Mysterious ways

Jag tror att det var pappa som knuffade in mig i brasan. Ja, inte för att jävlas eller så, utan för att jag helt enkelt inte var mogen för de stora landsvägarna. Förresten brann jag ju inte upp heller utan landade snyggt och prydligt alldeles vid kanten av den glödande bädden. Oavsett vem som knuffade måste det i alla fall varit någon som inte direkt önskade livet ur mig. Bara bilnycklarna!

Det kom som en blixt från klar himmel – jag skulle ta körkort! Otippat kan man tycka, inte minst för en 50-plussare. Men seriöst, jag hade verkligen fått nog av att cykla och att planera vartenda inköp efter väderlek och vindriktning. Jag längtade efter att dra någonting över huvudet, helst en kaross av plåt!

Till att börja med gick allting bra, inga konstigheter liksom. Man måste skaffa körkortstillstånd, gå en handledarutbildning och undersöka synen. Men sedan kommer ju onekligen stunden då det är dags att börja övningsköra, och det gick väl lite sisådär kan man tycka.

Sweden_road_sign_B2.svg

Dagen för uppkörning närmade sig med stormsteg, men jag hade svårt att komma upp i de högre hastigheterna och kände mej osäker på landsväg. Då kom Skutisen på en idé – att köra från Storsudret till Fårösund på en timme drygt, det borde jag väl klara och så säker jag skulle känna mig på hemvägen. Learning by doing i 150 kilometer i timmen. Det här såg ju inte ens bra ut på ritbordet och även om jag överdriven skissen och hastigheten en del så fungerade den dåligt i praktiken. Redan i Klintehamn hade jag kroknat och ville inte köra mer.

Det kändes tryggare att gå hemma på gården och elda ris. Men faktum kvarstod, jag skulle köra upp en kort tid senare och det var då (precis innan den stora dagen) som jag snubblade och höll på att ramla in i brasan. Tack och lov så gjorde jag ju inte det, men jag bröt handen och det blev en långdragen historia med skenor och skit. Jag tror att det var pappa som gav mig knuffen, jag tror att det var alldeles nödvändigt. Jag hade ingenting på de snabba landsvägarna att göra, jag behövde ta ett steg tillbaka, sänka hastigheten och börja om från början.Och det var egentligen först då som den riktiga övningskörningen började. Jag måste dock ge en eloge till min handledare, han har sannolikt rest hundratals mil kors och tvärs över Gotland i … fyrtio kilometer i timmen.

Det som bekymrade mig var att jag hade köpt en resa till Island som en överraskning åt Skutskepparn. Vi skulle hyra bil och åka runt hela ön, bytas av bakom ratten och kinesa på små, vulkaniska hotell. Ja, även den skissen såg ju bra ut på ritbordet men i verkligheten tornade två gigantiska problem upp sig. 1. Handen var helt obrukbar och jag hade ännu inget körkort. 2. Jag flyger inte. Det är någonting jag bara inte gör och som jag inte har gjort på trettio år. Jag gör det inte! Kan inte exakt svara på hur jag kunde få för mig att köpa en resa till Island. Kan inte begripa. Det är så jag fungerar, in mysterious ways. Och det är en framkomlig väg, men den inkluderar en del okonventionella lösningar och den är inte alltid spikrak …

To be continued.

Ett jävla otyg

Bild

Jag tror att det var förra sommaren. Jag var ute och red och passerade en fantastisk blomma dold bakom allsköns ogräs vid en avlägsen åkerkant. Blomman var så iögonfallande vacker och spektakulär att jag måste sitta av hästen och studera växten närmare. Stjälken mätte närmare två meter och var liksom behängd av stora, cerise klockor. Ja, jag var ju fullt övertygad om att jag hade upptäckt en ny art.

Liksom en nutida Linné återvände jag till gården och började slå i de floror som där fanns att tillgå. Ingenstans kunde jag hitta maken till denna färggranna skapelse. Jag berättade om min upptäckt för alla jag mötte och beskrev en gudomlig spira utsmyckad med purpurfärgade trumpeter och plättliknande blad. (Ja, det hade väl stuckit lite, om man säger så.)

 

Toots och växterna

 

Till hösten återvände jag till platsen med en djävulsk plan i bakfickan. Jag skulle stjäla mig en vissnad klocka och se om jag kunde utvinna något slags korn ur den. Jag har alltså aldrig någonsin sysslat med att driva upp några plantor tidigare och var inte helt säker på var dessa embryon skulle dölja sig inuti själva moderskeppet. Men min plan gick i lås. Redan i december månad hade jag lyckats driva upp ett större antal skira stänglar under det gamla lysröret på diskbänken, och dessa skötte jag sedan som små spädbarn ända fram till islossningen. Vid det traditionella julbordet på granngården berättade jag vitt och brett om min vidunderliga verksamhet. Ingen tycktes förstå (kanske beroende på att de allra flesta här nere är odlande bönder som har sett samma mirakel inträffa år efter år genom hundratals generationer ), men jag visste i djupet av mitt hjärta … Jag hade någonting stort på gång!

I juni kunde jag plantera ut växterna vid stallvägen och sedan var det bara att vänta. Det var med illa dold stolthet jag såg hur de små liven frodades och växte. Jag kan ha inbjudit till något slags firande till de spirande knopparnas ära. Ja, jag vet inte riktigt …. det hade redan burit iväg, som sagt var.

Döm om min förvåning, bestörtning rent av när jag strax därpå cyklar till affären och upptäcker att varenda trädgård i hela bygden, varenda tomt och stallbacke ståtar med minst lika praktfulla exemplar som mina (större rent av, och i regnbågens alla färger). Men vad faaan, liksom …!

Här låg en hund begraven!

Jag fick ta hästen och åter bege mig till fyndplatsen. Detta måste utredas. Som tur var hade jag memorerat vägen i mitt huvud (om mänskligheten någon gång skulle visa intresse för min upptäckt). Nu såg jag att mänskligheten redan hade varit där långt före mig och att min fyndplats egentligen var en avstjälpningsplats för jord. Man kunde se exakta avbildningar av stora traktorskopor i diket. Där syntes också att någon nyligen röjt upp i sin trädgård och helt enkelt tippat en gammal rabatt i snåren. Behöver jag nämna att granngården åt andra hållet har exakt likadana blommor som jag. De heter Stockrosor har jag fått lära mig. Ett jävla otyg!

Men skitvart, som de säger här på öjn. Nu har jag i alla fall en gård full av Stockrosor och riktigt blodad tand därtill. Jag är bra på det här, jag känner det på mig. Nästa projekt blir att bygga ett eget växthus. Jag har sett några riktigt bra fönster på en hemlig plats som jag tror att man kan använda!

En äkta Kronjuvel

Att vinna en Oscar … Nä, men det är väl inte svårare än att tillverka sitt eget guld. Det gäller bara att hitta de rätta betingelserna i livet, det rätta förhållandet mellan liv och död, tryck och temperatur. Och en tidpunkt som aldrig kommer igen. Då jävlar smäller det!

Alicia Vikander

Ja, så står det skrivet i boken, Kronjuvelerna, och så är det. Gissa om alla vi som hade äran att jobba med Alicia i såväl filmen som TV-serien, med samma titel, är stolta över vår svenska stjärna. Hon var förresten en stjärna redan då, det insåg man direkt efter första mötet. Att hon skulle få en Oscar för sin insats i The Danish Girl känns bara naturligt!

För alla som älskade Kronjuvelerna och är nyfikna på hur hennes karaktär utvecklas vidare i berättelsen, kan jag rekommendera pocketen Kronjuvelerna – En släktsaga som följer familjen i flera generationer framåt och dessutom ingår i årets bokrea. (Länk ovan.)

Tröst till tröstlösa

Jag skulle vilja dela med mig av en märklig upplevelse som inträffade förra våren. Det var då nästan exakt ett år sedan min pappa hastigt insjuknade och dog. Pappa lämnade ett stort tomrum efter sig. Han var en färgstark person på många sätt, inte minst för alla sina klassiska sjömanstatueringar. Han älskade att besöka oss på Gotland. Vi hade ett stort naturintresse gemensamt och gjorde många utflykter till Hoburgen i Söder och Ar i norr.

En dag fick jag möjlighet att tillbringa några timmar vid Blå Lagunen i Ar. Det är en fantastisk plats som sommartid är full av turister. Då, i slutet av maj, var jag helt ensam där. Solen sken och vattnet glittrade alldeles klarblått mot den vita kalkstenen. Det var en sorglig tanke att jag aldrig mer skulle besöka dessa trakter tillsammans med mina båda föräldrar, att jag aldrig mer skulle få höra min pappa spela munspel och spänna armmusklerna så att hula-hula flickan dansade på huden. Jag tänkte på den sista tiden i Stockholm, hur hemskt allting var och hur lite vi kunde göra för honom. Det var en bottenlös sorg. Plötsligt hörde jag mig själv sucka högt: ”Om man ändå kunde få ett tecken, bara så jag visste att du har det bra där du nu är.” Jag lade mig på rygg med huvudet lutat mot mina gymnastikskor och suckade igen: ”Men man får inga tecken, för det finns inga tecken, det finns ingenting där ute … Ingenting!” Så slöt jag ögonen och skakade långsamt på huvudet. Sekunden senare slår jag upp ögonen igen och ser en stor riddarfjäril landa alldeles intill mig. Jag visste inte då att det var en riddarfjäril, det tog jag reda på senare (en makaonfjäril närmare bestämt). Jag hade aldrig sett en sådan fjäril förr. Jag kom direkt att tänka på boken Papillon som pappa älskade och som hade en liknande fjäril på omslaget. Han gav den till mig när jag var nio år gammal och sa: ”Den här ska du läsa, den kommer du att gilla!”, och då gjorde jag det. Flera gånger om. Det var mitt livs första ”vuxenbok”.

Makaon Riddarfjärikl
Nu satt den där, makaonen, som om den lösgjort sig ur själva bokomslaget och tagit sig till Blå Lagunen i Ar bara för att hänga med mig en stund. Först trodde jag att den skulle försvinna direkt och skyndade mig att plocka fram mobilkameran. Men det här visade sig vara en tam makaon och jag ljuger inte om jag säger att vi umgicks en hel timme. Jag fick ta massor av bilder och komma hur nära jag ville. Vad jag än gjorde så stannade den kvar på stranden. Ibland tog den en kort tur ut över vattnet, men var strax tillbaka igen. Den satt på min fot, den dansade i virvlar runt mina saker och ta mig fan om den inte plockade fram munspelet också. Till slut ringde, Skutskepparn, som skulle hämta mig, och sa att han skulle vara framme om cirka en kvart. Jag sa till honom i telefonen: ”Kom ned till stranden så ska du få träffa någon”. Så säker var jag på att fjärilen skulle vara kvar. Och den var den också! Den satte sig på min väska och stirrade ut Skutskepparn i goda fem minuter, sedan bredde den ut sina vingar och lyfte. Jag visste att den inte skulle komma tillbaka. Jag sprang efter den en bit och ropade: ”Hej då, pappa. Tack för att du kom!” Vi hade redan sagt allt som måste sägas till varandra. Vi hade faktiskt haft det riktigt kul!
Det enda som bekymrar mig nu är livet efter döden. Jag var ganska nöjd med själva arrangemanget / dödsbegreppet så som det var; att när det är slut är det slut. Punkt! Men nu … Jag vet fan inte … Och vad är det för tröst?

Riddarfjäril Makaon