Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis