Familjeslampan

Jag brukar bli med djur – ja, lite grann som andra blir med barn. Fast här blir det djur – och barn – och fartyg. Det är sånt som bara ”blir”. Ofta har dessa djur verkligen haft ett ärende i mitt liv. Jag har inte riktigt valt dom, utan dom har valt mej, valt oss.

Till exempel första gången jag såg min Islandshäst ”Freyr”. Jag höll absolut på att få hjärtstillestånd. Det var hästen jag hade letat efter ett helt liv. Men jag skulle aldrig få råd att köpa honom. Eller som när Wilmer kom till oss. Jag såg honom på nätet och förstod direkt att det var MIN hund. Men han var redan såld! Dessutom (och detta är rätt) ställer väldigt många uppfödare krav på att den som köper en jakthund också har jägarexamen. I alla fall ett stort naturintresse.

Så inträffade det märkliga att Wilmer kom tillbaka till uppfödaren, köparen hade blivit allergisk. Och äntligen fick vi hämta hem vår valp!

Wilmer på däck – 17 veckor gammal


Hästen hade för övrigt redan anlänt många år tidigare – pengar är en ”värdslig” sak när det kommer till saker som djur, barn och fartyg.

Och så var det historien med ”Familjeslampan”. Henne hittade jag (so help me God) på Blocket. Att vi skulle kunna ha ännu en hund ombord var helt uteslutet, men min äldsta dotter var sugen på att ta sej an en liten valp. Och så fick det bli!

Prilla

Ett värre ”stycke” än ”Familjeslampan” (som vi helt kärleksfullt kallar henne) existerar helt enkelt inte. Hon är precis allting som Wilmer inte är. Hon gör allting som Wilmer aldrig på sin ära skulle få för sej att göra. Som att till exempel promenera på Julbordet!

”Familjeslampan” har promenerat på alla bord oavsett middagsmat och dukning. Hon har slukat hela biffar, långa korvar, stora ostar och bultande människohjärtan. Vi älskar ”Familjeslampan” mer än vad som är lämpligt för oss. Däremot bor hon inte här längre. Vilket förmodligen är lämpligt för henne.

Gissa vem som alltid fick kudden

Det var när Lippa och Jompa (husse och matte) skulle ut och resa i världen som beslutet fattades. Länge övervägde vi att ta hem henne för gott, men insåg att hon skulle få det mycket bättre bland människor som kunde erbjuda henne ”odelad uppmärksamhet”.

Wilmer & Prilla på Rindö Marine

”Familjeslampan” är nu utlånad på foder. Förmodligen är det på livstid, men skulle hon vilja komma hem (eller om den nya familjen inte står ut med henne), så finns det alltid en dörr öppen. Vår enda avsikt med kontraktet är hon INTE får säljas vidare. Vi älskar den där förfärliga saken, den där prickiga pösmunken med långa, lena öron och smaragdgröna ögon. Det är en pest när man fäster sej vid djur – och barn – och fartyg. Men man måste ta hand om dom, sörja för dom, älska dom – i evighet!

Saknad älskling!

4 reaktion på “Familjeslampan

  1. Precis som hemma då, tror att vi har nån typ av slutförvaring för eländiga djur som ingen annan står ut med. Och om de mot all förmodan, var normala när de kom så går det snabbt över och de har tagit över soffan,sängen,kylskåpet,diskbänken och hela livet i ett huj. Men man kan ju inte leva utan dem…
    Cilla

  2. Tack för att jag fick veta lite mer om de två detektiverna. Jag vet. Jag blev faktiskt kär i en undulat för länge sen, en engelsk egensinnig liten rackare som stal mitt hjärta. Han pratade obehindrat och var mycket social. men sagan blev all.
    Efter att ha låtsasparat sig med en pappertuss flög han iväg. Detta var på sensommaren. Vi hörde honom i flera veckor och jag såg hur han försökte hänga med svalorna när de flög.

    Nu är jag kär i våra katter. och lite i mina barn och mannen ibland :) Men mest i katterna.

  3. det är ungefär som att samla på hästar, inget att rekommendera men lätt att börja med. Hs oss slutade det med 27 hästar och ponnisar i varienade storlekar och åldrar och alla hade en roll att fylla. Fråga mig inte hur det gick till meb gick till det gjorde det tro mig.

    Nu har det antalet miskat till fyra men jag tror minsann at det är en till på ingång. Vet du vad den lilla varelsen ska bli mamma till våren så vips var dom så sex

    ….jag tror att jag försent har insett igen….

  4. Äter han bananskalen, Wilmer?
    Eller gräver han ner dem?
    Eller slänger runt dem?
    Eller – vad!?

    Min Daniel slänger först oh främst runt dem, i total eufori!
    Sedan gräver han ner dem, mycket mycket omsorgsfullt – som vore han skendräktig nästan! ;o)) Han vårdar bananskalen!

    Min Teodor äter dem i ett nafs! Men baner äter han inte. Ger man honom en hel banan, med skalet på alltså… äter han skalet – och lämnar bananen!

    Fanny och Gabriel, Teodors ungar, äter dock bananer – men inte gärna skalen!

    Sacke vill över huvud taget inte komma nära en banan! För en gång… då han var ung och vild… råkade en banan liksom komma emellan oss då han for upp i mitt ansikte för att pussas. Det var inte roligt. Vi liksom frontalkrockade med en banan som mosades emellan våra ansikten… Det var äckligt. Så han skyr bananer. Jag återhämtade mig! :o)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.