-hästspark-genom-framrutan” vän, Tony. Jag har inte en aning om hur vi lärde känna varandra. Jag har en unik (vill jag påstå) förmåga att träffa roliga, intressanta människor. Det beror mest på dem såklart. Men Tony är inte bara snygg och smart, han är en människa med ”kunskap”. Jag skulle utan att tveka, kalla honom för en riktig, ”Kronjuvel”!

Jag har suttit i en kammare på Öfre Östermalm och hört Tony sjunga Franska chansoner tillsammans med matdrottningen och modellikonen, Kråke Lithander. De är fullständigt fransktalande båda två. Tony är dessutom något av en expert på vallning av skidor, samt opera (som han verkligen kan allt om) och trav. Jag tror tamejfan att han kan sko en häst också. Detta är saker som gör en reporter och operafantast rent genuin. Och jag är så glad för att Tony nu har fått en egen TV-serie; ”En resa i hästväg” som sänds på TV4, men som också går att se HÄR.

Tony Ryttar / En resa i Hästväg

 

Ge mig stjärten

Ibland (nej, ganska ofta faktiskt) får jag en obetingad lust att förbättra tillvaron. Det kan gälla vad som helst. En maträtt, en möbel, en blomrabatt. Jag vill dit och ”hitta på någonting mer”.

Min Iphone är fylld av små filmklipp. De flesta är ganska likartade. Det är blommor och vågor och löv och skit. Man blir uttråkad. Därför sade jag till Skutskepparn vid ett tillfälle på en stenig strand.

– Släng av dig kläderna och vandra långsamt in i bilden från vänster. Du kan gärna knipa fast en fjäder mellan skinkorna också.

Och han svarade:

– Nej.

Sånt kan inte jag förstå. Jag kan helt enkelt inte förstå det. Hur kan man säga nej till att ”göra någonting mer”.

– Men kom igen, tjatade jag. Ge mig stjärten!

Han tittade på mig som om jag vore en mycket besynnerlig människa, en som omöjligtvis går att förbättra med några medel alls och han upprepade stilla:

– Nej, Carina Dahl. Det kommer jag inte att göra.

Han kallar mig bara ”Carina Dahl” vid särskilt dystra tillfällen.

– Ska det sitta så jävla hårt fast att hala fram häcken för konstens skull? undrade jag.

Han skakade långsamt på huvudet och försvann (fullt påklädd) bort längs stranden.

– Du får bli hur arg eller ledsen du vill, sa han. Men jag kommer inte att ge dig stjärten.

Jag stoppade ned telefonen i fickan igen och tänkte; ”Han känner mig verkligen. Han vet att jag på riktigt kan börja grina när jag inte får vad jag vill ha”.

Inga stjärtar synes än…

Jag tycker det är så synd och ledsamt att man inte är omgiven att ett litet team med fogliga och lösaktiga aktörer som bara gör så som man säger om dagarna. Här (se bild ovan) hade jag till exempel tänkt att den där bakdelen (med eller utan fjäder) skulle kunna flasha förbi i en kort sekvens längst ute på udden, och sedan försvinna och upplösas i en episk dimma till vänster i bild.

Och här (se ytterligare bild ovan) hade jag tänkt att stjärten skulle kunna dyka upp under ytan och segla fram som en utomjordisk farkost mellan de stora, svarta stenbumlingarna i havet. Men det ville han inte heller. Varken ligga platt på botten i det kalla havsvattnet, eller bjuda på några som helst akrobatiska krumbukter med sin oskuldsfulla ändalykt. Jag förstår inte… Hur kan det vara så svårt?

Nu får det istället bli så här. Ett blogginlägg med bara tråkiga naturbilder utan några överraskningsmoment alls. Ja, ja… Varje dag kan inte vara en fest i medvind och motljus.

Peace out!

I´m so sorry

Det är ett mysterium att tusentals turister vallfärdar till Hoburgen varje år för att studera en sten, som bara ”måttligt” föreställer en gubbe. Jag har aldrig sett någon liknelse över huvud taget, och brukar heller inte åka dit. Till ”turistmålet”, alltså. Själva Hoburgen, de små orterna och gårdarna, grusvägarna och hederna, kossorna, fåren och stränderna älskar jag. Men till dessa kommer man inte med bil, och absolut inte med buss. Det gäller att ta sig allra längst ut, allra längst bort, out on the edge. Och se på fan! Den här gången hittade jag själva Hoburgsgubben också. Han finns på riktigt, men han ligger inte alls där turisterna står och pekar utan alldeles i vattenbrynet flera hundra meter därifrån. I´m so sorry.

Höl i bönn

Jag måste bara berätta, att det är hål i båten också. Detta kommer sig av smällen från Dalarö som brakade in i oss under en storm förra vintern och skapade en buckla i plåten som varvet nu håller på att åtgärda. Det är en ganska omfattande reparation eftersom även färskvattentanken kvaddades och hela skarndäck måste skäras bort. Tack och lov kunde personalen påbörja arbetet medan vi var på Gotland, men det är fortfarande inte riktigt klart.

Höl i bönn

Världarna rulla

Märkvärdigt nog är jag tillbaka i Sverige. Eftersom min mentala bopåle är nedslagen i kalkberg, känns det aldrig konstigt att komma till Gotland, varken särskilt hisnande eller omtumlande. Man kör av färjan, ser sig omkring och tar ut riktningen. Det är bara som det ska vara, man vet. Vet var man är på väg, hur man tar sig dit och vad man ska göra där. Man vet!

Att slungas ut på asfaltsplanen i Nynäshamn är någonting annat, man känner sig omedelbart jagad, smått förvirrad och lätt förbannad. Man har inte en ANING om varför, vadan eller varthän.

Walk the line

Det är dock en känsla som går över ganska fort. Man vänjer sig raskt vid att vara Stockholmare igen. Man ÄR Stockholmare, fast en smula förvildad. Egentligen behöver man inte ens bekosta resan över till fastlandet för att uppleva doften av Vasastan. Det räcker med att åka norröver mot Fårösundstrakten. Det är där de håller till, den kvasiintellektuella Stureplanseliten. Den som vill ha lite skönt Söderhäng får bege sig ned till Storsudret, och då framförallt till Hamra.

I själva huvudstaden, den på fastlandet, hänger bara inflyttade akademiker och nyrika Kenovinnare. Världarna rulla!

En schucker jycke från Eken

Islands in the stream

Det är en missvisande bild att ständigt visa Viola liggande. Den här hunden har inte många ”liggtimmar” per dygn. Men när hon sover, då jävlar i hennes platta päls, sover hon!

Att försöka flytta på henne då, att skjuta, knuffa och dra, innebär bara att hon blir längre och längre, tyngre och bredare. Till slut har man en utkavlad betongplatta i sängen och då återstår inte annat än att ta sin kudde och gå och lägga sig i korgen.

Nu ska vi åka och titta på en gård som jag gärna vill ha. Där tänker jag mig att våra hästar skulle kunna gå lösa på tomten, kliva in i köket om morgonen och få en kopp kaffe vid köksbordet. Hästar tycker jag om, det är djur som kan bete sig i finare salonger. Inte hundar!

Viola