Mitra Lager – Gästbloggar onsdag

En höstkväll 2004 satte jag mig vid min bärbara dator i min lilla etta i Masthugget i Göteborg. Mina fingrar darrade och jag visste inte hur jag skulle börja. Som det brukar vara blev språket ett hinder. På vilket språk ska jag skriva? Svår beslutsångest. Två saker som hjälpte mig att till slut välja svenska var: att mitt tangentbord saknade persiska bokstäver och att jag såg mina barn framför mig. Mina pojkar kan inte persiska och viljan att berätta just för dem var så stark att svenskan tog över.

Efter en timmes kamp var jag tillbaka i soffan igen. Jag kände mig så fruktansvärd apatisk och trasig i själen att jag blev kvar i soffan fram till midnatt. Den natten och många andra nätter var jag sömnlös, satt och skrev, gick tillbaka till soffan, bröt ihop och kämpade i min ensamhet för att få min historia nedskriven. Jag brydde mig inte längre om språket, jag skrev på någonting som bara liknade svenska. Jag ville skriva så mycket som möjligt av det jag mindes. Jag valde att inte ens gå tillbaka och läsa om det jag hade skrivit. Jag var rädd att tappa motivationen när jag såg så många stavnings- och grammatikfel som jag visste att det fanns.

Ett artonårigt äktenskap hade spruckit några år tidigare och mina barn 12 och 16 hade valt att bo ihop med sin far. Faktumet var att äktenskap och moderskap hade hjälpt mig fly från mina hemskaste minnen från de svåra åren innan jag kom till Sverige. I ensamheten hade mitt förflutna hunnit ikapp mig.

Innan dess hade de på tortyr- och traumaenheten i Göteborg försökt att hjälpa mig men efter några samtalstimmar hade jag själv sagt nej till en fortsättning av behandlingen.

Jag skrev och skrev. Detta gjorde jag vid sidan om mitt heltidsarbete alltså på kvällar och helger. Att mitt skrivande en dag skulle resultera i en bok hade jag ingen aning om. Jag ville bara skriva ner och ha det någonstans så att mina barn den dagen jag inte är kvar i livet hittar och läser. Kanske skulle de någonstans där hitta sin mor, tänkte jag.

Mitra Lager

I april 2008 kom boken om mitt liv ut. Den handlar framförallt om de skräckfyllda åren av livet som politisk motståndare, ett och ett halvt års fängelse, tortyr, avrättningar och till slut den dramatiska flykten till Sverige.

Idag kommer ”Gud vill att du ska dö” ut som pocket. Hittills har förutom mina barn tusentals andra människor läst den och många har hört av sig för att berätta om det de kände efter att de läste boken.

Min mening med det jag har berättat i boken var inte att ge en bild av mig själv som en hjälte. Inte heller är denna en ”tyck synd om mig” -bok. Jag ser mig själv som ett vittne, någon sorts krigsjournalist. Jag vill ses som berättaren av en förhoppningsvis lärorik berättelse.

Här vill jag även passa på att tacka bokförlaget Efron& Dotter för all hjälp och engagemang i utgivning av boken och mina läsare som lät mig dela den här historien med dem.

Läs Mitras bok

8 reaktion på “Mitra Lager – Gästbloggar onsdag

  1. Hej Mitra

    Carina har talat om för mig att du skulle blogga och vet du hur starkt din text berör!? Du skriver av dig allt, jag har allt i skallen – även om jag inte går samma resväg som du!

    Tänk att en bok blir mer spännande när man får en liten bakgrund från personen själv, jag lockas att läsa direkt! Jag kan inte förklara. Men ditt ämne berör många, på samma vis som Carinas andra o utgivna bok Det stora svenska… som jag fått den stora äran att gråta till. (stolt Jan) Fast din bok är ju verklighet, det är något speciellt! Carinas karaktärer växte sig verkliga och vissa av dom kan jag inte släppa, dom sitter fast på min hornhinna. Jag kan nästan se hur dom ser ut!

    Jag ville bara skriva och säga
    – Tack – för du delar med dig!

    Jag brukar inte läsa böcker alls, men nu vill jag läsa din och ska ta mig till bokhandeln idag och köpa din pocket. Det ska bli otroligt spännande att läsa din resa!

    Varma hälsningar från en smygläsare på bloggen! Janne ”Pilsenerprinsessan!!” Haha

  2. Du är en ängel, Janne. Nu kommer ju Mitra att bli lika kär i dej som jag är. (Men det har vi ingenting för, Mitra. Snyggingen som döljer under pseudonymen ”Pilsnerprinsessan” är inte ett skit intresserad av oss kvinnliga kulturkoftor. To bad!)

    Mitras bok är fantastisk och fruktansvärd. Jag är så stolt över att hon är min ”författarkollega” och att jag har fått ta del av hennes livsöde. Nu när boken kommer ut som pocket tror jag att många, många fler kommer att göra samma ”resa”.

    I love you Janne, hörs snart!

  3. Jag blir oxå väldigt nyfiken på att läsa din bok och även ”Familjelyckan” som jag bara har hört talas om ännu. Men den var utlånad på bibblan. Jag ska kolla om de har ”Gud vill att du ska dö”. Mvh JH

  4. Hej på er mina vänner!
    För det första måste jag säga att jag vet inte riktigt hur bloggandet fungerar. Det här till exempel att bloggaren skriver kommentar i sitt inlägg känns lite konstigt. Hur som helst vill jag tacka er för de uppmuntrande orden. Jag hoppas att ni som inte har läst boken läser snart och talar om vad ni tycker. Jag ser framemot den.

    Och du Jan, Janne, Prinsessan? eller vad du heter…det gör inget om du inte gillar oss kvinnliga kulturkoftor…det märks att du har ett varmt hjärta så det räcker…

    mvh/Mitra

  5. Oj oj oj, Mitra… Janne har så många namn så det kan du inte ana. Jag räknar honom till mina allra bästa vänner oavsett vad han kallas ;-)

    Det är din blogg den här veckan, så du kan svara bäst du vill. Jag tror att dina läsare blir glada och stolta när du svarar. Skriv in ditt namn på angiven plats så vet vi att det är DU. Fast nu vet vi det ändå.

    Du har många läsare här. Visst är det roligt med kommentarer?!

  6. Hej Mitra har lite frågot angånde boken..hur är det med dina föräldrar nu? med syskonen?skulle du viljaresa tillbaka till iran o hälsa på eller det är för smärtsam?
    MVH/laila

  7. Hej Mitra

    Jag vill börja med att tacka dig för att du delar med dig av din historia. Jag avslutade boken för några veckor sedan. Det är svårt och få ner i ord hur starkt det berörde mig. Det var många tårar som fälldes samtidigt som jag hade svårt och lägga ifrån mig boken. För mig har det även varit betydelsefullt och få det som hände under de åren i Iran skildrat på svenska.

    Mvh/ Shiela

  8. Kära Shiela,
    Tack för att du läste min bok. Idag var jag på bokmässan i gbg på författarförbundets scen. När en författarkollega läste stycken ur min bok för publiken hade jag själv svårt att hålla mig för att bryta ihop…det gjorde ont och jag sa till mig själv…tänk att du har upplevt sådana stuner…och nu sitter du här…när jag fylls av hemlängtan ibland (har inte varit i i mitt hemland i 23 år), tar jag fram några minnen från mina hemskaste stunder.

    mvh/ Mitra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.