Drikke eller Drikku

Det är snart fem år sedan vi tog det ”djärva” beslutet att lämna Sverige och flytta till Gotland. Inte bara till Gotland, utan långt ned på Sudret dessutom. Där, någonstans söder om Burgsvik (Boschvick), upphör inte bara likheterna med Sverige, utan även med Visby. Språket som talas är verkligen rena grekiskan för en vanlig, svensktalande utvandrare. I början förstod jag fan inte ett skit, men så upptäckte jag någonting helt fantastiskt. Gotlänningarna började så sakteliga lära sig att tala Stockholmska. Bättre och bättre blev dom, ju längre tiden gick. Nu vill jag påstå att somliga börjar närma sig klockren Söderslang. Jag förstår nästan allting!

Det här har gjort mig så upprymd att jag blev tvungen att fråga en annan nollåtta; ”Hör du så duktiga Gotlänningarna har blivit på att prata Stockholmska?”, och personen svarade; ”Det kan inte vara så att det är du som har börjat begripa Gutamål? Det brukar smyga sig på efter några år”.

Älskar de här små filmerna från Bottarve Museigård. Och jag förstår allt som gubbarna säger. Det bara en sak som jag inte begriper. Varför har inte turisten en halmhatt på huvudet. Antagligen för att han kommer från Skåne och inte från Stockholm. Annars hade den suttit där, garrat. Jag har en själv. Någonting av sin gamla identitet måste man hålla fast vid!

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

Gotländsk flädersaft

Förr om åren kunde jag göra fyrdubbla satser och mer … Saften gick ändå åt. I år fick jag lugna ned mig lite. Flädern ville inte riktigt leverera som förr. Kanske har man stört ”di sma undar jordi”. Det sägs ju att de bor under fläderbuskar och träd. Nåja, en rejäl sats blev det i alla fall. Så här gjorde jag.

Plockade cirka sextio (rätt så mediokra) fläderblommor.

Skivade sju onödigt dyra citroner.

Varvade alltsammans i en rostfri hink.

Kokade upp tre liter vatten och blandade med  tre kilo socker (inte klokt!)

Tillsatte 100 gram citronsyra.

Slog sockerslagen på fläderblommorna i hinken och täckte väl, innan det fick stå och dra svalt i tre dygn.

Nu klarar vi oss väl över semestern i alla fall. Men alltså en Mojito gjord på flädersaft och sin egen hemodlade mynta slår det mesta! Det håller nog även ”di sma” med om!

Flädersaft

Viola håller vakten!

De kommer från öst och väst

Någon gång för länge sedan, kom en av döttrarna (säger inte vem av dem) hem med en svajande pojkspoling i den lite skeva åldern mellan tandställning och körkortstillstånd. Ibland for rösten upp i falsett på honom, ibland hade han vuxit trettio centimeter på en halvtimma. Det var svårt att göra sig någon klar uppfattning om art och ursprung – vi kallade honom, Göken.

Med tiden växte Göken upp till en alldeles strålande och duglig karl som vi alla uppskattade oerhört mycket. Då tog det slut.

Nya gökar skulle siktas i fjärran. En falsk och förförisk fotbollsspelare från Göteborg som nästlade sig in i familjen och blev kvar alldeles för länge. Vi kallade honom, Västergöken. Tack och lov tog det slut.

Något år därefter seglade en ung stilig karl med gedigen utbildning och internationell bakgrund upp vid horisonten. Det var synd att det tog slut. Vi kallade honom, Södergöken.

Nu skulle det ta år innan nästa gök gjorde entré. Jag minns inte vad han hette och tror inte egentligen att de någonsin var ett par. Han tillverkade och sålde sin egen kaffeblandning. Ja, men ni förstår ju själva … Vi kallade honom för, Kaffegöken!

Själva flickan, som nu hade uppnått den mogna åldern av tjugofem yra jordsnurr, drog till Thailand och tog in på flott hotell tillsammans med sin mormor och hennes syster (min moster, Gunnsan). Gunnsan hade sitt eget sätt att kategorisera och riktningsbestämma gökarna kring polen. ”Nu kommer en från klockan åtta”, kunde hon väsa. Eller, ”Se upp för fan, klockan tre är i vattnet!”.

Sedan blev det lugnt en tid igen. Men så kom det här med Tinder (som jag har väldigt svårt att se de positiva effekterna av). Ibland gör jag ritningar med vektorer och koordinater som är till för att beskriva hur en normal förälskelse uppstår och förankras i kärlekens vik. Ja, men det är ju inte en jävel som lyssnar.

Nyss hördes plasket från breda fötter som tog sats och sprang hela vägen över havet, bara för att bjuda på en drink i Visby hamn. Och då måste man ju ändå ställa frågan till sin dotter; ”Vad är det för en knasboll som du har träffat nu då?”.

Nej, de är inget par, kommer kanske aldrig att bli. Vad vet jag … Men vi kallar honom helt kort, Knäppgöken!

Gökfritt!

Gökfritt!

 

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n