Jävlar i havet

Jag kan verkligen inte fatta att ett helt år har gått, att ett helt år, tolv månader, har förflutit sedan … eh, förra året. Förutsägbart kan man tycka, men knappast när man inte ens vet om man kommer levande fram till matvaruaffären, och absolut inte vilken årstid.

Nu kan jag nästan känna att det är lite tråkigt när man har lärt sig alla överväganden och åtgärder som gäller fortlevnad och förflyttningar på en vindpinad ö. Men då, för ett år sedan, var det jävlar i havet, skarpt läge och jag bloggade blåfrusen …

”Så kom vi då äntligen iväg med ”Bänga Barbro” gnisslande mellan oss. Föga hade vi räknat med den kyla som det Gotländska Sudret kan presentera en, i övrigt, vacker vinterdag. Jag förstod snart att detta kunde bli den sista promenad som mina ben och fötter över huvud taget företog sig i ett par reguljära gummistövlar. Humla var bättre rustad med långkallingar och jodpush. Men snart började även hon att frysa och innan vi ens hade nått fram till avfarten mot Hablingbo började det droppa repliker som:

– Morsan, jag dööör!

Samt:

– Det här kan vara det jävligaste jag har upplevt!

Då hade vi fortfarande lång väg kvar.

Bänga Babben och Humla

I höjd med Havdhem höll även jag på att stryka med och fick rusa in på Ica-butiken i korsningen för att försöka få tag på ett par strumpbyxor att ha under jeansen.

Vi ställde oss vid busshållplatsen och började vänta. Det var flera som väntade. Vi väntade och väntade och väntade. Humla huttrade:

– Jag tror ärligt talat inte att vi kommer överleva det här.

Det trodde kanske inte jag heller, men nu hade vi ändå traskat i fyra kilometer genom öde landskap och bitande iskyla, och även om jag hade ett storpack nylonstrumpor (av vansklig kvalitet) i cykelkorgen, kändes det inte helt självklart att skala av sig brallorna och börja byta om på busshållplatsen i tio minusgrader. Till vår räddning dök bussen upp till slut,  bara tjugo minuter försenad.

I Hemse sedan rusade vi in på ett konditori och beställde varm choklad. Jag skyndade mig in på toaletten och drog på mig mina nya strumpbyxor, men vad hjälpte det när ingen buss skulle ta oss tillbaka på många timmar. Humla totalvägrade att lämna byggnaden för mindre än att jag beställde en taxi som skulle köra oss hela vägen hem igen.

Ja, men försök själva att beställa en taxi i metropolen Hemse i januari månad!

Vi googlade på våra mobiler, vi sökte och ringde. Ingenstans svarade det. Humla hittade information på nätet. Det stod: ”Välkommen till Hemse Taxi. Det finns flera sätt att nå oss, bland annat genom att skriva ett brev.”

Det finns flera sätt att nå oss

.Nu trodde jag verkligen att Humla skulle gå upp i atomer, och föreslog därför det enda självklara.

– Vi gör våra ärenden, sedan liftar vi hem.

– Ingen kommer att stanna, snyftade Humla. Vi kommer att hittas döda i ett porlande vårdike.

– Någon, kommer att stanna, försäkrade jag. Det är precis som i Waxholm. Man stannar och plockar upp varandra.

Och det skulle jag få äta upp. Så fan heller någon stannade. Gotlänningarna är, konstaterade vi, pisströtta på övervintrade losers utan giltiga körkort och rejäla raggsockor på fötterna.

Nu började även jag misströsta. Mörkret skulle snart lägga sig och vi hade tunga kassar i händerna.

– Vi måste dumpa våra varor, sa jag. Det är därför ingen stannar. Vi har för mycket last.

Då… Just i det ögonblicket bromsade en bil in vid vår sida, och både Humla och jag spärrade upp ögonen. I framsätet satt två kvinnor och i baksätet låg ett jättepaket med isolering. Kvinnan på passagerarsidan vevade ned sidorutan och ropade glatt:

– Ska ni med?

Vi skakade oförstående på huvudet:

– Det går ju inte…

Hon hoppade ut på vägen:

– Jo, för fan. Den här skiten trycker vi ner i bakluckan.

Sagt och gjort. I ett huj drog de båda kvinnorna ut isoleringen och pressade in den i bagageutrymmet. Humla och jag klämde lättade in oss i baksätet med alla kassarna.

– Vart ska ni? frågade chauffören.

– Havdhem, sa vi. Vi har en cykel där.

– Vi bor i Havdhem, berättade kvinnorna. Vi flyttade dit tillsammans för två år sedan. Normalt sett tar vi inte upp några liftare, men får man syn på två tjejer med tunga kassar så…

– Gud signe er, sa vi.

Sedan tog vi adjö vid Ica-butiken i korsningen. Lastade ”Bänga Barbro” med alla våra varor och vandrade på lätta fötter den sista biten hem.

Plötsligt kändes allting så enkelt. Aldrig har ett par billiga nylonstrumpor varit skönare att bära, aldrig har fyra kilometer känts så kort väg att gå. Aldrig tänker vi göra om det igen.

Hur svårt kan det va?

 

Uppförsbacke

Jag vet … Det här inlägget är från förra året, men jag lovar … Det gäller januari ut.

Uppförsbacke är bara förnamnet. November är en never ending story som tenderar att fortsätta en bra bit in i december. Jag har annars en väldigt positiv syn på årstider. Våren kommer på nyårsdagen. Basta! Försommaren kickar in redan i mitten av februari. Sommaren kan man uppleva från den första mars. Sommaren är lång. Den pågår fram till och med oktober. Sedan kommer ett par sura veckor som man med lite god vilja kan kalla för sensommar. Men därefter… november!

Jag pallar verkligen inte med november. Jag börjar leka med tändstickor och skriva dålig poesi. Hundarna blir våta och luktar död lovikavante. Det är svinhalt på däck och färskvattenslangen fryser.

Men det finns hopp i mörkret. Man kan titta på film! Och därför ska ni få mina allra bästa filmtips. Inte som en kulturgärning, utan som en rent livsuppehållande åtgärd. Se dessa filmer och känn hur frosten lämnar hjärtat. Se dessa filmer och upplev hur pulsen återvänder till blodomloppet. Se dessa filmer och låt din mentala maskinist fylla själens biosalong med ljus. Krångla inte nu. Gör som jag säger. Kan inte ni människor bara göra som jag säger?

”The Fall” trailer

Öppningsscenen

The Fall Theme

”Mary & Max” trailer

 

En random hushållsrulle på fyra ovilliga ben

Jag måste få göra mig av med något av mitt hundhat. Detta ständigt återkommande ämne på denna försummade och stundom missvisande blogg. Att jag har hund själv (två till och med) förändrar ingenting, dem älskar jag ju. Det vill säga när jag inte hatar dem, vilket inträffar ett par hundra gånger om dagen. Jag begriper inte varför människor har hund. Det finns stora motsättningar mellan civiliserade medborgare och laglösa byrackor. Stora motsättningar!

Nyss spydde jag! På riktigt, rakt ut och våldsamt. Jag gör det när Viola möter mig i dörren med en lång, luden råttsvans hängande ut ur munnen. Då vet man … Då vet man vad hon har INUTI munnen. Och det är inte hallonbåtar kan jag berätta. Som vanligt gjorde jag misstaget att säga ”loss”. Men använd aldrig det ordet, och inte på en hund! Vad som helst kan hända. Till exempel att den spottar ut en våtraggig smågnagare med hela huvudet borttuggat och inälvorna hängande som grålila spagettitrådar ut ur bakdelen av sin f.d kropp på hallmattan.

Så vidrigt!

Men det värsta av allt … När jag kände magen vända sig ut och in och förstod att nu måste jag spy, fick jag en blick (av hunden, det lilla äcklet, Viola) som om hon inte hade sett någonting värre i hela sitt liv. Jag är övertygad om att hon inte begriper ett dyft av oss människor. Att hon betraktar oss, som mindre vetande varelser, utan förmåga att uppskatta varken god jaktlycka eller rått kött. Och när vi spyr … Då blir hon riktigt förskräckt.

Stora motsättningar

Och nu … Vad händer nu?

Jo jag sitter hulkande på övervåningen. Viola ligger i hallen och fiser.

Det är så äckligt, så obeskrivligt äckligt. Bara tanken på att dessa inälvsgaser framkallade av Klas Klättermus kadaver och odigesterat  hästskit (hon äter det också) färdas omkring i luften får mig att vilja svälja Klorin och gör att jag känner mig otäckt förenad med en mosad mus på undervåningen.

Nej, men jag fattar verkligen inte varför människor har hund. Häst är ett ”gränsdjur”, men de är i alla fall vegetarianer.

I dag mötte jag en man med en hund i närheten av Suderlivs. Den där hunden kom ikapp mig och ville sniffa på mina skor. Husse försökte kalla in jycken, men det gick sådär…

– Det är nog för att den känner av hund, sa jag.

– Har du hund? frågade han.

– Två, sa jag.

– Vilken sort? undrade han.

– Weimaraner, svarade jag.

– Åh, fy satan, sa han.

Jag skrattade till.

– Känner du till rasen?

– Hatar dem, sa han.

– Har du ens träffat någon? ville jag veta.

– Mitt ex hade fem stycken, sa han.

– Då vet du hur fina de är, sa jag.

– Jo, just det, sa han och gick vidare med sin random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

”Den där snubben har verkligen missat någonting”, tänkte jag. Han vet inte hur enastående fantastiska, uppfinningsrika och roliga Weimaraner kan vara.

Men det var alltså innan jag kom hem till gården igen och möttes av Viola med en lång svans hängande ut ur munnen.

Nu önskar jag mig bara en random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

Tre ben är helt okej, två vore fantastiskt!

Läs mer om mitt hundhat här

 

Jag tvår min svans och korsar mina morrhår

Att han kunde fixa en radar, det visste jag, sätta ihop ett komplett navigationssystem, svänga in en gyrokompass och tusen andra tekniska saker … Men att bygga ett stall, det visste man fan ingenting om. Förrän nu! Kul med en kille som överraskar … även trettio år senare. Som mest överraskad blev jag kanske ändå härom kvällen när jag skulle släcka och stänga till stallet. Det var då jag upptäckte att han har installerat nattklubbsbelysning åt hästarna. Ny lyser det porrigt i alla boxarna långt efter midnatt. Jag tvår min svans och korsar mina morrhår (citat den gamle dieselråttan Mäster Estragon) .

Annars är det väl mest i den här miljön man är van att se honom …

Total Makeover

Wilmer nio år

Idag fyller Wilmer nio år. Det har varit nio händelserika år. Inte fullt lika händelserika som en enda vecka med Viola, men i alla fall. Mycket har hänt. Jag tycker att vi själv låter honom summera det senaste årtiondet.

– Ja, hejsan Wilmer. Det är jag nu igen, din matte.

– Jo, hej på dig själv du.

– Grattis på födelsedagen.

– Tack ska du ha. Det var vänligt att komma ihåg en gammal man.

– Hur känns det? Nio år motsvarar väl i runda slängar sextiotre människoår.

– Nja, det sliter och drar lite i pälsen. Stramar.

– Pälsen har ju annars sällan befunnit sig där den borde.

– Nej, den har en egen vilja, det har den. Det är bara att hålla i sig och följa med.

– Som den gången vi fick ringa till polisen i Visby.

– Den gången ja … Då var det drag i pälsen. Satte av ända till Sudermjölk.

– Tio timmar var ni borta… pälsen och du.

– Ja, och så kärringen, Viola. Det var hennes idé att vi skulle ge oss av. Lämna gården.

– Varför det? Är ni inte glada över gården.

– Jo, för fan, visst är vi det. Men vad gör ni där?

– Eh … vi bor där.

– Onödigt, Viola och jag klarar oss själva. Vi har korv i kylen och vin i källaren.

– Eh … det är väl kanske mest vår korv och vårt vin.

– Tolkningsfråga. Jag känner mig kluven.

– Men benet jag köpte, det var till dig. Det fick du i present.

– Det som Viola redan har ätit upp menar du?

– Det är din fru, er överenskommelse.

– Jag hatar Viola.

– Jaså, det har du aldrig sagt tidigare.

– Hon stjäl och luktar illa.

– Vad vill du att vi ska göra åt det?

– Elda upp henne!

– Jag tror att vi avslutar det här samtalet nu. Egentligen ville jag bara säga, grattis.

– Grattis på dig själv du.

– Eh … okey, tack.

Grattis!