Las Vegas har levererat

Vi har fått nya strålkastare. Dessa är så sofistikerade att de reagerar på minsta rörelse och lyser upp hela gården lika spektakulärt som en cirkusscen i Las Vegas. Jag tror att detta har uppmuntrat ”di sma undar jårdi” till stor kreativitet. Ibland om kvällarna, när jag har gått och lagt mig, sent… händer det att hela ljusriggen drar igång utan att man har blekaste aning om varför.

En natt när jag vaknade av en spotlight mitt i ögonen, klev jag helt enkelt upp ur sängen och gick ut för att titta efter vad som stod på. Jag kunde inte se minsta rörelse på gården. Däremot längs ena långsidan av stenladan, löpte ett lustigt spår som såg ut som två parallella linjer.

Jag berättade om händelsen för Skutskepparn sedan. Han trodde att det var något litet troll som åkte skidor. Det tyckte jag lät fullt trovärdigt. Vi började kalla knyttet för ”Las Vegas” och hade samtal i stil med. ”Blev det någon show i natt?”, och; ”Har Las Vegas levererat?”

.

I morse, tidigt, tror jag bestämt att ”Las Vegas” försökte bryta sig in genom dörren. Jag vaknade av ett ohyggligt oväsen. Hundarna skällde på ett sätt som de aldrig har gjort förr. Jag försökte titta ut genom sovrumsfönstret, och mycket riktigt. Var inte hela gårdsplanen upplyst!

Men jag såg ingen levandes varelse där ute. Dock hördes det ljud. Det lät som att någon skakade våldsamt i dörrhandtaget. Jag skyndade mig nedför trappan och försökte se vem det kunde vara som så desperat ville in i huset. Utanför köksfönstret fick jag syn på en svart hund.

I detsamma stod det alldeles klart för mig; detta var själve ”Las Vegas” som har spökat för oss så många gånger förr. Jag stängde in våra egna hundar i köket och drog på mig stövlarna. Någonstans måste ju finnas en orolig ägare, tänkte jag. Så försökte jag locka ”Las Vegas” med mig ut från gården. Men han visade sig vara en motsträvig potatis, och dessutom skitnödig. Plötsligt satte han sig bara ned och lade ett kalaslass bakom knuten.

I samma stund såg jag en bil komma på vägen. Mycket riktigt, fanns där inte en sömndrucken matte som letade efter sin hund. Det var en tik, berättade hon och inte alls någon hane som jag trodde.

Mina illusioner sprack lite där, men jag kunde i alla fall konstatera att; ”Las Vegas har levererat”.

.

 

 

 

Jag är inte rädd för göken

Snart brakar det loss. Alla väderleksstationer har basunerat ut varningar i flera dagar nu. Stormen är på väg in.

Jag har laddat upp med ficklampsbatterier, fotogen och tändstickor. Det m-å-s-t-e bli strömavbrott. Det blir alltid strömavbrott på Gotland, oklart varför vid många tillfällen.

Men nu jävlars ska det blåsa, sägs det. Till och med Gerd, på granngården, säger att; ”Det kan bli lite blåsigt i morgon”. Men hon ser inte ett dugg skärrad ut för det.

Den som är mest skärrad är nog, Wilmer. Han skymtar ett vindkraftverk från köksfönstret, och tror på riktigt, att det är en muterad jättegök som förföljer honom. De gigantiska vingarna som vevar hotfullt genom luften, det enda ögat som lyser ondskefullt, rött i mörkret.

.

Jag såg ett TV-inslag som handlade om den eventuella utbyggnaden av en vindkraftpark i Skåne. Skåningarna var livrädda. Nu skulle friden försvinna, marken exploateras och villapriserna sjunka. Måhända om man bor i närheten av ett kärnkraftverk. Men kanske inte då heller.

På Gotland är vindkraften en realitet sedan lång tid tillbaka. Det finns många vindkraftverk på- / och runt ön. TV-teamet intervjuade en boende som till och med hade låtit såga ned ett par träd för att han så gärna ville kunna se vindkraftverket från sitt köksfönster. Han tyckte att det var en mäktig syn.

Det tycker jag också.

Jag gillar stora energier, hårda vindar och kraftfulla vingslag. Betraktat från köksfönstret, alltså. Det är verkligen mäktigt och det låter inte alls särskilt mycket. Möjligen, om man går utomhus, att man kan höra ett dovt susande i fjärran. Annars är det inget problem alls.

Jo, förresten, man har upptäckt ett problem i Amerika, där vindkraftverken är dubbelt så stora som här. Enorma snösjok lossnar från vingarna och kan slungas iväg flera hundra meter genom luften. Tänk er en ravin, fast i horisontalläge. Då gäller det att ducka.

Kanske är det med Skåningarna som med Wilmer. Det är inte själva byggnadsverken de fruktar mest, det är jättegöken.

Nu kan stormen komma.

Bring it on.

Jag är inte rädd för göken, jag är inte rädd för göken, jag är inte rädd för göken…

.

Jättegöken och kossamusen

 

 

 

 

Svar på tal

Jag har inte riktigt kunnat smälta det där med den Gotländska busstidtabellen. Att det verkligen skulle vara så glest mellan turerna som vi fick erfara den där hemska ”Hemse-dagen” (som ändå slutade så bra).

Satte mig sålunda att detaljstudera varenda busslinje på ön. Och ta mig tusan, fanns det inte fler linjer än en! Jag pusslade och skissade, kalkylerade och gjorde upp planer. Det borde gå att göra en resa tur och retur till Visby på fyra och en halv timme. Då skulle det också bli tid över till att flanera en dryg timme i den, för årstiden, iskalla Hansastaden.

Jag räknade mina slantar, för här krävs det kontanter, k-o-m  i-h-å-g  d-e-t. (Glöm allt vad som gäller på ”kontinenten” med förköpshäften och sms-biljett. På Kurrekurreduttön ska det fram reda cash och så har det varit ända sedan Valdemar Atterdags dagar). Därefter gränslade jag ”Bänga Babben” för att ta mig till busshållplatsen i Havdhem.

Men som den hojen kan gnissla i motvinden, som hon kan skeva och streta emot. När man dessutom är på väg mot en knutpunkt, som även i officiella sammanhang, kallas för; ”Den nedlagda kiosken i Havdhem” och vinden ligger på från sydost galopperar ju inte hjulen precis av sig själva. Men jag tog ut riktningen och trampade på. Jag hade ju en expedition att utföra, en resa att göra.

.

.

Väl ombord på bussen sedan höll jag på och bli avkastad redan innan chauffören hunnit lägga in första växeln och svänga ut på stora vägen.

Jag som är mycket mån om att följa inhemska traditioner hade uppfattat (redan vid vår förra utflykt) att man ska ha med sig jämna belopp vid biljettköp. Därför hade jag samlat ihop alla mina guldtior och silverfemmor och var fullt beredd att erlägga fyrtiofem riksdaler vid avresan.

– Det här är för lite, muttrade busschauffören och gav mig en blick som inte reflekterat en glimt av ljus sedan strejken -98, då en hel yrkeskår skanderade i kör; ”Vi ska pissa – inte kompromissa!”.

(Kommer ni ihåg? Genialt, för fan!)

Nåja, det kan ha gällt lokaltrafiken i Stockholm. Men i alla fall. Den här mannen hade också sin trängningar.

– Det kostar 75 kronor, sa han. Inte 45.

Pliktskyldigt slantade upp vad jag hade i fickorna och gick till mitt säte, när jag hörde föraren ropa efter mig i h-ö-g-t-a-l-a-r-n-a (vi var tre personer på bussen).

– På den här ön betalar vi med svenska mynt.

Jag begrep absolut ingenting, men lommade tillbaka genom mittgången och fick då uppvisat för mig att en av mina ”guldtior” hade förväxlats med någon utländsk slant av liknande färg och form.

Jag rotade djupt i mina fickor igen, men där fanns blott några pepparkakssmulor, ett par flagnande kreditkort och en halv prinskorv.

Jag sa:

– Jag trodde inte att det skulle kosta så mycket.

Han lutade sig tillbaka på bussätet och lade armarna i kors över bröstet.

– Sjuttiofem kronor. Svenska.

Jag hade tänkt att ta ut pengar i Visby, så jag kunde verkligen inte trolla fram mer deg, utan såg framför mig hur jag skulle tvingas att kliva av bussen, äntra ”Bänga Barbro” och gnissla hela den långa vägen hem igen – i motvinden.

Då hör jag en späd, liten röst som säger:

Jag kan betale för di´.

Nu kliver det fram en gammal tant (en av de övriga två ombord) och halar upp en tjuga ur sin plånbok.

Hon växlade in mitt utländska mynt och gick tillbaka till sin plats.

Jag började bli ganska irriterad på den surmulne busschauffören som inte kunde lägga i en växel, och bara låta mig söka igenom min väska ordentligt. Givetvis hittade jag till slut kontanter som jag omedelbart gick över till den gamla damen och lämnade. Jag tackade så väldigt mycket för hennes vänlighet och frågade vart hon skulle resa.

– Till sjukhuset sa hon. Jag ska röntga huvudet. Jag är så yr.

Jag tittade på henne.

– Men ska du verkligen åka med bussen om du är yr i huvudet.

Hon skrattade till och svarade på sin breda Gotländska.

Ja, hur skull ja annars göre? Springe efta?

.

Allt sedan dess har jag tänkt på den gamla tanten, och jag önskar så att vi ska mötas igen. Jag skulle vilja tacka ännu en gång för att hon var så snäll och räddade mig från att bli avkastad från bussen. Jag skulle vilja fråga hur det gick på sjukhuset, om yrseln har blivit bättre?

Jag kunde till och med ha följt med henne dit!

Men då hade jag förstås missat bussen tillbaka. Men vad hade väl det gjort? Man kan ju alltid; ”springe efta´”.

.

 

 

Spår i snön

Gissa spåret, den som kan… Jag tror alldeles bestämt att jag vet vad det är. Avtrycket mäter cirka 1×1 dm, och hittas runt hela gården. Det är inte hund, inte varg, inte björn – men det är ett djur med päls.

.

.

.

Den här är det inte…

.

.

Och inte den här heller…

Revor och röjansikte

Stora, omöjliga projekt är mitt mellannamn, brukar jag påstå. Jag ser en penna och tänker, en liten vers skulle man väl i alla fall kunna skriva. Jag ser ett rostigt rör och tänker, det där skulle man väl kunna måla upp. Jag ser en liten taggbuske och tänker, den där skulle man väl kunna ta bort… Och där befinner jag mig nu. I ett Kamikazeprojekt av hagtorn och törnen. Som alltid!

En vers blir till en roman, ett rör blir till ett maskinrum, en buske blir till en hel skog. Detta är inte bara ”de torra tallarnas ö”, utan även de vassaste taggarna och de vidrigaste snårens Mecka.

Det finns en motorsåg på gården, men jag tycker att det känns ärligare med en gammal fogsvans. Man har inget direkt övertag, utan tvingas lära känna sin motståndare ända in på bara barken.

Och fy fan vad jag har fått smärtsam information, jag har fått revor och röjansikte.

I dag tog jag ”hälga” och gjorde de mest njutbara små sysslor. Tog ut ”Bänga Babben” på en åktur, satte en deg, fixade ett rör, skrev en vers…

Och nu funderar jag på om man skulle gå en kurs i att tillverka ryska eldstäder?

.


Sickan och Selma

När jag lägger upp en massa nördiga bilder på hundarna, måste man veta att jag inte är en särskilt hundintresserad person. Jag är intresserad av Wilmer och Viola, samt den ras de härstammar ur, Weimaraner. Jag älskar deras humor, deras oändliga energi och stora integritet. Hade dessa egenskaper endast åtfunnits hos strävhåriga gammelgäddor, hade jag ägt två strävhåriga gammelgäddor. Men då hade de förstås inte hetat Wilmer och Viola, utan Sickan och Selma.

Varför jag skriver så mycket om hundarna är alltså inte för att arten intresserar mig speciellt mycket, utan enbart rasen. Jag kan stöta på någon enstaka byracka i förskingringen som är soft, men de allra flesta är bara fula och luktar illa. Dolly är dock söt (Chihuahuan som är i Washington och vänder då och då). Däremot luktar hon inget vidare.

Nej, jag skulle precis som alla andra vilja driva en sober inredningsblogg. Men det är svårt, det är svårt när två taggade jakthundar plötsligt välter matsalsbordet eller hoppar upp och sätter sig i fönsterkarmen.

Dessutom är jag oerhört känslig för allt som är modernt, matchat och symmetriskt arrangerat. Jag gillar prylar med ett privatliv, såna som har någonting att berätta, och inte stannar kvar där man ställer dem. Ofta måste jag ”lära känna” en möbel eller lampa innan den får flytta in.

Till exempel hittade vi i den gamla flygeln en kökssoffa (eller, det kanske till och med var en finsoffa i något rum för hundra år sedan). Eftersom jag verkligen avskyr stoppade möbler, var det inte tal om att den skulle få komma in i huset. Men så enades vi om att i alla fall göra den i ordning åt hundarna att ligga på.

I ett första steg fick soffan ”titta in” på besök. Efter tjugo minuter hade jag fått nog och bad Humla och Skutskepparn att bära ut den igen. Men det orkade de inte så soffan blev kvar. Till slut släpade jag själv in den i ett förråd och stängde dörren.

Efter ytterligare en tid, började vi hälsa försiktigt på varandra. Jag dammsög stoppningen ordentligt och satte mig på prov i den några gånger. Den var riktigt jävla obekväm.

Man skulle kunna måla upp den, tänkte jag. Kanske lägga på någon vaddering och byta tyg. Så sakteliga började soffan bli en riktig familjemedlem. Den fick flytta in i köket. Först långt borta vid en vägg, sedan närmare järnspisen. Och nu står den vid matbordet.

Men jag sitter inte i den, det gör jag fan inte. Där sitter Sickan och Semla.

.

 

En gök med trettio meter mellan vingarna

En gång när vi låg uppe på slip med Falkland upptäckte vi att Wilmer hade en mycket spänd (komplicerad rent utav) relation till akterpropellern. Varje gång vi passerade över varvsområdet, skulle propellern skällas ut, den skulle förnedras och stötas upp i luften på sina lortiga vingar. Wilmer intog alla tänkbara poser för att visa sig redo att bekämpa detta grymgalvade vidunder.

.

M/S Falkland på slip

.

Detta beteende eskalerade därefter, och han började intressera sig för alla möjliga propellrar. Allt från små utombordare till… Ja, hela vindkraftverk.

Nyligen besökte vi ett vindkraftfält här på ön, och söte Jesus…  Wilmer trodde för fan att han hade hamnat i Djurasic Park.

Precis som Don Quijote försökte slåss mot väderkvarnar, tog han sats och ville utmana varenda vindmölla på en duell i gryningen.

Det är någonting med propellerns alla blad som påminner honom en fågel. Och man måste ge honom cred. Killen är beredd att ta en gök med trettio meter mellan vingarna.

 

Kingen

Nu har jag snart varit här på ön i en månad. Ja, jag har ju såklart varit här veckovis förr, men inte en månad i sträck och a-l-d-r-i-g i januari. Jag är så glad att jag kom hit mitt i vintern. Jag har mött kylan, jag har mött mörkret, jag har mött dimman och demonerna. Och fy fan, vad jag trivs!

Det kunde man inte i förväg veta. Det är väldigt lätt att älska Gotland i mitten av juli månad, man kan till och med ha en relation i september. Men hallå, Januari är en annan älskare. Januari ställer andra krav. Januari giddrar man inte med, fuckar upp och bedrar med någon såsig och infriande kalenderbild som April.

Januari för fan h-a-t-a-r April, alla efterföljande skitmånader också. Januari är ”Kingen”, en härförare, en vägvisare.

Men jag… Jag är blott en huttrande hemul (inte helt olik järnspisen) som gärna gör ett hopp över månadssluten då och då. Jag ser fram emot att möta Februari, Mars också.

.

By the way, Hasse Alfredssons tal på Guldbaggegalan…

Jag tycker att han var alldeles strålande. Sällan har man sett ett så storslaget och stilfullt framträdande. Kanske var det hans sista i ett sådant stort sammanhang.

Jag har faktiskt mött honom i hans legendariska lilla stuga på Söder (se länk under bilden). Han påminde lite om Januari månad måste jag medge. Någon som man inte giddrar med och bedrar med andra giganter. Han är helt enkelt; ”Kingen”.

.

Hemma hos Hasse

 

 

 

En cool kille

Wilmer kallnade i går kväll. Ja, alltså han dog ju inte, utan han just bara kallnade. Ju mer jag eldade, desto kallare blev han. När vi till slut skulle gå och lägga oss, skakade han av köld. Då var det kanske 25 grader varmt i köket (där hundarna sover). Jag försökte bädda om honom med en filt, men Viola slet av den hela tiden och lade sig att snutta på. Till slut gav jag upp och tänkte; morgondagen får utvisa vad man hittar för snögubbe vid spisen.

Han levde i morse. Han var varm. Han ville ut och jaga ”föggler”. Vettifan, vad han fick för dipp.

Nu ska vi röja i hästhagen. Ja, inte Askungen då. han ska ligga vid spisen och röka pipa.

.

Wilmer på varvet

Guldbaggegalan 2013

I dag är det exakt ett år sedan Kronjuvelerna plockade hem tre Guldbaggar på Cirkus i Stockholm. Då dressad i siden och sammet. Ikväll drar jag på mig pösigaste mysbyxorna (de med färgfläckar på), varmaste raggsockorna (de med hål i) och bänkar mig framför teven med mina två spökhundar (de med loppor i pälsen). En större lyx kan jag över huvud taget inte föreställa mig. Och jag håller tummarna för Searching for Sugarman!

.

Kronjuvelerna

Pigg på pinnen

Jag inser att min besatthet i att hugga ved, ja, hela min förtjusning i alla sorters bränder grundar sig i den tidiga relationen till en gammal vedspis. Jag hittade en, sedan länge bortglömd, ”loggbok” från Lilla Ängsholmen där de äldsta anteckningarna sträcker sig mer än fyrtio år tillbaka i tiden och där flera generationer av boende har satt sin signatur. Jag skriver ALLTID om vedspisen (en hal och ovillig Husqvarna med oklart förflutet).

Så här kan det stå: ”Torsdag 18/4 1980: Västlig vind ca 4 m/s. Det regnar ute. Katten är kriminell. Ingen eld i spisen.”

Våld och brott, eld och vind. Värdsliga saker.

Därför glädjer det mig särskilt att vi har en nästan likadan Husqvarna här på Kurrekurreduttön. Förutom namnet har de ingenting gemensamt. Den här är varken hal eller ovillig, utan snarast väl pigg på pinnen. Det har blivit något av min huvudsakliga uppgift att hålla den där järnspisen vid jämn och fin temperatur. Jag är så förtjust i den här Gotländska järnhäcken att jag lagar nästan all mat på den. I helgen gjorde jag någonting så apart och ”skolmatsalen-nittonhundrasjuttiosju-miserabelt” som makaronipudding. Det blev riktigt, riktigt gott.

.

 

 

Kajan från Klintehamn

Möt min nya kompis; ”Kajan från Klintehamn”. Ja, inte vet väl jag om den kommer från Klintehamn eller Stora Karlsö. Jag är inte ens riktigt säker på att det är en kaja. Men någon slags fågel är det ju onekligen, och så länge den sitter sällskapligt i stenladan och kvittrar välkomnande när man kommer stånkande i storstövlarna, förblir vi vänner.

.

En klassisk koltrast

The show must go on!

Det är lite apokalyptisk känsla över att vakna i gryningen, sticka sina blålila fossingar i ett par stelfrusna stövelskaft och vandra huttrande över gårdsplanen. Man känner allvaret i stunden, avståndet till civilisationen och vinden som friskar i från nordväst

Ända till man hör att festen på granngården ännu pågår och tolv rusiga mansröster som brölar från en rykande badtunna; ”Då är man kung, kung, kung i baren!”

Det finns sorglösa människor förstår man. Såna som har levat här ute i vildmarken i generationer och inte har någon respekt what so ever för annars livshotande faktorer som mörker och kyla.

Humla kom hem klockan fyra i natt. Hon hänger allt mer på granngården. Slänger sig med uttryck som ”pärk” och ”sork” och säger att Gotlänningarna är ett folkslag som verkligen kan roa sig.

Va´fan… Är det ingen som tar den här kallfronten på allvar? Är det ingen, förutom jag, som sover med en yxa och en fotogenlampa bredvid sängen. Snart kommer strömavbrottet, det vet man ju. Då blir det mörkt på riktigt. Men det är väl ingen som bryr sig om det heller. Då åker väl de akustiska instrumenten fram. The show must go on!

.

Vinter i paradiset

Kylan har tagit ett rejält grepp om strupen på oss, men det är väldigt vackert. Undrar hur många gånger man har blickat ut över Nybroviken och sagt samma sak. Eller, Waxholms kastell. För min del skulle det räcka fint om vintern kunde nöja sig med att skicka ett vykort strax före jul. Mer än så behöver det inte vara.

 

.

Galaväder på gården

.

.

Wilmer och Viola på vädring

Utan giltigt körkort och inga raggsockor på fötterna

kom vi då äntligen iväg med ”Bänga Barbro” gnisslande mellan oss. Föga hade vi räknat med den kyla som det Gotländska Sudret kan presentera en, i övrigt, vacker vinterdag. Jag förstod snart att detta kunde bli den sista promenad som mina ben och fötter över huvud taget företog sig i ett par reguljära gummistövlar. Humla var bättre rustad med långkallingar och jodpush. Men snart började även hon att frysa och innan vi ens hade nått fram till avfarten mot Hablingbo började det droppa repliker som:

– Morsan, jag dööör!

Samt:

– Det här kan vara det jävligaste jag har upplevt!

Då hade vi fortfarande lång väg kvar.

.

Bänga Babben och Humla

.

I höjd med Havdhem höll även jag på att stryka med och fick rusa in på Ica-butiken i korsningen för att försöka få tag på ett par strumpbyxor att ha under jeansen.

Vi ställde oss vid busshållplatsen och började vänta. Det var flera som väntade. Vi väntade och väntade och väntade. Humla huttrade:

– Jag tror ärligt talat inte att vi kommer överleva det här.

Det trodde kanske inte jag heller, men nu hade vi ändå traskat i fyra kilometer genom öde landskap och bitande iskyla, och även om jag hade ett storpack nylonstrumpor (av vansklig kvalitet) i cykelkorgen, kändes det inte helt självklart att skala av sig brallorna och börja byta om på busshållplatsen i tio minusgrader. Till vår räddning dök bussen upp till slut,  bara tjugo minuter försenad.

I Hemse sedan rusade vi in på ett konditori och beställde varm choklad. Jag skyndade mig in på toaletten och drog på mig mina nya strumpbyxor, men vad hjälpte det när ingen buss skulle ta oss tillbaka på många timmar. Humla totalvägrade att lämna byggnaden för mindre än att jag beställde en taxi som skulle köra oss hela vägen hem igen.

Ja, men försök själva att beställa en taxi i metropolen Hemse i januari månad!

Vi googlade på våra mobiler, vi sökte och ringde. Ingenstans svarade det. Humla hittade information på nätet. Det stod: ”Välkommen till Hemse Taxi. Det finns flera sätt att nå oss, bland annat genom att skriva ett brev.”

.

Det finns flera sätt att nå oss

.

Nu trodde jag verkligen att Humla skulle gå upp i atomer, och föreslog därför det enda självklara.

– Vi gör våra ärenden, sedan liftar vi hem.

– Ingen kommer att stanna, snyftade Humla. Vi kommer att hittas döda i ett porlande vårdike.

– Någon, kommer att stanna, försäkrade jag. Det är precis som i Waxholm. Man stannar och plockar upp varandra.

Och det skulle jag få äta upp. Så fan heller någon stannade. Gotlänningarna är, konstaterade vi, pisströtta på övervintrade losers utan giltiga körkort och rejäla raggsockor på fötterna.

Nu började även jag misströsta. Mörkret skulle snart lägga sig och vi hade tunga kassar i händerna.

– Vi måste dumpa våra varor, sa jag. Det är därför ingen stannar. Vi har för mycket last.

Då… Just i det ögonblicket bromsade en bil in vid vår sida, och både Humla och jag spärrade upp ögonen. I framsätet satt två kvinnor och i baksätet låg ett jättepaket med isolering. Kvinnan på passagerarsidan vevade ned sidorutan och ropade glatt:

– Ska ni med?

Vi skakade oförstående på huvudet:

– Det går ju inte…

Hon hoppade ut på vägen:

– Jo, för fan. Den här skiten trycker vi ner i bakluckan.

Sagt och gjort. I ett huj drog de båda kvinnorna ut isoleringen och pressade in den i bagageutrymmet. Humla och jag klämde lättade in oss i baksätet med alla kassarna.

– Vart ska ni? frågade chauffören.

– Havdhem, sa vi. Vi har en cykel där.

– Vi bor i Havdhem, berättade kvinnorna. Vi flyttade dit tillsammans för två år sedan. Normalt sett tar vi inte upp några liftare, men får man syn på två tjejer med tunga kassar så…

– Gud signe er, sa vi.

Sedan tog vi adjö vid Ica-butiken i korsningen. Lastade ”Bänga Barbro” med alla våra varor och vandrade på lätta fötter den sista biten hem.

Plötsligt kändes allting så enkelt. Aldrig har ett par billiga nylonstrumpor varit skönare att bära, aldrig har fyra kilometer känts så kort väg att gå. Aldrig tänker vi göra om det igen.

.

Bänga Babben och busslinjetrafiken från Burgsvik

Vi ska åka in till Hemse i morgon, Humla och jag. Handla, gå på Apoteket, hämta en tapetrulle. Såna saker. Det går en buss från Burgsvik 11.20 (det är den första, och kanske också den enda på hela dagen) som passerar Hemse. Dit anländer vi 11.50.

Men sedan blir det problem, förstår ni. Det går nämligen ingen buss tillbaka förrän 18.40. Den sista för dagen. Hur fördriver man en lång, kall och sannolikt även mörk vinterdag i Hemse. Pärk, någon?

Detta med lokaltrafiken är någonting som jag faktiskt inte har tänkt på så mycket tidigare, det ska jag medge. Men även om jag anade att turerna inte är lika täta som i Stockholms innerstad, hade man ju åtminstone förväntat sig ett par, tre reguljära avgångar per dag. Fyra, fem kanske till och med. (Hör kalkstensberget skratta ihåligt.)

Men äsch, vi löser det. Vi har ju, Besynnerliga Barbro. Vet inte om jag har berättat om den skapelsen tidigare?

.

(Bild kommer när ljuset återvänder)

.

När vi gav oss av hit till Kurrekurreduttön med hela vårt bohag, blev ingen plats över i släpet för cyklarna. Så min fina cykel som jag fick i födelsedagspresent, ”Svåra Barbro”, blev kvar på fastlandet. Som tur var hittade Skutskepparn två gamla gårdsvrak i lidret som han skruvade isär och satte ihop till en ”fungerande” enhet. Så uppstod; ”Besynnerliga Barbro”, även kallad ”Bänga Babben”. Tänk Frankenstiens monster, fast cykel, så förstår ni.

Det blir nog Bänga Babben som får ta oss till Hemse i morgon. Det kan bli en mycket spännande dag.

.

Så långt från Svåra Barbro