Mitra Lager – Gästbloggar torsdag

Två frågor har ställts till mig att besvara under veckan. Vad är det bästa som har hänt mig, vad är det sämsta? Det klassiska svaret på frågan om livets bästa händelse, om man är förälder, brukar vara ens barns födelse. För de som har läst min bok måste stå klart att också jag upplevde min sons födelse, och även senare hans lillebrors födelse,som stora och värdefulla händelser som har gett mig en stor kraft att gå vidare i livet. För mig var min son tecken på ett hopp om en framtid, även om den framtiden kändes så oklar just vid den tiden.

Idag kan jag säga att det bästa som har hänt mig har varit att komma till Sverige. Det säger jag eftersom de sista dagarna i mitt hemland såg jag döden eller många år i fängelse framför mig. Vad skulle hända med min då ettårige son och hur skulle det påverka hans framtid? Att komma till Sverige var för mig som en ny födelse, en andra chans för att leva, att få leva med min son och vara en närvarande mamma i hans liv.

Åren i Sverige har gett mig mycket. Jag har framför allt lärt mig om mina mänskliga rättigheter. Självklart tycker jag att det finns brister i det svenska samhället också, men här riskerar man inte livet om man pekar på dem.

Många som har läst min bok vill veta vad som hände sen när jag och min familj kom till Sverige. Det talar om för mig att även mina läsare har lagt märke till den stora kontrasten mellan det liv jag levde i Iran och mötet med det lugna Sverige.

Vad gäller det värsta som har hänt mig så är det utan tvivel separationen från mina pojkar som då var 16 respektive 12 år gamla. Ibland känner jag att allt annat klarade jag och gick vidare förutom att hamna utanför deras vardag. Jag har fortfarande inte kommit över detta trots att de är vuxna nu. Ingen annan händelse har tagit mig så hårt. Skilsmässan var en befrielse men en dyr och smärtsam sådan just på grund av barnen.

Jag ska inte klaga mycket. Idag lever jag ett lugnt och harmoniskt liv med min Torbjörn och vi är glada att vi träffades mitt på vägen för att dela resten av livet tillammans.

Ibland missuppfattar svenskarna en invandrares tacksamhet. Till exempel har folk många gånger frågat mig om det är tack vare Sverige som jag har en akademisk utbildning och körkort. Så vitt jag vet finns idag få länder i världen där utbildning är förbjudet för kvinnor. Även i Saudiarabien får kvinnor utbilda sig. I Iran får kvinnor utbilda sig till de högsta akademiska nivåerna (förutom till domare, eftersom enligt islam duger inte kvinnan som domare). Hinder för mig och mina likar var våra åsikter och då spelade det ingen roll om du var kvinna eller man. Man blev ideologiskt underkänd och då var det stopp för ens framtida utbildning och utveckling. Min tacksamhet här är just för att jag får vara den jag är utan att min och mina barns framtid blir rubbad.

En kväll ringde en kvinna till mig efter att hon hade läst min bok. Hon grät och jag fick skuldkänslor för vad jag hade ställt till med. Senare under samtalet fattade jag att hon grät för att hennes dotter hade valt en somalisk kille som sin pojkvän. Hon trodde att hennes dotter snart skulle bli hedersmördad och jag kunde inte begripa vad det hade med min bok att göra. Som författare försöker man att ge en bild men fördomar gör ibland att budskapet blir fel hur än man gör.

Fundamentalism är farligt men förbud mot olika åsikter är ännu farligare än fundamentalismen. Jag har upplevt det värsta i ett fundamentalistiskt politiskt styre. (Jag vill inte säga fundamentalistiskt samhälle eftersom jag vill skylla på de som styr samhället.) Trots mina upplevelser är jag emot den islamofobi som inleds den elfte september 2001 och som västerländsk media blåser upp. Det finns fundamentalister inom alla de stora religionerna i världen. Att förbjuda bygget av en moské till exempel bekämpar inte fundamentalismen, den sätter gräns för åsiktsfriheten och i slutändan gynnar detta fundamentalismen, enligt min åsikt.

Det blev lite politik idag, imorgon lovar jag prata om något trevligare, nämligen mat. Jag vill prata om den gastronomiska kulturkrocken och hur jag har klarat mig igenom den.

Ha en trevlig torsdag

/Mitra

Läs Mitras bok

3 reaktion på “Mitra Lager – Gästbloggar torsdag

  1. Hej Mitra, jag ville ställa dig en fråga om du kommer att skriva någon uppföljare till din första bok? Det är spännande och trevligt att följa din blogg. Lycka till i fortsättningen!

  2. Hej Gunilla,
    Är det du Gunilla W från jobbet? Trevligt att du skrev. Jag hoppas jag kan skriva åtminstone en bok till någon gång. Jag hörde på nyheterna om en författare som har nyligen debuterat och han är 83. Minns inte vad han heter. Jag blev inspirerad så hoppet finns.

    ha det gott
    /Mitra

  3. Nej, det här är Gunilla i Oxelösund så vi har aldrig träffats (vad jag vet). Jag älskar böcker och ser med spänning fram mot vad som komma skall!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.