Dit, men inte längre

Man vet när det är dags. Blogginläggen blir färre och färre, innehållet tråkigare och tråkigare, texterna tunnare och tunnare. Till slut skramlar det bara fram några huttrande bokstäver som en krypande rännil ur en stelfrusen slang. Då är det dags att börja skriva på allvar.

Jag skriver alltid på vintern, den mörka och kalla årstiden. Då går jag in i mitt mentala maskinrum, rattar på kranar, tätar läckor och stryper flöden. Så öppnar jag själva ”kronventilen” och låter alla förflugna ord, meningar och stycken mötas i en kraftfull fors.

Ja, ungefär så.

Skutskepparn är dock lite bekymrad över framtiden. Här om kvällen frågade han oroligt:

– Tror du verkligen att du kommer kunna skriva någonting på Gotland?

Och jag svarade med mitt älsklingscitat (stulet från Keith Richards).

– Du, jag kan göra mitt jobb på en upp och nedvänd apelsinlåda, om det är så.

Och Skutskepparn nickade.

– Det är det som oroar mig, sa han. Du är liksom vad vid att huvudmaskinen går, att kompressorn väsnas, däckskranen tjuter, hundarna skäller och kaffet är slut. Vad fan händer när du plötsligt sitter där med fast mark under fötterna, ett susande valnötsträd utanför fönstret och Chai-te i koppen?

Och jag svarade:

– Tur då att jag redan har lagt tjugo kaotiska år på att skapa ett helt romanuniversum, nu behöver jag bara möblera rummen och flytta runt gubbarna.

.

Jésus & pappa Fernández

.

Men jag förstår hans funderingar, även om jag inte känner samma oro själv. Jag har verkligen aldrig haft någon normal arbetsplats. Än i denna dag har jag inte fått upp någon skrivbordslampa. Jag vet, det är helt sjukt. Men det har bara inte hänt.  Och jag kommer aldrig att sitta vid det där vackra skrivbordet framför valnötsträdet och skriva i framtiden heller. För jag kommer att sitta i köket där brasan brinner, hundarna sover och hästarna tittar in genom fönstret. Men om det blir alldeles nödvändigt kan jag börja dricka Chai-te ur stora, drejade koppar, så långt kan jag sträcka mig. Dit, men inte längre.

Pocka på

Alltså, Jonas Inde… Ni vet han som lämnade Killinggänget, slängde sig ut genom ett fönster (på riktigt), spräckte skallbenet och skaffade hund. Han är så jävla intelligent. Ungefär som Nelson Mandela eller Kristina Lugn, fast på ett annat sätt. Just bara så jävla intelligent. Han skriver väldigt likt, Kristina Lugn.

Man måste nog vara väldigt, väldigt smart för att göra en sådan trestegsraket. Teater-fönster-hund. Om man därefter skriver en låt, ringer upp Andreas Lunstedt och sedan gör en video. Då är man också riktigt, riktigt rolig. Missa för Guds skull inte Indes talade duett mot Lunstedt en bit in i klippet. Plötsligt står det alldeles klart för en, Jonas Inde är alldeles för begåvad för Killinggänget.

.

http://www.youtube.com/watch?v=eII7TUWXnrg

Det går att flyga

Jag tror verkligen på affirmationer, man föreställer sig en sak, visualiserar den och lever som om den snart skulle inträffa. Och vips, har man den i sin hand. Som gården på Gotland. Visserligen tog det fem år av hårt tankearbete för att materialisera själva drömmen, men det fungerar. En annan sak jag har planerat länge för är min ”lilla” (inte så lilla längre) brorsdotter Helles säng. Alltså, jag älskar Helles säng och har upprepat som ett mantra genom åren:

– Den dagen du tröttnar på din säng, Helle, då flyttar den hem till din gamla faster förstår du.

Men hur skulle det vara möjligt att klämma in en stor mässingssäng bland den väggfasta inredning vi har här ombord? Tur då att man har jobbat lite outside the box tankemässigt de senaste åren och skapat ett antal olika rum att välja mellan. Helle har i alla fall någonstans att slagga när hon kommer till Gotland. Dock inte i sin gamla säng, för den lär ju vara upptagen. Men jag ska sätta upp en hängmatta i det stora valnötsträdet åt henne. Jag kanske svävar förbi i den där magiska bingen någon stjärnklar natt och vinkar. Det går att flyga, bara man tror på det tillräckligt hårt!

.

Ram i regnet

 

 

Poesi för Skitungar & Snorkråkor

Det var på den gamla goda tiden, högt uppe på Söders Höjder, när vi festade hela nätterna och drev en liten annonsbyrå om dagarna (läs mer här). Det var under de vilda åren när man gav fulla fan i om reklampengarna kom från tobaksindustrin eller socialstyrelsen. Det var på alla sätt och vis riktigt, riktigt tokigt. Tina jobbade som AD och jag som Copywriter. Vi hade ett otroligt gott samarbete. Tina bodde helt enkelt i ateljen, så jag väckte henne varje morgon, kastade ut några halvblaskiga fotografer som satt i köket och drack vin, fångade in papegojan som flög fritt över Katarina Kyrka och skickade iväg ett par bud. Vi budade allt på den tiden. Hundar, ungar, kläder och skisser. Iväg med skiten bara.

Det var över huvudtaget en väldigt sorglös och kreativ tid. Allt var enkelt, allt kunde man göra. Fick vi för oss att göra en barnbok, gjorde vi det. Sen plockade vi fram gitarrerna och korkade upp en flaska Captain Morgan. Vi var helt gränslösa.

För ett par dagar sedan var jag tillbaka uppe på Söder. Rotade lite i gamla arkiv och hittade ett antal illustrationer som Tina har gjort. Vi hade fått för oss att göra en diktsamling (troligtvis riktigt rejält ångestridna efter en lång natt på Café Opera). Jag skrev och Tina illustrerade. Tror det tog en dag. Sen var vi pigga och glada igen och beredda att ge oss ut på nya, nattliga äventyr.

Bara en kort tid senare skrev jag Kapten Costellos öden och äventyr i hamnarna bortom all ära och redlighet. Ännu ett galet bokprojekt som Tina illustrerade och som senare utvecklades till min Julkalender; Dieselråttor & Sjömansmöss. Ja, vi hade inte långtråkigt i alla fall.

.

Ur: Poesi för Skitungar & Snorkråkor

.

Text: Carina Dahl / Illustration: Tina Röed

.

Du lilla svarta skitunge som knappt har lärt dej läsa
men vickar så lyckligt på lortiga tår
vad är det långt där inne som du letar i din näsa
och varför får man aldrig nånsin kamma ditt hår

.

Det måste vara så att det är något där du gömmer
sånt som ingen vuxen mänska nånsin kan förstå
men jag vill gärna veta om dom platser som du drömmer
och vad du har i näsan som du alltid petar på.

.

.

Det finns ett land bortom allt förnuft
där solen kvittrar och fåglarna skiner
där luft är vatten och vatten är luft
och spindlarna bär mockasiner.

.

I det landet bor både kloka och knäppa
ja, besynnerliga barn bor det där
somliga kan både sjunga och steppa
andra går på öronen och svär.

.

I ett rullande hus som är byggt utav skräp
bor tio små skitungar själva
med kolsvarta fötter och en lortgris på släp
räknar man den blir dom elva.

.

.

Tio par skitstövlar står på ett led
för en gång om året brukar skitungar bada
och då vill ju lortgrisen också vara med
att bada i gyttja gör alla så glada.

.

.

Doktorn i staden har fullt upp att göra
siken Sivert Sidenstjärt bröt alla sina ben
det föll sej så illa att han stod på sitt öra
och ramlade ner från en gungande gren.

.

.

En olycka händer så väldigt lätt
hör bara på gnällspiken Grin-Olles gråt
som krökt sin rygg på följande sätt
när en hammare slog honom hårt.

.

.

En annan liten fisk gick det riktigt illa för
när han plötsligt blev påkörd av en brax
så händer det ibland att fiskarna dör
på kyrkogården vilar nu en gravad lax.

.

.

Men den sorgliga sak jag nu ska förtälja
handlar om en lipande sill
som högg på en krok och råkade svälja
och sen blev han inlagd i dill.

.

.

En lurig liten ljugpotta som sällan gjort nån nytta
som spruckit i bitar och ljugit sej blå
vars enda vän i världen är en lortig skvallerbytta
som det hoppar små grodor ur munnen på.

.

Sida vid sida har dom stått varandra nära
på nedersta hyllan i ett dammigt skafferi
den ene med skamliga fläckar på sin ära
den andre med kalla potatisar i.

Jag vet en liten skitunge som nyss har lärt sej läsa
en liten lurifax med lortiga tår
som drömmande går kring och petar i sin näsa
med två meter höga vågor i sitt hår.

Årets miljöspöke

När någon eller någonting håller på att gå under, krävs det människor med mod och dådkraft som klättrar över stängsel, slänger sig i älvar och lägger sig framför gigantiska skogsavverkningsmaskiner. Detta gjorde den blott 19-åriga fältbiologen Alva Snis Sigtryggsson för att rädda den så känsliga Ojnareskogen på Gotland från att förvandlas till ett gigantiskt kalkbrott. För detta tilldelades hon Världsnaturfondens miljöpris som varje år delas ut av vår svenske monark.

Kungen har ju blivit något av en entertainer under senare år. Han har gjort flera överraskande entrér på den politiska scenen och delat ut priser och ordnar såväl till Kung Abdullah av Saudiearabien (en av världens strängaste diktaturer) som den lilla glädjespridaren Nicolae Ceausescu, främst ihågkommen för sin omänskliga behandling av det rumänska folket. Den sistnämnde fick ta emot Serafimerorden ur Kungens hand.

Men vad har då Guds egen lilla ängel, Alva Snis Sigtryggsson, med dessa despoter att göra över huvud taget? Jo, det jag skrev inledningsvis. Hon har tilldelats ett fint miljöpris av Världsnaturfonden som vanligtvis delas ut av Kungen, men som han vägrar att överlämna till Alva på grund av att hennes stora hjälteinsats har krävt ett visst mått av ”civil olydnad”.

Och nu svindlar det… Tänk Kung Abdullah, tänk Sultan Haji Hassanal Bolkiah (statsbesöket i Brunei), tänk Nicolae Ceausescu, och tänk Alva Snis Sigtryggsson (Ojnareskogen, Gotland). Hisnande perspektiv!

Men hallå, Kungen. Vem är du att tala om civil olydnad? Vore det inte läge att du går och lägger dig mellan lökarna på La Camilla igen? Kanske kan du få dig någonting återberättat från verkligheten. Eventuellt om du också skulle börja fundera över ett artistnamn. Varför inte bara La Carl-Gustav? För någon kung vet jag verkligen inte om vi behöver.

.

Årets miljöspöke

 

This is England -86

Samtidigt som alla tidningar skriver om Jonas Gardells TV-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”, visas ett annat mästerverk och tidsdokument på SVT. Inte vid samma klockslag (tack och lov, man vill ju se båda) men under samma period. Nu spelar ju inte ”tidsaspekten” så himla stor roll eftersom båda produktionerna finns på SVT-Play, men den ena får man helt enkelt inte missa; This is England -86. (Om rättigheterna har gått ut och avsnitten inte visas längre, ladda ned, lagligt eller olagligt, allt efter kynne och sinnelag. Jag tittar dock på SVT. Snart kommer, This is England -88!)

.

This is England -86

.

Redan när jag såg filmen, som bara hette ”This is England”, för ett antal år sedan slogs jag av det alltid lika aktuella och uppenbara, engelsmännen är världsbäst på casting. Att de dessutom är världsbäst på TV-serier över huvud taget, är ett faktum som ingen kan bortse från.

Nu har regissören som gjorde filmen utvecklat en miniserie som utspelar sig fyra år senare.

Citat, Hugo: Ett gäng vänner från den, ofta feltolkade, engelska subkulturen skinheads. Märk väl, nazister och rasister är som bekant bra på att sno saker. Hitler tillämpade hakkorset – som i tusen år har använts som en betydelsefull symbol i asiatiska länder – som sin egen. Nynazister gjorde detsamma med Oi! punken och Rude Boys kulturen. Det vill säga drog på sig tighta jeans, hängslen och Fred Perry kläder. ”Same name, same shit” går alltså inte riktigt att tillämpa här. De flesta ”snälla” skinheads var faktiskt betydligt mer left wing orienterade, rent politiskt.

”This is England ’86” har allt det som gjorde filmen så förbannat bra. En otroligt intressant inblick i de fantastiska subkulturer som föddes fram i England under 70 och 80-talet. Hög arbetslöshet och missanpassade ynglingar har tendenser att skapa kreativa stilar.

Se den!

Tiden i limbo

Jag hittade en stol där på brandstationen och tog med mej hem. Sällan har jag stört mej så mycket på en simpel sittmöbel. Den har någon slags falsk charm med svarvade ben och målade detaljer, men stolen är ett as. Den har säkert tolv lager färg och luktar dessutom gamla miserabla människoöden, några från en brandstation i närheten. Den rider mej om nätterna, dyker upp i mina drömmar och dansar på klapprande hovar. Fy, fan vad jag hatar den!

I dag bestämde jag mej för att göra ett slut på eländet. Jag tog fram fartygets skarpaste varmluftpistol och gick loss på sits och stolsrygg med en närmast sjuklig besatthet. Inte en flaga fick finnas kvar från tiden i limbo. I morgon ska jag tvätta den, sedan slipa och måla den. Kanske, kanske om den rycker upp sej rejält, att den får följa med till Gotland. Men den har fasoner. Antagligen blir man väl avkastad en tidig morgon vid frukostbordet.

Den gamla brandstationen

Någon gång i begynnelsen av sin besynnerliga karriär, fick min lillebror, Loffe, för sig att hyra en brandstation. Där byggdes så småningom upp någon slags verkstad, ett snickeri. Hans hustru, Nicola, började samla och renovera gamla möbler. Verksamheten blomstrade bland gamla slangar och släck-hinkar. Men som vanligt här i livet kommer nya utmaningar, bättre lokaler, tätare pytsar. Brandstationen föll i glömska. Till plötsligt Perra skulle skilja sig och hade ett halvt bohag att magasinera. Då kom han att tänka på den gamla brandstationen. Därefter har många äktenskap gått i stöpet, andra, lyckligare, par har lämnat landet och behövt ställa ifrån sej en gammal svärmorsa i en vrå, några, till synes alldeles vanliga personer, har bara samlat på sig alldeles för många och genuint jättekonstiga saker som inte passar in i något sammanhang alls. Någon flyttade till och med in under en svår period i livet och sov med huvudet lutat mot en bandsåg och fötterna på en uppstoppad hund. Det är så det ser ut på gamla brandstationen.

Och dit fick vi sent om aftonen i går för oss att åka förbi.

Men söte Jesus som där såg ut. Redan i dörren ropade jag till Skutskepparn som kom efter:

– Nu tar du det jävligt försiktigt, någon av oss kan komma att dö här inne!

Och det var nära, kan jag berätta. Vi snubblade över bord, stolar, lådor, väskor, virke, järnrör, skidor, motordelar, brandslangar, betongskulpturer och bildäck. Alltsammans staplade i högar ovanpå varandra. Skutskepparn klättrade upp på en lutande byggnadsställning som helt enkelt hade sjunkit ned genom golvet. Jag upprepade varnande:

– Tänk på gården, tänk på livet, tänk på framtiden.

– Det är ju det jag gör, svarade han och kröp in under en antik gammal matsalsmöbel som inte sett en levandes människa på ett par årtionden och som stod magasinerad högt upp under taket.

.

Jag undrar vad dom gör nu

.

Han prövade att rucka på bordet, tryckte med armarna underifrån och lyfte på bordsskivan. Då kom raset. Femtio kilo järnskor (från häst) som låg sammansvetsade i stora plattor ovanpå varandra och nu regnade runt huvudet på honom.

Jag minns inte hur vi kom ut därifrån, och inte hur vi tog oss hem. Men på natten sedan började jag fundera över alla dom människor som har passerat genom den gamla brandstationen under årens lopp, som har packat ner sina saker i lådor och kanske till och med bott där en tid. Jag undrar vad dom gör i dag, hur dom har det och vad det var som hände. Men mest av allt undrar jag om den uppstoppade hunden. Jag känner att man skulle kunna skriva ett helt filmmanus om det där stället.

I botten av bunken

Jag har aldrig varit en ”föreningsmänniska”. Jag har ingenting emot föreningar, Sverige lär vara ett av världens föreningstätaste länder. Men det är ingenting för mig. Jag är, och har alltid varit, en iakttagare. Det är inte rätt approach (att börja iaktta) när man kommer in i en ny förening. Men jag gör det. Jag ser de hierarkiska strukturerna, känner doften av de pyrande oroshärdarna, och uppfattar outtalade motsättningar mellan föreningens medlemmar. Jag tycker att föreningar är obehagliga. Jag är inte ens medlem i Weimaranerklubben. Islandshästföreningen gick jag ur för många, många år sedan. Inte för att jag på något vis underskattar eller missförstår meningen med att gå samman i en intressegrupp och arbeta med saker som utbildning och avelsmål. Det är ju hedervärt på alla sätt och vis. Det är sekt-känslan jag värjer mig mot. När människor samlas i slutna sällskap och gör sig till allvetande om sin sak. Läbbigt!

Jag såg en gång på en stallbacke, en upphöjd ridinstruktör med stora och speciella kunskaper svara i sin mobiltelefon. Under samtalets gång ställde han sig och småsparkade på en tom foderhink. Någon stannade till och tittade ned i hinken. En annan dök upp och undrade vad som försegick där nere i botten av bunken. En tredje och fjärde anslöt sig till ”hinksekten”, och snart var där ett helt litet sällskap samlade utan att någon hade en aning om varför. Allra minst jag som satt på läktaren och iakttog hela det. Nu började någon slags bergspredikan där nere. Instruktören avslutade sitt samtal, man slöt sig närmare varandra och hade något av en liten högtidsstund där den karismatiske ledaren fick sola sig i all sin glans. Det var bara han som pratade. Dock. Alla sparkade på den tomma hinken. Man var enade, enade med varandra, mot världen, de okunniga, de ofrälsta.

Nej, det där är ingenting för mig. Jag har för många frågor och uppfattas nog alltid som kritisk, fast jag bara försöker förstå vad den där bunken egentligen innehåller. Vad är substansen?

.

.

Jag köpte en Islandshäst en gång. Det är ju dyra djur, det vet alla. Den här hade dessutom en fin stamtavla och extraordinär utstrålning. Och nu började frågorna; ”Ska du tävla med honom?”, ”I vilka grenar?”, ”Siktar ni på SM?”.

– För fan, brukade jag svara. Jag skulle aldrig få för mig att slita ut min fina häst på någon tävlingsbana.

Jag siktade på skogen. Det är en nåd att äga en riktigt fin häst med hög kapacitet och få uppleva den i sitt rätta element. Och det är inte på tävlingsbanan. Det är bara någonting som vi människor har hittat på. Och jag har inget behov av bekräftelse. Tack och lov för den Akademiska Ridkonsten. Visserligen är jag inte längre aktiv inom den genren, och för all del tycker jag vissa övningar är mördande tråkiga, men man tävlar inte inom Akademisk Ridkonst. Däremot bygger man starka, lyckliga hästar upp i hög ålder. Det är den enda devis jag har kunnat bära med mig från hästbranschen.

.

Hundarna är inte heller exploaterade i tävlings- eller utställningssammanhang. Jag är inte ett dugg intresserad. Däremot har jag stor förståelse för rasen. Jag har jakthundar, de behöver inte dricka blod, men de behöver aktiveras, spåra, springa. Men framförallt behöver de ha kul.

Vi har ganska kul kan jag berätta. Utan att vara aktiva i någon förening eller medlemmar i något jaktlag. Men alltid, alltid blir jag påmind om att det räcker inte. Man kan inte göra så, ha hund eller häst för sin egen skull. Man måste vara en grupp, samlas och jämföra prestationer, bedöma avelslämplighet.

.

Wilmer och Viola (t.v)

.

Jag tänkte att Wilmer och Viola själva skulle få bedöma avelslämpligheten hos varandra. Båda är av samma ras, båda två har fina stamtavlor och ändå är det så, att om ”olyckan” skulle vara framme (för en olycka skulle det sannolikt anses vara), skulle många människor rynka på näsan och tycka; ”Att det här var ju jävla olämpligt”.

Och visst, har man ett långsiktigt avelsmål, krävs det såklart att man enas och jobbar i en tydligt utstakad riktning. Men jag tycker att det är lite läskigt. Jag gillar korsningar, både vad det gäller hästar och hundar, även människor faktiskt. Nu blir det inga korsningar här, det blir troligtvis ingenting alls för Wilmer är kemiskt kastrerad, någonting som vi möjligen ångrar. Det är väl känt att man slipper många rastypiska problem när när man korsar djur. En korsningshäst kan bli nästan hur gammal som helst. Titta på Totte!

.

Totte 30++

 Men se upp med mig om ni möter mig i en föreningslokal, jag kanske tömmer kakfaten och smiter ut bakvägen. Men troligare är att ni möter mig i stallet eller i skogen. På Storsudret, kanske. Den bunken gillar vi.

.

 

Fler priser till Kronjuvelerna

Efter Guldbaggar och internationella hedersutnämnanden, nu prisas musiken i Kronjuvelerna. Det är kompositören Fredrik Emilsson som har tilldelats ett fint, Nordiskt filmpris för sin insats i produktionen. Juryns motivering lyder: ”Fredrik Emilson’s score is awarded the prize for its professionalism, effectiveness and restraint, its overall support of the narrative and tone of the film, and not least for its fine orchestration.

Fredrik var även nominerad till en Guldbagge i vintras, men det här blev ju ännu fetare!

.

Fredrik tar emot pris av Björk

Sjuhundra skeva grindar

I många, många år har vi letat efter en lagom, liten gård där vi skulle kunna dra oss tillbaka med våra djur och leva i harmoni med årstidernas växlingar. Nåja, nu ska vi inte gå till överdrift här, men faktum kvarstår. Våra barn är stora nu, utflugna, på väg att forma sina egna liv och drömmar. Vi gör lite som vi vill faktiskt. Och vi vill vara på Gotland. Bland annat. Vi vill vara på Skeppsholmen också, och i Stockholms skärgård. Men främst vill vi vara på Gotland. Och det är inte alldeles enkelt att hitta platsen som överensstämmer med bilden man har i sitt huvud, trots att det mesta finns på Hemnet. Man måste nästan ge sig in i processen rent fysiskt.

Vi har varit i varenda socken, på varenda strand, öppnat och stängt närapå sjuhundra skeva grindar och guppat på gropiga vägar. Så plötsligt en dag, ganska nyligen faktiskt, klev vi in på en sagolik gårdsplan och sa till varandra; ”Slå av bilmotorn och slit av däcken. Nu är vi framme!”

.

Sjuhundra skeva grindar bort

.

Vi fann ett alldeles eget paradis, helt insynsskyddat, men inte längre bort än att man kan höra grannens kossor råma, och när snön kommer, fort skotta sig ut till allmän väg. Vi har ett stall, en flygel och ett lider. Det växer valnötter utanför sovrumsfönstret. Man ser ljuset från havet. Vi är framme!

 

 

Vilda västern

Okey, jag bjuder på ett par alldeles väsenskilda videobloggar. I det första fallet vill jag påpeka att bilen lämnades åter till sin rättmätiga ägare och att inga blev ledsna. Tvärtom, alla blev glada. Hundarna fick bada.

.

.

I det senare fallet (vilket inträffade alldeles nyss) är jag helt enkelt ute i skogen med hundarna, men kommer inte över vägen på grund av den täta färjetrafiken från fastlandet. Men det gjorde ingenting. Det är en underbar kväll ute.

.

I det mentala rabarberlandet

Någon känd forskare och vetenskapsman (filosof kanske) konstaterade en gång att; om människor kunde se in i framtiden skulle hela jordens befolkning göra gemensam sak och helt enkelt gå och skjuta sig för huvudet. Vi människor lever på hoppet menade han (eller om det var en hon… en hen, kanske). Vi hoppas på att det ska bli bättre. Att vi ska få bättre hälsa, bättre ekonomi, bättre väder. Fred på jorden!  Det är vår drivkraft. Sen finns det förstås de få förunnade som bara är så förbannat nöjda. De har aldrig haft TBE kan jag lova.

Om jag hade vetat vad det skulle innebära att få TBE hade jag också gått och skjutit mig. Men bara i knäskålarna, för i huvudet har jag alldeles för ont, och så är man ju fortfarande lite nyfiken på morgondagen. För den vet man ju ingenting om.

Visst, det går framåt. På något vis går det framåt, men så kommer dagar när huvudet känns som genomborrat av tjugoåtta knivar och alla perspektiv förflyttar sej som Rubriks kub i händerna på en sockerhög tioåring. Jag skulle ta vilket migränanfall som helst för att slippa de dagarna. Det är otäckt. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv reflekterat över hjärnan, vad den kan ställa till med. Nu finns det ingenting som skrämmer mig mer.

Jag minns dagarna på sjukhuset som rena helvetet, där varje sekund bara gick ut på att hitta smärtlindring, att någon enda minut skulle bli mindre plågsam. Jag har läst skräckhistorier om människor som liksom jag har blivit fästingbitna och fått TBE, och ja, det stämmer vad som står i dessa skildringar.

Det som ibland känns lite ledsamt är insikten att, de dagarna på sjukhuset inte alls var till någon bot och bättring. Det finns ingenting att göra åt TBE. Nothing! Under den tiden på infektionskliniken pågick en brutal bärsärk i min hjärna, broar brändes och murar revs. Det var då den riktiga skadan skedde. Och först när man kunde överblicka omfattningen av förödelsen fick jag åka hem. Detta avgjordes av en läkare som lade örat mot huvudet och konstaterade att bombningarna hade upphört. Nu återstod inte annat än att renovera, återskapa och bygga nytt.

Jag tänker mycket fortare nu. Det är lite läskigt för det säger mig att delar av hjärnan antagligen är rätt så brända och att det finns oändliga utrymmen, bakgårdar och gränder som vi aldrig har varit i. Jag brukar säga att kroppen har skapat en ny infrastruktur där uppe, det fanns liksom inte medel och byggnadsmaterial för att lägga spår och bygga vägar, så nu har jag ett helt nät av hängbroar och linbanor, till och med lianer. Det går fort, men det är fan inte säkert.

 

Men, som alla vet. Det är inte synd om mig. Jag har världens vackraste utsikt, världens snällaste man, världens roligaste och duktigaste barn. Men all denna rikedom är också väldigt komplex och rörlig i sitt index. Man blir försiktig med livskapitalet, börjar kalkylera med värdegarantier och solskenstimmar i det mentala rabarberlandet. Är ni med? Om inte. Fundera på det.

Vi funderar på att åka in till stan igen, eller vi ska åka in till stan igen, det är redan bestämt. Även där har vi världens vackraste utsikt. Det är sånt som ger tröst när man räknar ihop sitt livs otippade svinhugg; ”Jag hade i alla fall tur med utsikten”. Med min ”traumastatistik”, två borreliainfektioner och en TBE-rykare (på fyra fästingar totalt i livet), vet jag inte riktigt vad man kan förvänta sig i stan. Antagligen blir jag biten i smalbenet av ett förrymt lejon på Hornsgatan. Sannolikt får jag rabies också. Jag tror det.

Trevlig helg!

Yo ho!

Det är när jag inte kan sova om nätterna som jag lyssnar på de där gamla sommarprogrammen i P1. Mycket underligt har sagts och berättats där genom åren. Vilgot Sjöman blev jag tvungen att stänga av för mixningen på 70-talet hade ett HELT annat tänk än vad vi är vana vid i dag. Mark Levengood, som alla älskar, hade jag aldrig hört tidigare, förrän härom natten. Och det var ju mysigt, tills jag precis höll på att somna för då brakade Levengood loss den här kanonkulan om styrbords halsar. Sen ville man ju bara upp och dansa i sin nattskjorta och hojta ”Yo-ho Sebastian!”

.

En modig man

Det händer alltid, alltid när man ska bunkra vatten, länsa kölsvinet eller bara spola däck. Slangen sätter sej på tvären. Den fastnar, tjorvar och viker sej. Om vintrarna fryser den också. Men försök älska en sådan slang. Slangar är hopplösa individer som lever sitt liv helt och hållet efter eget huvud, och som sannolikt har svår ADHD från den ena änden till den andra.

En gång när jag skulle bunkra vatten på Skeppsholmen och var nästan ända framme vid vattenposten, fastnade (som vanligt) slangen i något skit ombord och jag blev tvungen att släppa allt jag hade för händerna och gå tillbaka. Just då passerade Hannes Holm (ni vet, regissören) på kajen. Han skakade sorgset på huvudet och sa:

– Alltså, slangar.

Och jag stönade:

– Det du ser här är ”jävla slangaxiomet”. Det bara är så med slangar.

Och Hannes suckade tungt.

– Fy fan.

Sedan lommade han iväg längs kajen, hem till sin egen slang och skuta.

Skeppsholmen

För ett par månader sedan var Hannes sommarpratare i P1. Jag hörde programmet i efterskott, i min Iphone, på väg till stallet. Han berättade att han hade sålt båten. ”En dag var det bara färdigt”, sa han. ”Jag stog på däck med spolslangen i min hand och kände plötsligt hur allt, hela min tillvaro rann ut genom slangen.”

.

Det är så med slangar, dom talar till en. Man ska lyssna på sin slang, man ska ha den MED sej, inte MOT sej. Hannes bor i Malmö nu. Det är en modig man. Respekt!

Det fundamentala attributionsfelet

Alltid lär man sej något nytt, och alldeles särskilt om Freja har tillbringat helgen ombord. Under en promenad i skogen med hundarna fick jag höra allt om det fundamentala attriubutionsfelet.  Det innebär helt enkelt att människan är mer benägen att tillskriva inre faktorer, istället för att se till omständigheterna som förklaring, till att något sker, eller någon handlar på ett speciellt sätt.

Jag undrar hur man ska förklara att vi fortfarande inte har någon badrumsdörr? Alltså, det är väl ingen stor sak kan man tycka, men vår dusch och tvättstuga (samt ofärdiga bastu) ligger utomhus, i förpiken, under det som på fartyg kallas för ”backen”. Där duschar vi, och där finns det ingen dörr sedan ett par veckor tillbaka.

Den är upptagen till någon verkstad här på varvet för att få nya vreden och ett fönster (ventil) infäst i stålet. Sedan ska väl Uffe göra något finsnickeri på insidan som tar ytterligare ett halvår och då är vi inne i månaden mars.

Det är spännande att bo på båt.

.

M/S Falkland

 

Freja är dock glad att hon har flyttat hemifrån numera.

– Fatta hur pinsamt det var för mej att ta hem kompisar när jag var liten, sa hon när vi gick där i skogen.

– Varför skulle det vara pinsamt? frågade jag. Capella var och är en av de finaste båtarna på hela kajen. Falkland är ännu finare.

Freja suckade tungt.

– Men vem FAN har åtta väggfasta sängar i sitt rum?

Sedan medgav hon, att det i alla fall gav henne möjlighet att hålla några riktigt schyssta efterfester ombord med komfortabel övernattning.

Nästa gång vi ses har hon lovat att berätta allt om; ”Självtjänande partiskhet”. Det ser jag mycket fram emot. Kanske har vi även en badrumsdörr då.