Förvaringen av tomglas

Vid någon tidpunkt i livet började jag att spara på flaskor. Alltså, inte för att köra dem till återvinningen, utan för att koka saft och fylla dem med. Moo-ha-ha-ha!

Ja, det var ju givetvis ingen som trodde att detta någonsin skulle inträffa. Speciellt inte ombord på en gammal Nordsjötrålare där man inte har sett bärbuskar växa sedan den siste utfiskade torskmånglaren lades i torrdocka.

Och det gjorde det inte heller, men affirmationer…  Kraften i ett uttryck som ”affirmationer”

Och sedan förvaringen av tomglas.

Ja, här står vi idag, flädersaften och jag

Rabarberkoket gick i och för sig åt helvete, men man får förlåta rabarbern för det. Den var inte beredd, krånglade hela vägen från kokkärl och ner i flaskhals. Men flädern levererade! Den blev i alla fall drickbar.

Midsommar levererade också. Vi tog det lugnt, sågade ved och skrittade hästar. Här ses Humla och Totte i en magisk midsommarritt genom den halvdöda allén. Allt går inte att rädda med affirmationer. Jo, kanske, om vi beskär riktigt duktigt till nästa år. Allén alltså. Inte Totte.

Karvare och kreatörer

Det är inte helt lätt att få tag i en hovslagare på Gotland, kanske inte någonstans, men absolut inte här. Det rådet brist på hovslagare över hela landet och öppnar vägen för alla möjliga sorters karvare och kreatöer. Många är skickliga, det ska man inte ta ifrån dem, men få är certifierade.

Vi måste dock ha en utbildad hovslagare till våra hästar, eftersom flera av dem har haft fång och kräver att de verkas på ett speciellt sätt.

Nu hade vi tur och fick tag i en riktigt skicklig kille från Ronehamn, Emil Karlsson, som kommer var åttonde vecka och fixar fossingarna på fålarna. Och då blir vi så här jävla glada!

Gurkan och Fideli

 

 

En skvätt Andalusisk tvåtaktsolja

Det trodde man inte i januari, ej heller i februari och knappast i mars. April blev en kylslagen historia, maj kom som ett hånskratt i motvinden, men juni… Juni levererade fullt ut. Nu är sommaren här!

Wilmer och Viola söker svalka i flygeln

Vi tog en repa förbi Hamra, som jag verkligen älskar och har skrivit mycket om förr. Hamra är ”Södermalm” för en gammal, inbiten Stockholmare. Och lite Provence, och kanske en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja. Det är vilt och vackert och vidunderligt där nere. Och man kan dricka det, eller tanka dragspelet med det. Och plötsligt kommer det en tromb och vänder upp och ned på hela bygden. Och det vet jag med bestämdhet, för det har jag varit med om själv.

Hamra hoods

I dag tog jag dock taljan och drog till Hemse. Ja, det blev ju en pangpunka som på beställning i höjd med Alva kyrka. Kanske säger man inte ”talja” på Gotland, det säger man nog bara på Södermalm, och möjligen i Hamra. Men jag fick den gamla häcken fixad i alla fall. I en radiobutik!

De är här nu

Nu har vallmon slagit ut, och det är så vackert att man kan cykla omkull för mindre. Totte (se nedan) taggar runt i det fria och verkar må bättre än någonsin. Det är svårt att tro att den hästen är över trettio år gammal, men när man ser honom hänga tvätt förstår man att den killen har varit med ett tag.

Om han får något tillskottsfoder? Nej, bara en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja då och då.

Totte och vittvätten

 

Valorkestern Tribute

Man måste ändå ge ”Valorkestern” en eloge. I morse föddes ett litet föl här i hagen intill. Redan klockan fyra på morgonen var Jennie, grannen, i stallet och tittade till hästarna har hon berättat efteråt. Klart orkestern drog fram instrumentlådan. De går ju igång på saker som händer, och vem vet, kanske har de väntat på den här dagen hela vintern.

En sak kan jag lova, inget föl i hela häraden har någonsin kommit till världen under sådan hjärtinnerlig falsksång.

Det blev ett litet halvblodssto, hon är jättesöt och har en bläs som ser ut som en glasstrut.

Trumpeter och jubelklang!

Mental akrobatik

Snart plockar jag ned bössan från väggen och skjuter bort trumpeten på Valorkestern! I morse drog de igång klockan 4 am, precis som vanligt, men sedan fick de feeling och ville inte sluta. Det är en konst, kan jag berätta, att ligga i sängen med en kudde pressad över huvudet och försöka somna om samtidigt som man skriker för sina lungors fulla kraft:

– KÄFTEN!

Man vill inte riktigt vakna heller, för man vill ju sova och vaknar man kan man inte somna om utan är dömd att lyssna till Valorkestern timme ut och timme in, så man försöker vråla precis så högt att man inte väcker sig själv, vilket är ett konststycke i sig. Någon form av mental akrobatik.

Klockan sex gav jag upp och gick ut till hästarna i hagen. Jag såg sopbilen komma och åka igen. Jag gav hästarna mat och gick tillbaka in i huset. Klarvaken nu! Hundarna däremot verkade alldeles utschasade av morgonens konsert och däckade ut som två pälsklädda divor på finsoffan. Ingen tog av sig skorna. Jag hatar verkligen hundar!

Dirigenten och vokalissan (t.v)

 

Valorkestern

Ibland låter man ju helt enkelt bara munnen gå. Det behöver inte alls vara ondsint eller illa menat, bara krassa konstateranden utan någon större värdegrad. Som när jag vid middagen här om dagen försökte beskriva en grupp sjungande varelser som jag hade sett på teven. De gjorde tecken med sina händer i takt med musiken. Det var fint, faktiskt. Men jag förstod inte riktigt vad det skulle föreställa, och därför blev det så illa att jag sa:

– Jag vet verkligen inte om de var blinda, döva eller dumma i huvudet. Men de sjöng ju fantastiskt.

Nisse spärrade upp ögonen och stannade med gaffeln halvvägs till munnen. Hon viskade kvävt:

– Det var barn, mamma. Det var b-a-r-n du såg. De var varken blinda, döva eller dumma i huvudet. Det var BARN!

Whatever, nu vet vi. Barn är ett folk!

Det här är dock en hund – både blind, döv och…

Wilmer och Viola har ett eget shownummer. De kör en konsert varje morgon klockan fyra (4!) som vi kallar för ”Valorkestern”. Det låter som en en flock havererade valrossar ligger på en strand och psykopatylar. Det kan vara lite olika saker som triggar dem. Antingen att grannens kalvar börjar råma, att fåglarna börjar kvittra eller att en räv passerar över gårdsplanen. Valorkestern vaknar till och sjunger upp! Det kan vara något av det sjukaste man har hört i form av sångkonst. Eller så är det bara jag som inte förstår.

Naturkrafter

Tillbaka på ön igen, och här BLOMMAR det, Alltså, det blommar sådär sinnessjukt att man blir rädd och tar betäckning. Kommer dessa blommor att krossa fönsterrutor, krypa upp i sängen och ta strypgrepp på en när man sover? Man vet inte.

Totte gör sitt jobb

Och vinden gör sitt