The rabbit hole

Inte för att gården är jättestor, men den sträcker sig ändå i fyra väderstreck och omfattar uppemot ett par hektar. Därför blir det extra besvärligt när mobilen lägger av och batteriet är dött. Man får ge sig ut och traska, man skrämmer människor på sin väg där man kommer som en mörk vålnad i skymningen. Normalt fölk är upptagna av andra saker, inneslutna i sin egen värld med ett par feta lurar på huvudet. Man kan behöva ta tag i en sådan person, ruska om, fälla repliker som ingen riktigt tycks förstå. Som igår vid middagstid. Då, och just då, dog min mobil. Jag tvingades att göra den där oklara vandringen runt knuten, förbi valnötsträdet och fram till raden av pallkragar där den enda, för tillfället, hemmavarande människan stod och pysslade med sina skira växter.

– Du, det här känns säkert lite underligt, sa jag.

– Mycket, svarade personen.

– Det kan bli så att vi måste kommunicera med varandra under kvällen.

Jag såg hur hennes ansikte fylldes av fasa och hörde hennes halvkvävda skrik.

– Hur då?

Jag svarade:

– Så här, IRL, face to face. Jag kan bli tvungen att ta i dig.

Nu hördes skriket ända bort till Eke socken.

– NEJ!

Jag nickade melankoliskt. (Vettefan om det var så melankoliskt egentligen, men hur ska man kunna beskriva en känsla, ett tillstånd som ingen nu levandes varelse har upplevt på två generationer.)

– Så är det.

Personen vid pallkragen backade långsamt undan och viskade tyst:

– Vad skulle du då säga som inte går att skicka som ett sms?

Jag svarade ihåligt:

– Middagen är färdig.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.