Strupgråt och surskäll

Den natt som här har passerat, kan eventuellt komma att gå till historien som det värsta man har tvingats genomlida av strupgråt och surskäll.

Alltså, människor borde inte hålla på med hundar över huvud taget. Detta har alltid varit min fasta övertygelse. Hundar hänger i stora, håriga gäng och kraschar var helst deras toviga pälsar dimper ned om aftonen, inte sällan i människornas sängar.

Jag hade för många, många år sedan en kort relation med en ”hundägare”. Det var en chock att förstå hur han delade säng med sin hund. Att de sov ihop! Detta att ha en hund i sängen, invirad i sina skira lakan, var för mig (på den tiden) så främmande att jag inte hade blivit mer förvånad om mannen hade knoppat ihop med sin gamla uppstoppade mormor (men hon stod i garderoben). Förstås!

Ja, det förhållandet tog ju slut ganska fort. Jag höll mig noga undan för hundägare i framtiden och skulle än i denna dag vara ”av päls orörd”, om det inte vore för det att jag upptäckte den här rasen, Weimaraner, som jag nu äger två stycken av. Där försvann också den sista gnuttan av värdighet i sovrummet.

En Weimaraner sover i sängen, det var allt min uppfödare kunde garantera när jag köpte mitt första exemplar. ”Han kommer att sova i sängen”, sa hon för att vara exakt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne; ”Hell NO!”. Men där fick jag fel, för inom bara några veckor låg hundvalpen i sin fulla längd (ca 1.80) utsträckt mellan huvud- och fotända. Det var riktigt mysigt, upptäckte vi att ha en hund i bingen. Men sedan kom Viola. Och nu började det bli ordentligt trångt. Det dröjde dock ytterligare en tid innan vi slutgiltigt hade fått nog av tassar och timmerstockar. Dessutom började Skutskepparn (som alltid varit lite lätt allergisk mot pälsdjur bli påverkad av djuren). Och då var det dags. Hundarna skulle ut ur sovrummet. Vilket också skedde.

På båten fungerar det ganska bra, tycker jag. Jyckarna kinesar i kabyssen och har ingen möjlighet att ta sig genom de järndörrar som avgränsar mässen från de övriga utrymmena ombord. Men här på Gotland… Söte Jesus, dessa hundar forcerar en stängd sovrumsdörr fortare än man hinner dra ett lakan över huvudet. I förrgår natt försökte jag till och med stämpa upp handtaget från insidan med en rustik karmstol. Vaknade jag inte ändå mitt i natten av att Viola låg utsträckt tvärs över sängen? I går natt tog jag till än mer drastiska metoder och gjorde så att ingenting skulle kunna flytta karmstolen minsta millimeter (det här är sjukt, jag vet), och det var då gråten började.

Nu skulle vi få höra på strupgråt och surskäll, inte bara en timme, och inte två heller, icke tre, men låt oss säga dryga fyra timmar. O-av-fucking-brutet!

Det finns en risk att hela södra Gotland har fått lyssna till samma sak. Det kan vara så att någon har satt ett spett i marken och avskilt Sudret från den övriga ön. Och i så fall kan vi vara på väg mot Storbritannien nu.

Till slut fick Skutisen nog. Han hade en tidig morgonfärja att passa och skulle kliva upp redan klockan fem. Hundarna åkte ned på undervåningen och in i köket. Men det var ett misstag kan jag berätta, för då började de övergivet yla i kapp med varandra. Den ena mer övergiven än de andra. Båda två i upplösningstillstånd av ensamhet och längtan efter en uppvärmd Tempurmadrass.

Nej, jag vet verkligen inte varför människor har hund. Jag förstod det inte då (för länge sedan), och jag förstår det inte nu heller. Med undantag för Wilmer och Viola. De är inte som andra hundar, de är mer som människor. Sinnessjuka människor, håriga människor, pårökta och vanvettiga människor. Och allt man innerst inne vill, är att ha dem i sängen.

Skutskepparn har åkt nu. Kanske, kanske att jag ikväll ställer sovrumsdörren lite på glänt.

.

Vanvettiga människor

En gammal Klintehamnskorsning med skoskav och korsbett

Den här gården håller mig mellan sina käftar och skakar huvudet som ett omättligt rovdjur hungrande efter sly och slån. Jag håller på att utveckla röjarrygg, röjarröv, röjarrot, röjarfot… och en liten fogsvans där bak.

Men fy fan vad jag är schleten, hujeda mig.

Ja, lite schletna är vi väl allihopa vid det här laget. Det vill säga, alla utom Totte 31 bast och häst. Han skulle ju till tandläkaren, som jag berättade om. Vi ville få ett utlåtande innan den långa, farofyllda resan till Kurrekurreduttön. Kommer han att klara överfarten, hur många tänder har han kvar i munnen och måste vi förtugga gräset åt honom?

Alltså, han är ju gammal, tänderna ser ju förjävliga ut, men hästtandläkaren tyckte inte alls att det var någon fara. Det blev en sommar till för Totte… som alltid.

.

Totte

.

Han kommer att överleva oss alla, den där kusen. I just know it! En gammal Klintehamnskorsning med utläkt skoskav och charmerande korsbett viker inte ned sig alltför lätt. Där fick hon rätt, Hanna (Engström), när jag ringde upp för att berätta om Tottes helt bisarra stakningsskada och att han nog skulle dö inom den närmaste tiden (detta var för snart tio år sedan). Hanna sa:

– Njae, det är jag inte så säker på. Om någon kan klara ett sådant trauma, så är det Totte.

Och, tja… han lever ännu den gamle hemulen.

Men nu väntar vi bara på att våren ska komma, så det går att slå ned stolp i marken. Hagen kommer att bli smasching med alla sina skuggande träd. Ingen ek just där, vad jag vet. Sedan får de ett naturligt vindskydd i den gamla ruinen som håller på att komma fram under all gammal sly. Jag är glad om jag lyckas räta ut ryggraden till kvällen. Men vad gör man inte för sina gamla kusar?

Peace out.

En strimma ljus

Ibland tror man verkligen inte sina egna ögon. Som i fredags när jag skulle ta ut och damma mattorna. Först märkte jag ingenting, det var när jag tappade mobilen i snön som jag såg…

.

.

Det är inget skämt. Det här händer verkligen. I Sverige, i dag. Våren är på väg! Det trodde man ju knappast. Särskilt inte som man har varit omsluten av ett kompakt mörker i två månader snart. Är det någon som är värd en strimma ljus, så är det jag. Och så hundarna såklart.

Februari 2013

.Äsch, hundarna, förresten. Jag vet inte hur deras relation till ljus egentligen ser ut. De kan vara väldigt ”nattaktiva”. Det är en mus här i huset som ska jagas in i jävla kalkstenen. Varje natt! Men det är en listig rackare, och hungrig. Jag trivs faktiskt med den. Tänker att man ska nog ha en liten husmus att luta sig mot när vintern är som mörkast.

.

.

Annars har det varit full fart i helgen. Freja har fyllt 25 år, vi har hängt runt en del på Storsudret och besökt alla våra favoritställen från tidigare år. Jag älskar dem lika mycket på vintern!

Freja 25 år

Nu ska jag fortsätta att röja i den gamla ruinen som kommer att bli en del av hästarnas vindskydd. Veckorna går fort nu och snart har man dem här allihop. Jag hoppas det, att även gamle Totte får komma tillbaka till Gotland. Men han ska få en bedömning av hästtandläkaren först. Totte är över 30 år och har inte många pliggar kvar i munnen. Men vi säger som vi brukar och har gjort i flera år nu; ”Bara en sista sommar”.

* Läs mer om Totte och hans svåra stakningsskada i min krönika för Tidningen Hästfocus:  Tro, hopp och kärlek

At the bottom of everything

Alla hjärtans dag, och ändå vet man… Någon kommer att få en tand utslagen. En hund kommer att mista sin svans. Ett tåg kommer att spåra ur. Ett hus kommer att börja brinna. En tjuv kommer att bli bestulen på kyrksilvret. En häst kommer att bli halt. Ett fartyg kommer att gå på grund. Ett flygplan kommer att störta.

Hoppas då att alla inblandade har en tråkgrå, gammal farbror vid sin sida som kan rädda upp hela situationen med en riktigt bra lögn och ett sjujävla rejält kalas. Puss på er!

 

En riktig hundhatare är jag

Det var ju lite spännande att invänta och se hur en människa ”på allrengöring” blir framåt kvällskvisten. Skulle man börja kräkas, kanske se tomtar i vrårna eller rent ut av börja längta efter en kork i det andra benet också?

Nja, jag förblev ganska stabil tycker jag själv. Hundarna däremot, hundarna… Vad hände där liksom?

Hela natten härjade de runt i huset. De pep och de gnällde, ylade och skällde. Förde ett satans oväsen helt enkelt.

Svårast har jag för klorna. Deras klor mot det nakna trägolvet. Det blir kortslutning i hjärnan. Även utan allrengöringsmedel. Detta är en av flera sviter jag har kvar efter min TBE-resa. Jag klarar inte av vissa ljud. För bara några månader sedan var det i princip  ”alla ljud”, men nu är det bara ”vissa”. Rasslande klor mot hårt underlag och ekande, ihållande skäll går f-e-t-b-o-r-t! Det blir inte ens bättre av en slurk Ajax vet jag nu.

Men hundarna älskar ljud. En möjlig räv som tassar över gårdsplanen, en gren som rasslar mot fönsterrutan, en kaja i det gamla skorstensröret, en tomte som rotar i skafferiet. Allt sånt ska skällas ut och bort. Och finns det några tomtar kvar alls inom åtta till varandra gränsande kyrksocknar skulle jag bli förvånad.

Fy, fan vad jag hatar hundar. En riktig hundhatare är jag!

Sedan kom snön och tystnaden lade sig över gården. Tystnaden och lugnet. Hundarna blev älskade varelser igen. I natt har vi alla sovit. Ja, i alla fall till klockan 05.30. Då pep väl någon stackars fågel… Och sedan jävlars skulle det ut och sorteras upp i luften, allt efter fjäder och vingbredd.

Man nyktrar till, allrengöringen går ur blodomloppet. Den skitiga vardagen återvänder.

Vad händer för övrigt då?

Vi har röjt fruktansvärda mängder med sly och ris. Detta ägnade jag hela gårdagen åt att elda. Jag börjar bli ett proffs på att elda. Förtjust har jag alltid varit. Nu kan hästarna komma snart.

Och så funderar jag på om man inte borde ha några fler djur? Till exempel dessa…

.

Valais Blacknose Sheep

 

 

Skrattar bäst som skrattar sist

Nisse ringde. Hon befann sig i något som hon misstänkte kunde vara en begynnande haschpsykos. Förvånande, men inte oväntat. Förvånande med tanke på att Nisse är något av en renlevnadsmänniska som studerar till apotekstekniker och förkastar alla former av droger. Oväntat, knappast. Det är ju Nisse, liksom. Kvinnan som kan skapa ett drama i tre akter av en kall potatis.

Nu ringde hon från en knastrande telefonlinje och jag hörde att paniken var nära.

– Är det farligt att äta cannabis? frågade hon.

– Ingen äter väl cannabis, svarade jag.

– Jag tror att jag har gjort det, flämtade Nisse.

– Hur då? frågade jag.

– I köttfärssåsen, svarade Nisse.

.

Nisse

.

Jag visste inte ens att Nisse kunde tillaga en sådan sak som, köttfärssås. Det har alltid varit jag som lagat maten ombord, och den har ingen blivit hög av tidigare. Nu händer det dock allt oftare att hon är ensam vid spisen, det vill säga om inte Skutskepparn är hemma. Då är det han som lagar maten (tror jag). Sedan sitter de där vid ett öde middagsbord och berättar om sina liv för varandra.

Till exempel hade Skutisen, vid ett sådant tillfälle, berättat för Nisse om sin tid som hippie på sjuttiotalet. Hon fick höra många förvånande uttryck. Det var Chillum och Chobang, Woodstock och Näbbstövlar. Helt främmande glosor för en ung kvinna av i dag. Samtalet gled dock vidare ganska fort och snart var hela historien bortglömd. Till den dag Nisse blev ensam ombord igen, och skulle laga sin egen middag. Köttfärssås skulle det bli.

Hon stekte köttfärs och hackade lök, blandade i tomater och örtkryddor. Riktigt gott hade det blivit, och hon njöt av sin ensamma måltid… till plötsligt ångesten slog till. Vad var det egentligen för örtkryddor hon hade blandat ned i anrättningen? Började hon inte känna sig lite konstig, och varför satt det ingen etikett på den gamla buckliga plåtlådan med timjan och oregano. Det var inte svårt att lägga ihop ett och ett och plötsligt stod det alldeles klart för henne. Hon hade hittat en gammal haschgömma från tiden för slaget om almarna (som han också hade berättat om) och drabbades av en fullt ut blommande haschspyskos. Det var då hon ringde till mig.

– Tror du att jag måste åka till akuten? frågade hon.

– Och hur ska jag någonsin kunna förklara det här för läkaren?

Samt:

– Tror du att jag kommer att fastna?

Jag vet inte om jag har skrattat så mycket på många år, men är det någon som är familjens ”berättare” så är det Nisse, och jag skulle aldrig kunna återge hennes skildring av förloppet så som hon gjorde i telefonen. En som inte skrattade var Nisse själv. Hon var nära på att börja grina, och när jag verkligen insåg hur orolig hon kände sig kunde jag lugna henne. Kryddorna var helt ofarliga, och det var jag som hade torkat egna örter i den buckliga, gamla plåtburken. Legala kryddor! Bra skit.

.

Men nu ska ni höra fortsättningen av den här eländiga historien. Under tiden som Nisse stretade på med sina hushållssysslor på fastlandet, satte jag igång med att storstäda huset på Gotland. Plötsligt behövde jag en sprayflaska för att blanda avkalkningsmedel i. Det är dock en bit till affären, så jag tömde helt enkelt innehållet i en flaska köksrengöring och hällde upp i en tekopp. Fel av mig!

Och hur FAN kunde jag få för mig att ställa in en halvfull tekopp med alldeles klart rengöringsmedel i porslinsskåpet igen?

I dag när jag kom in efter ett pass på gården och var r-i-k-t-i-g-t törstig, plockade jag helt enkelt fram den största kopp jag kunde hitta, fyllde den till brädden med juice och drack upp alltsammans i ett svep. Men det smakade ju satan!

Ångesten sedan, när man sitter där med vetskapen att man just har druckit i runda slängar 1,5 dl allrengöring. Känslan som sprider sig i kroppen när blandningen börjar kicka in. Som en riktigt, riktigt dålig fylla på arsenik och gammal skokräm. Jag vågade inte ens ringa till doktorn, inte till Nisse heller. Jag bara satt där och stirrade på ett filmklipp som jag tog med mobilen i går. Det kändes helt surrealistiskt. Jag undrar om man kan fastna i den här skiten?

.

 

.