The grate escape

Hon kan se det på honom, säger Humla. Att han har någonting i sinnet. Jag talar om ”ungarnas” feta shettis, Knasen. Ungarna som nu är stora, och hästen som enbart blir tjockare. Han har gjort det förr, rymt alltså. Han är något av en expert på att rymma. Ofta återstår inte annat i hagen än ett stort runt tomrum i luften, och det är där det borde finnas en fläskig, liten ponny, men det gör det inte, för han har dragit. Schappat! Återfinns säkrast på närmast bördiga åker.

Detta är något av ett skräckscenario som jag inte vill ska upprepas här på Gotland. Därför har vi också byggt ett staket fullmatat med volter och amper. Men vi tror inte att det hjälper. Han har börjat ”sondera”, säger Humla. Han undersöker olika flyktvägar, skapar kontakter och skickar sms. Förbereder, ”The great escape”. Men vem vet, kanske blåser han oss allihopa och bara helt sonika susar iväg på kvasten en dag. Knasen har flugit förr. Läs mer om det genom att följa länken under bilden.

.

Brudar, bärs och begagnade plåster

 

Två timmar i bakluckan på Volvon

Wilmer borde banne mig ha en egen blogg. ”Whining Wilmer”, kunde den heta. Han har ett sätt att uttrycka sina känslor (och det ryms mycket känslor i den pälsen) som om han vore uppfödd på fågelfrö. Så fort han upplever någon form av sinnesstämning börjar han att pipa. Han är den pipande sorten, den som ingen förstår och som mår så jääävla dåligt.

Som allra sämst mår han när Skutskepparn går på toaletten. Då blir ångesten så stor och svårhanterlig att han faller ihop i en stor pipande hög utanför dörren. Han piper även när vi ska gå ut, och sedan när vi är ute. Pipet är hans själs röst och päls innehåll. Han försöker säga oss människor någonting med pipet. Så här kan det låta:

– Pip, det är jag nu igen, pip, hunden, ni, pip pip, vet. När ska ni kliva upp ur, pip, sängen och släppa ut mig genom, pip, dörren, så att jag kan få sätta fart på, pip, hästarna, pip pip.

Han har en mycket komplicerad relation till hästarna, speciellt en av dem, Foppa. Hunden begriper helt enkelt inte vad det är för en raggig fågel som vaggar runt på fyra ben och biter i gräset med sin trubbiga näbb. Jag vet inte hur många gånger vi har slängt ut Wilmer ur hagen för att han har jagat Foppa. Men han fortsätter. Inte varje gång, absolut inte. Då skulle han aldrig få följa med. Men plötsligt bara händer det, han gör ett utfall, tar skället som kommer och åker ut ur hagen igen. Man kan riktigt se att han har en plan för den gamla Islänningen. Han tänker; ”En dag ska jag få upp den där jäveln på vingarna och då kan de skjuta honom med hagelbocken. Alla kommer att bli så glada!”

Men så länge vi inte begriper bättre, och till den dagen Foppa lättar från marken, piper Wilmer. Han piper till exempel nu. Står med en gammal toppluva i munnen och ynkar:

– Var är den där, pip, killen, som brukar vara i den här, pip pip, smäcken? Kan man bygga en ny?

Han intresserar sig mycket för beståndsdelar, av vad en ”ordinär gubbe” egentligen består. Ofta plockar han ihop en hel hög av saker, alltid samma, inget bullshit. Man rör ihop en duglig karl av en toppluva, ett par skor (går bra med bara den ena), en skitig arbetsoverall och något verktyg. Kan man få tag i plånboken också är det kalas. Sedan lägger han sig på högen och… piper längtansfullt.

Det bor så många oförlösta känslor i Wilmer, så många oskjutna hästar och obyggda gubbar att själva hunduppdraget blir honom övermäktigt. Jag undrar så vad som skulle hända om han slutade pipa och började blogga istället. Men det är ju inte så svårt att föreställa sig vad det skulle stå. Sannolikt så här: ”Pip på er alla olyckliga själar i päls födda. I dag gjorde jag en häftig avance och fick upp den gnäggande jättegöken i talltopparna, men vad fick man för det… två timmar i bakluckan på Volvon. Stick åt helvete! Livet leker inte någonstans, och absolut inte på Gotland. Over and out, pip.”

.

 

 

 

 

Rapport från Rabarberlandet

Tack och lov har jag aldrig haft ambitionen att bedriva någon blogg för ”läsare”. Det skulle nog bli tråkigt, förvirrande, ja, rent av meningslöst. Bara en sådan sak som att uppdatera sin blogg flera gånger om dagen… Vem hinner med det? Vem ids? Vem bryr sig?

Jag skriver bara för min egen skull, i någon mån för nära anhöriga och ett fåtal vänner utan antydan till kritiskt tänkande. Människor som m-ö-j-l-i-g-e-n kan intressera sig för situationer och skeenden i den Dahlska hemisfären.

Men jag HAR läsare (vet jag), folk som följer med och kanske till och med förväntar sig någon form av ”Rapport från Rabarberlandet”. Jag begriper inte varför eller vem det skulle kunna intressera, men här kommer i alla fall en liten ”bildsvit” från den gångna helgen.

.

Hästarna har landat på den Gotländska tundran

.

Det kostade på lite mat och mutor att få ned dem

.

Samt ett paket grillkorv

.

Och en luden, liten kiwi

.

Sedan blev det dans

.

Och så var sagan slut.

To be continued…

.

 

På fel sida

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har en sällsam förmåga att hamna på platser där man varken ska, bör eller får befinna sig. Det är sällan avsiktligt, som när en tromb drog in över Gotland och gick rakt över gården där vi då bodde. Plåttak flög genom luften, kaniner hängde i träden och hela den stora stenladan jämnades vid marken. Ja, där borde man ju INTE vara vid tillfället.

.

Storms Gård

.

Men det kan gälla vad som helst. Första gången jag skulle gå på Globen Horse Show, hittade jag helt enkelt inte ingången utan gick till en liten avsides kur där det satt en insomnad cowboy och försökte lösa biljett. Han frågade:

– Hör du till stallpersonalen?

Det här skämdes jag över lång tid efteråt, i synnerhet som jag skulle möta min tidningsredaktion och se på showen. Men jag kunde fan inte hitta ingången som alla andra trettio tusen personer gick in igenom, utan hamnade helt avsides och blev tagen för att vara någon slags groomer.

Kan inte begripa hur det kommer sig. Jag vill så gärna stå på rätt kryss, hinna med bussen, följa strömmen. Men, fan heller. Det går åt skogen.

Eller som för några år sedan i korsningem Folkungagatan / Götgatan. Vad gjorde jag där, då, liksom?

Jag var antagligen på väg hem till Skeppsholmen. Kom från Metro på Folkungagatan, hade sannolikt tunga matkassar i händerna. Skulle bara snedda över Medborgarplatsen. Och, då, plötsligt befinner jag mig mitt inuti Bajens monumentala öppningsceremoni för vårsäsongen när hela ligan vandrar i parad genom Söder och stångar sönder husväggar med pannan.

Där var jag. Mitt framför hela paraden!

Men tack söte Jesus för min sinnesnärvaro. Vad gör man? Sätter ned matkassarna på asfalten, tar upp kameran, och skjuter av den bästa bild jag kanske någonsin har tagit.

Känn energin som flödar från flera tusen Hammarbyfans, hör vrålen som ekar mellan husväggarna och kolla in killen i lyktstolpen. Jag var där. Fast på fel sida.

.

 

Word!

Tre veckor gav jag det här stället. Tre veckor, sedan ”Poff!”. Jag skulle tillbaka till Stockholm, till Skeppsholmen, de välkända stråken runt Södermalm och så ut i skärgården en sväng. Gotland, tänkte jag, är någonting som man måste närma sig med stor försiktighet. Först bara komma på besök, sedan stanna någon solig semestervecka, för att sedan om mod och dådkraft skulle infinna sig i välsignad synergi*, stanna i… tre veckor. Och för fan ALDRIG i december!

Man är en försiktig general, tar det varligt, simmar lugnt. Men så hampade det sig att det inte fanns någon möjlighet för oss att göra den rockad som krävdes för att förflytta ett fartyg, en familj och en flock fyrfota fän förrän just i månaden… december. I slutet av december, rättare sagt. Och då gott folk, ska ni inte befinna er på Gotland. Inte om ni räknar soltimmar per dygn och plusgrader på badstranden. Man skulle verkligen kunna hata det. Många skulle göra det. Mörkret, blåsten, kylan och ensamheten. Men inte jag. Jag blev fort vän med det här huset, med stenladan, stallet och ”Di sma unda jårdi”. Jag knackar alltid på dörren innan jag kliver in i vedboden. Visserligen bor det bara fem dästa duvor på loftet, men vem vet vilka kontakter de har. Man vill inte hamna i ”onåd”, straffas med ihållande motvind och läckande stövelskaft. Så jag knackar.

Efter tre veckor hade jag inte längre någon som helst längtan efter Skeppsholmens skutor och Söders höjder. Jag var till och med beredd att offra min tillvaro i skärgården för att stanna kvar här på gården när vi skulle återvända till Stockholm. Och så är det fortfarande efter tre månader.

I går ringde jag en bonde i trakten för att köpa hö. Jag hade några frågor om mått och vikt. Han trodde nog att jag var dum i huvudet, eller bara från Folkungagatan. När vi kom in på leverans och fraktmedel stod saken helt klar för honom.

– Kan ni leverera? frågade jag.

– Vi kan till och med stoppa in det på loftet åt dig om du vill, svarade han.

– Ho ho, skrockade jag. Det går nog inte.

– Det tror jag nog, svarade bonden. Bara luckan är tillräckligt stor.

– Och vad kommer du i så fall med för f-o-r-d-o-n? undrade jag (inte så lite styv i korken nu).

– Men en traktor, förstås, sa bonden.

Jaha, traktor. Vet inte om jag hade föreställt mig att han skulle komma med en Jeep Cherokee. Det blev tyst i luren en stund. Så fortsatte han.

– Du skulle kunna ha höet till höger och halmen till vänster.

Han hade bestämt sig, jag VAR verkligen dum i huvudet. Han trodde INTE att jag kunde skilja hö från halm. Det förvånar mig att han trodde att jag kunde skilja på höger och vänster. Men det var en god man med ett stort hjärta, det kunde jag höra. En sådan som värnar om hungrande hästar och övervintrade nollåttor. Jag gillade honom. Vi ska höras igen.

I dag har jag cyklat åtta kilometer i motvind. Jag skulle till affären Fyra kilometer dit, och fyra tillbaka. Motvind åt båda hållen. Jag vet inte om det har med mig att göra, om det är någonting jag har sagt eller gjort. Stövlarna var blöta också. Kanske något oknytt som har kissat i dem. Men jag gillar det, jag härdar ut, anpassar mig. Höet till höger och halmen till vänster. Word!

.

Fideli och Forrden

.

* Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition.

Som om ni inte redan visste.

.

Produktutveckling

I Hemse har man lärt sig vad ett uttryck som ”produktutveckling” vill innebära och tagit det gamla mumifierade bakverket a.k.a, ”Semlan”, till en helt ny nivå. Här behöver man inte kämpa med något kladdigt lock som ofelbart fastnar på nästippen, eller vidga käkarna till bredden av en vidöppen förlossningskanal för att omfatta den överjästa underdelen med sitt skeva gap. Ett kladdigt Wienerbröd och en rejäl slev med grädde ovanpå mandelmassan är väl egentligen allt den breda folkmassan vill ha av en ordinär semla.

.