Lite grått och o-råsa

Nu har jag blivit ett år äldre (igen), och ja va´fan, det känns inte så farligt alls. Jag tycker att mina födelsedagar bara blir bättre och bättre med åren. Min förra var den bästa. Den dagen fick jag bestämma ALLTING själv. Jag gillar det, vet jag nu. När folk bara gör som jag säger. Ska det vara så svårt?

Det här året bestämde vi oss för att ta cyklarna och kvista ner till Burgsvik. Det blev en magisk kväll!

Vi hade beställt bord på Grå Gåsen utan en aning om att Janne Schaffer spelade i trädgården samma afton. Så vi fick den bästa underhållning man kan tänka sig, den godaste maten och den smarrigaste efterrätten.

Sedan cyklade vi hem igen. Det gick ”sådär” tyckte Skutskepparn och lovade sig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin, under några omständigheter cykla på en länsväg med mig igen. Då var förtrollningen bruten och allting blev sådär lite grått och ”o-råsa” en kort stund. Men om ett år är vi på rull igen, för då bestämmer jag.

Naturnära sensationer

Mitt i natten slets ytterdörren upp och Humla kom inramlande med kuddar, täcken, madrasser och några medföljande nattfjärilar. Hon skulle sova i flygeln, var det bestämt från början. Det är en trevlig byggnad med tjocka stenväggar och djupa fönsternischer. Dock är den inte renoverad ännu och i vissa avseenden ganska ruff (för att uttrycka sig milt). Ytterdörren går inte att stänga och det bor ett gäng kajor i skorstenen. Någon gång vid två hade Humla fått nog av naturnära sensationer och ville in till ”civilisationen”.

– Jag tänker fan inte vakna med en snigel på ögat? var hennes upprörda kommentar när hon uppgraderade sin loge.

Nu kinesar hon i ”arbetsrummet” på övervåningen i huvudbyggnaden. Därför tänker jag nu plocka ihop mina datorer och flytta min verksamhet till sovrummet. Där håller valnötsträdet på att pressa sig in genom sovrumsfönstret. Jag kanske blir tvungen att bära ned mina saker till flygeln.

Peace out!

En nedåtgående spiral

Ja, att Viola grävde upp och satte i sig sättpotatisen är ju knappast någon nyhet på den här bloggen. På den här ”något” försummade bloggen, kanske man ska tillägga. Skit samma, jag har aldrig haft ambitionen att redogöra i någon slags reguljär trafik över min torftiga vardag. Ännu torftigare nu sedan Skutskepparn kapat hela potatislandet med röjsågen.

Jo, det blev nämligen ett potatisland till slut. Ett nytt potatisland, med ny sättpotatis (och nu börjar den här pluggen komma upp i astronomiska summor relativt sett när ett kilo kostar dryga kronan på Ica i Hemse).

Jag har skött om det där potatislandet, vårdat det kärt, vaktat det och vattnat det. Och så i går ville jag överraska Skutskepparn och visa honom mitt trägna arbete. Jag ville ge honom hopp om att vi i alla fall skulle kunna skörda till hösten, jag ville ge honom lyckan att äta mat odlad på egen mark.

Men vad i helvete, rent ut sagt! När vi kom runt hörnet där jag har grävt mina fåror ligger alla plantorna, precis varenda en, helt nedmalda till marken. Jag skrek rakt ut:

– VAD HAR DU GJORT?

Skutskepparn tittade chockerad på mig.

– Inte fan visste väl jag att det där var ett potatisland. Jag tyckte dock att ogräset stod på märkvärdigt prydliga led när jag kom med röjsågen i morse.

Nej, jag har inte mycket att berätta om mitt torftiga liv. Kajorna tog alla bären på den stora vinbärsbusken. Nu försöker vi desperat rädda valnötsträdet. Vi har skaffat en pilbåge och skjuter upp långa staniolremsor i trädkronan. Detta kan bli Tottes död. Inte att han sätter en valnöt i halsen, utan att han blir träffad av en pil.

Det är en kamp att bedriva jordbruk. I år har vi hittills tagit upp cirka 100 gram potatis mindre än bigarråer till storleken. För detta har vi lagt ut cirka 600 kronor. Varför får jag känslan av att vi befinner oss i en nedåtgående spiral?

Viola, Humla och Wilmer