Mitt i natten slets ytterdörren upp och Humla kom inramlande med kuddar, täcken, madrasser och några medföljande nattfjärilar. Hon skulle sova i flygeln, var det bestämt från början. Det är en trevlig byggnad med tjocka stenväggar och djupa fönsternischer. Dock är den inte renoverad ännu och i vissa avseenden ganska ruff (för att uttrycka sig milt). Ytterdörren går inte att stänga och det bor ett gäng kajor i skorstenen. Någon gång vid två hade Humla fått nog av naturnära sensationer och ville in till ”civilisationen”.

– Jag tänker fan inte vakna med en snigel på ögat? var hennes upprörda kommentar när hon uppgraderade sin loge.

Nu kinesar hon i ”arbetsrummet” på övervåningen i huvudbyggnaden. Därför tänker jag nu plocka ihop mina datorer och flytta min verksamhet till sovrummet. Där håller valnötsträdet på att pressa sig in genom sovrumsfönstret. Jag kanske blir tvungen att bära ned mina saker till flygeln.

Peace out!

Ja, att Viola grävde upp och satte i sig sättpotatisen är ju knappast någon nyhet på den här bloggen. På den här ”något” försummade bloggen, kanske man ska tillägga. Skit samma, jag har aldrig haft ambitionen att redogöra i någon slags reguljär trafik över min torftiga vardag. Ännu torftigare nu sedan Skutskepparn kapat hela potatislandet med röjsågen.

Jo, det blev nämligen ett potatisland till slut. Ett nytt potatisland, med ny sättpotatis (och nu börjar den här pluggen komma upp i astronomiska summor relativt sett när ett kilo kostar dryga kronan på Ica i Hemse).

Jag har skött om det där potatislandet, vårdat det kärt, vaktat det och vattnat det. Och så i går ville jag överraska Skutskepparn och visa honom mitt trägna arbete. Jag ville ge honom hopp om att vi i alla fall skulle kunna skörda till hösten, jag ville ge honom lyckan att äta mat odlad på egen mark.

Men vad i helvete, rent ut sagt! När vi kom runt hörnet där jag har grävt mina fåror ligger alla plantorna, precis varenda en, helt nedmalda till marken. Jag skrek rakt ut:

– VAD HAR DU GJORT?

Skutskepparn tittade chockerad på mig.

– Inte fan visste väl jag att det där var ett potatisland. Jag tyckte dock att ogräset stod på märkvärdigt prydliga led när jag kom med röjsågen i morse.

Nej, jag har inte mycket att berätta om mitt torftiga liv. Kajorna tog alla bären på den stora vinbärsbusken. Nu försöker vi desperat rädda valnötsträdet. Vi har skaffat en pilbåge och skjuter upp långa staniolremsor i trädkronan. Detta kan bli Tottes död. Inte att han sätter en valnöt i halsen, utan att han blir träffad av en pil.

Det är en kamp att bedriva jordbruk. I år har vi hittills tagit upp cirka 100 gram potatis mindre än bigarråer till storleken. För detta har vi lagt ut cirka 600 kronor. Varför får jag känslan av att vi befinner oss i en nedåtgående spiral?

Viola, Humla och Wilmer

Vid det här laget har man sett Hoburgen i alla skepnader, året om. Men det går faktiskt fortfarande att bli överraskad. Som igår när vi kom runt kurvan i Sundre och såg att hela fältet lyste alldeles, alldeles rött.

Rött