Valpar eller sättpotatis

Och så har hundarna varit på rymmen. En månskenspromenad på tio timmar. Det är lite speciellt med gamla, gotländska pardörrar. De öppnas inåt. Jag tror att det har någonting med vinden att göra, men jag är inte säker. Perfekt, tyckte vi. Då kan inte hundarna ge sig av bara genom att lägga en tass på handtaget och trycka utåt. Då hade vi inte räknat med, Viola!

Viola lärde sig på direkten att trycka ned handtaget och dra dörren inåt, så vi har varit noga med att låsa på nätterna. Speciellt nu när hon löper.

Men… så blev Humla ensam en tid på gården, det blev väl fest någonstans på ön och hon kom hem, kanske något yr i luvan. Vad vet jag. Låst var det knappast när båda hundarna gav sig av i gryningen.

Wilmer skulle aldrig över sin sura päls göra någonting så dumt på eget initiativ, och man ser också hur bekymrad han ser ut på bilden. Viola däremot är en slampa och säger inte nej till lite nattliga äventyr. Och då är det bara för Wilmer att plocka ned hatten från hatthyllan och följa efter, för aldrig på sin ära att han skulle låta damen försvinna ensam ut i mörkret.

Klockan elva på förmiddagen ringde vi till polisen. Fyra minuter tidigare hade de fått in en rapport från trakterna kring Grötlingbo. Hundarna hade siktats ystert skuttande på en åker. Humla kunde slänga sig upp på cykeln och hämta hem de två skitgrisarna.

Man undrar dock vad Viola har i magen nu… Valpar eller sättpotatis?

Ring rabarbern

Vi firade ”Nisses” födelsedag lite i förväg. Hon fick en Iphone 5 inslaget i ett stort rabarberblad. Det var en bra dag tyckte Nisse. En dag att minnas.

 

Till middagen dukade vi fint på en gammal kammardörr i trädgården. Totte gick lös och betade som vanligt. Det var en fin middag tyckte Nisse. En middag att minnas.

Men sedan åkte hon hem till Stockholm igen och blev omedelbart bestulen på sin nya Iphone 5. Det tyckte Nisse var skit. En dag att glömma. Nu går hon omkring med ett stort rabarberblad tryckt mot örat och hoppas på att någon ska ringa. Det är synd om Nisse!

Snorklarna kommer!

Pingsthelgen har passerat under flödande sol. Nästan allting har slagit ut. Stridstulpanerna är i luften!

Morsan (min) har också varit i luften. Jag (eller vi) har fått hjälp med att ta ut och rengöra alla innanfönster. Vilket jobb. Vi är henne stort tack skyldig!

Mamma frågade då och då när ”snorklarna” skulle komma? Jag fattade absolut ingenting och undrade förstås vad hon talade om.

– Ja, snorklarna, sa hon. De där pojkarna som bor här på ön och ibland kommer hit till gården och hälsar på.

Jag gapade av förvåning och viskade.

– Hit kommer inga snorklare, vi bor för fan på land mamma.

Men så plötsligt förstod jag. Hon menade ”sorkarna”! Man säger om pojkar på Gotland ”en sork”, i plurar ”sorkar”. Och det var dem hon menade. Mamma hade bara hört lite fel och trodde att de kallades ”snorklarna”.

Det hade jag också trott om jag inte visste bättre. Gotländska är inte lätt, och Gutemål är någonting rent obegripligt. Men väldigt, väldigt vackert.

Groddar och hela helvetet

Jag vet, här händer det inte mycket… Eller, tvärtom kanske. Sedan vi kom hit i december har jag egentligen inte haft tid att blogga alls, och jag ser det inte heller som någon påtvingad, eller prioriterad uppgift. Fy, fan vad jag skrattade när jag hörde Alex och Sigges podcast ”Ett brinnande lejon”, som bl.a handlar om hur Leif GW Persson bestämmer sig för att börja blogga. Och tar det på blodigt allvar hela vägen ut!

Det är sånt jag gör här nere på Sudret när vintermörkret lägger sig, lyssnar på en podcast. Tyvärr somnar jag inom loppet av fem minuter och vaknar två timmar senare – psykopatpigg!

Tack och lov för den (eventuellt sjukliga energin). Det har varit en slitsam vinter, minst sagt. Ibland har jag verkligen frågat mig själv; ”Hur fan hamnade jag här, i detta gehenna av tistlar, taggar och törnen?”. Lägg därtill all den sly, tio års oförmultnade löv samt ett antal träd med alla sina hopplösa grenar som kan förmörka vilken gårdsbild som helst och ni har min bloggfrånvaro förklarad för er. Dessutom försöker jag hålla liv i ett författarskap. Får återkomma till det med.

Mobilen är full med bilder så jag börjar med att tanka ur lite osorterat, stötvis. Det kommer mer eftersom…

Vi fimpar ett träd

Nej, det var inget speciellt fint träd som det såg ut ”idag”. En gång var det säkert fint, men nu var det bara fult med långa, spretiga grenar som stal allt ljus från gården. Vi gjorde skuggan kort (eller lång, snarare).

Plågan var dock stor

Skutisen började plötsligt blöda näsblod, och det hela ser väldigt mycket mer dramatiskt ut än vad det egentligen var.

Viola har grävt upp sättpotatisen och satt i sig alltsammans med groddar och hela helvetet. Vi vet inte riktigt hur det blir med färskpotatisen till midsommar, om det fungerar så som med den där väldigt exklusiva kaffebönan Kopi Luwak, och var man i så fall ska gräva efter den?

Potatispatronen och hans puma på Pampas

För övrigt har vi världens bästa grannar här nere. Vi har fått hjälp att köra bort gödselstacken och jag har till och med varit bjuden på kalas. Alla är precis så snälla och hjälpsamma som Gotlänningar har rykte om sig att vara. Men ärligt talat, vi Stockholmare kan vara ganska behändiga också. Det finns någon slags samhörighet mellan Gotland och Stockholm, som jag har försökt förklara förr, men jag begriper den fortfarande inte riktigt. Vi begriper inte ens varandra fullt ut. Men förståelsen finns där.

Kalas hos Bertil och Gerd på Kulle

Tjejerna har också träffat många nya vänner. Nu är ju våra döttrar faktiskt vuxna och har sina egna liv på fastlandet, men det är roligt när de kommer på besök och vi får introduceras för den yngre generationen.

Men som sagt var, fler bilder och kanske berättelser kommer. Jag har en jättekul nyhet som jag håller an med lite till, men som har varit på gång länge. Jag är dock inte gravid.

Eller…

P.S Jag heter falkland1 på Instagram D.S.