Själens biosalong

Uppförsbacke är bara förnamnet. November är en never ending story som tenderar att fortsätta en bra bit in i december. Jag har annars en väldigt positiv syn på årstider. Våren kommer på nyårsdagen. Basta! Försommaren kickar in redan i mitten av februari. Sommaren kan man uppleva från den första mars. Sommaren är lång. Den pågår fram till och med oktober. Sedan kommer ett par sura veckor som man med lite god vilja kan kalla för sensommar. Men därefter… november!

Jag pallar verkligen inte med november. Jag börjar leka med tändstickor och skriva dålig poesi. Hundarna blir våta och luktar död lovikavante. Det är svinhalt på däck och färskvattenslangen fryser.

Men det finns hopp i mörkret. Man kan titta på film! Och därför ska ni få mina allra bästa filmtips. Inte som en kulturgärning, utan som en rent livsuppehållande åtgärd. Se dessa filmer och känn hur frosten lämnar hjärtat. Se dessa filmer och upplev hur pulsen återvänder till blodomloppet. Se dessa filmer och låt din mentala maskinist fylla själens biosalong med ljus. Krångla inte nu. Gör som jag säger. Kan inte ni människor bara göra som jag säger?

.

”The Fall” trailer

.

.

”Mary & Max” trailer

 

 

Kyss och farväl

”Badvikens vatten stillnar runt skrovsidans skälvande kropp. Kattryggen stelnar i blåsten. Kvarglömda skratt rullar som klingande julgranskulor över nyisens förrädiska leende. Söndergråtet glasspapper sopas in i glömskans eviga mörker.”

Telefonen ringer. Det är en av döttrarna. Hon säger:

– Hejsan morsan, har du börjat knarka ännu?

– Va?!

– Jo, sist vi sågs sa du att du skulle börja knarka.

– Jag ville hitta någonting milt stämningshöjande, sa jag. Kanske knark. Någonting som gör att man välkomnar kylan, att man tycker det är skitkul när mörkret faller halv tre på eftermiddagen och att man älskar en inomhustemperatur på tretton grader. Det knarket.

– Men du är ju ”tablettmotståndare”, vet jag.

– Jag är bara feg.

– Vad har du tänkt som en starter?

– Kanske Johannesört, någonting som man kan lösa upp i hett vatten och dricka som te.

Tystnad.

– Nej, mamma. Om alla de där parametrarna ska kicka in måste du nog börja kolla på saker som LSD och Extacy.

– Antagligen.

– Om jag tittar tillräckligt djupt i min kontaktbok, så kanske jag kan hitta något nummer…

– Det vore fint.

– Har du tid att vänta?

– Det går bra. Jag kan skriva en dikt under tiden du söker efter en lämplig kran.

”Vemodet vilar i vassruggens skugga. Röker av gårdagens gulnande gräs. Växer som myten om badvikens gädda. Hugger i luften. Kyss och farväl.”

.

Kyss och farväl

 

Bilderna som blev över

Jag blev tvungen att tömma telefonen på bilder och filmer, och det blev en smått obskyr resa tillbaka i tiden. Lite kul att minnas sommaren som gått, saker som man ätit och prylar som man fått. Här är ett axplock av vad  som gömt sig inuti  min övergödda mobil.

.

En humla på Storsudret

.

.

Lammkorv på Grå Gåsen

.

.

M/S Falkland

.

.

Skeppsspöket

.

.

Andra troll

.

.

Vi tog dubbel portion

.

.

Älsklingshästarna – Russin och Freyr

.

.

Humlas humor (och ringsignalbild)

.

.

Gomat i Vamlingbo

.

.

Jag

.

.

Totte

.

.

Knasen och Foppa

.

.

Juletjuren

.

.

Trafikplats Stockholm

Det där jag skrev om att Carita skulle ha en lika lång överläpp som hela Södra Länken, var inte på något sätt illa menat. Jag gillar Carita, alla gillar Carita. Hon är en av få TV-personligheter som varken är inställsam eller överdriven. Hennes ansikte speglar trafikläget i Stockholm som ingen webkamera någonsin kan återge det. Jag tror att det kan vara unikt. Blicken, blicken hon får när det är tvärstopp på Söderleden. Hon skulle lika gärna kunna sitta alldeles tyst i rutan, och alla skulle veta. Och när det är vägarbete eller blixthalka. De subtila ryckningarna i rondellen mellan ögonbryn och näsrot. Dags att dra ned på farten, spänna fast bältet och spotta ut tuggummit. Carita har ett tonfall som vore hon alla bilars morsa, alla vägar och viadukters morsa. Man är hemma i Caritas kök när man är ute på vägarna. Den som sköter sig får bulle och mjölk, men ve den som spiller olja på duken.

Detta har absolut ingenting att göra med det blogginlägg jag egentligen tänkte skriva, utan kommer sig enbart av att P.Bird har resignat (Gud förbjude!) och jag plötsligt fann mig tomt stirrandes på trafikrapporten. Jag hade förhoppningar om P.Bird, att han skulle vara annorlunda. Inte som Marianne 45. Men de är alla likadana där ute, lamers.

Vad var det då jag skulle berätta? Jo, om 6.20 färjan. Jag hade bespetsat mig på att vakna till 6.20 färjan, bara för att se när ”Jesus” (ja, han heter ju egentligen någonting annat) ger sig av till sina bibelstudier. Jag är minst lika fascinerad av ”Jesus” som jag är av Carita. Det är två djupt dedikerade själar med en stor och orubblig övertygelse. Men min irritation över P.Bird gjorde att jag låg vaken halva natten och somnade först i gryningen. Det är ändå en tröst att veta; Gud finns – Södra Länken finns. Det blir en vacker dag i vår herres hage.

Peace out!

.

Trafikläget i Waxholm

 

Långnäsa

Det här med mobilen har ju alltid varit något av ett problem för mej, det att jag ständigt tvättar den. Det är liksom ingen idé att fördjupa sej i orsak och verkan; jag tvättar mobiltelefoner, sån är jag. Men, så fick jag ju den här nya, fina Iphonen, och mitt liv tog något av en ny riktning. Nu går jag långa omvägar förbi tvättmaskinsluckan, och aldrig någonsin att jag skulle kasta in min lysande livskamrat där.

Faktum är att människan inte behöver så mycket mer än ett bra abonnemang och några schysta appar. I många år har jag suttit tyst vid sidan om någon som spelat World Feud utan att få lägga ett endaste ord. Till slut blev det min enda målsättning här i livet att skaffa en Iphone och ladda ner World Feud. I början spelade jag bara mot en enda person. Det här var någonting så fint, och lite farligt, tänkte jag, att man måste hålla väldigt hårt i bokstäverna. Inte slampa runt med random players och blotta sin fattiga frontline i frustrerade prepositioner. Men snart fick jag rutin och gick loss totalt bland försvarslösa familjemedlemmar och fullkomliga främlingar. I natt hade jag både Mr. Word och P.Bird i sängen. Men helvete vilka hårdföra lirare. Det är inte okey att gå ut med ett ord som ger 380 poäng.

I så fall var Marianne 45 roligare att spela mot. Inte så snabb, men rustik och ärlig  i sina ordval. Mycket ”lax” och ”väska” där. Jag hade dock ett problem med Marianne 45, hon gav upp i förtid. Plötsligt fick jag bara en notis om att Marianne 45 hade resignat. Vad är det för sätt? Själv resignar jag aldrig. Mig får man spöa, förnedra, förolämpa och rulla i virtuella fjädrar. Jag biter mig kvar i spelet till den sista, sura bokstaven är lagd. Sedan gratulerar jag vinnaren med ett kort meddelande och sätter på en Podcast. Men hur har man någonsin kunnat somna utan en Podcast? Min favorit just nu, är ”Den blå hästen”. Jag lär mig om Homo floresiensis och Homo erectus, Fariséer och faraoner, och vips så är det morgon och P. Bird har lagt; ”Långnäsa” för sjuhundra poäng.

.

Rulla mig i virtuella fjädrar

So it goes

Man ska inte vara så väldigt jordisk, tycker jag. Göra jordiska saker, foga sej efter jordiska seder och bruk. För tänk om det skulle komma en utomjording, med alldeles annorlunda vanor, då skulle den inte begripa någonting. Bättre då att vara lite allround, sminka hakan istället för ögonen, gå i kjol istället för byxor (gäller endast män) och kanske täcka öronen med foliepapper eftersom dessa kan, jag säjer KAN, vara det absolut porrigaste som finns – i en annan del av universum.

Jag sätter ofta mänskliga beteenden i relation till hur de skulle kunna uppfattas på en annan planet, av en annan varelse. Det skapar en dimension och belyser vilka trivialiteter vi earthlings hänger oss åt här nere. Det är ju rent barockt att män och kvinnor klär sig efter olika koder. Kläder är, som vilket stycke vadmal som helst, till för att skyla och skydda mot extrem väderlek. Mode däremot är intressant, inte som en vinstgivande faktor inom TK-industrin, men som konstform. Inom modevärlden, har män gått klädda i kjol sedan urminnes tider. Titta bara på John Galliano eller Marc Jacobs.

.

Olle Ljungström

.

Konst tror jag är någonting som uppfattas ungefär likvärdigt för alla varelser oavsett om man omfattas av tyngdlagen eller inte. Därför uppskattar jag verkligen rymdgubbar som Loreen. Det är verkligen dags att någon sätter sej i TV-rutan och jobbar lite outside the box med ögonskuggan. Varför inte lägga den på hakan? Om man vill kommunicera outspace alltså, annars – skit it!

Olle Ljungström, däremot, tycker jag nästan lite synd om. Istället för att lyssna på det underbara originalet av ”Jag och min far”, kommer alla nu bara att lyssna på Magnus Ugglas version. Den är inte skitdålig den heller, men hallå, Olle Ljungström, är Olle Ljungström, och all den enorma uppmärksamhet som nu riktas mot Magnus Uggla, borde Olle fått redan för tio, tjugo år sedan.

So it goes, som vi brukar säja där hemma på Tralfamadore.