Åke Sundius – Gästbloggar onsdag

 

28 10 1994

Den 28/10 1994 började som vilken dag som helst, klockradion väckte mig 05.00.

Gick upp och kokade mig en kopp kaffe, hörde nyheterna om Estonia och förfasade mig över vad som höll på att hända!

Men jag visste ju att det inte var något som skulle påverka mig.

Jag hade ju alla mina ”hästar i stallet”.

Morsan hade ringt dagen innan för att trakassera mig om hur fint hon och pappa hade haft det i Grekland på deras semester, och jag hade inte orkat ta det.

För hon visste hur mycket jag tycker om att resa. Så Leena, min ex-fru fick ta det i stället. (Morsan hade äntligen övervunnit sin sjösjuka).

Så där satt jag ju då på morgonen, lugn och trygg med mitt kaffe. Och förfasade mig.

Vad jag inte visste var att ett par timmar senare så skulle mitt liv göra en kullerbytta!

Åker ner till jobbet och tar morgon turen, jag jobbade då på en färja som gick mellan den lilla ö som jag bodde på och fastlandet.

Såg ju dagligen dom stora färjorna passera, så jag kände verkligen med de sjöfolk och passagerare som nu kämpade för sina liv i Östersjön.

Fortfarande tryggt förvissad om att det här inte var någonting som gällde mig!

Klockan halv åtta på morgonen kommer det en kollega rusande och skriker!

– Åke du måste höra av dig till din bror. Du har dina föräldrar med på färjan!

– Va?

Morsan o farsan ligger ju och sover tryggt i sin värld, hemma och med katten.

Men så var alltså icke fallet.

Dom var med och kämpade för sina liv, i detta nu!

Panik!

Så det var bara att sätta sig i första bästa båt och fara in till Waxholm och det totala kaoset!

Jag kastade mig ombord på M/S Holmia som min bror ägde och levde på, och möttes av ett gäng ”ugglor”.

Nalle, Leena och mina barn satt där och väntade på mig. Alla undrade:

– Vad ska vi göra nu? Vad sker?

Det var bara att se till så att ungarna fick någon att vara hos och sen sätta sig i bilen och åka in till Rosenvik (Sjöfartsverket) där våran fader jobbade!

Där rådde det mer kaos än det var i Waxholm.

Ingen visste någonting och ingen förstod!

Efter ett par timmars svammel var det bara att åka tillbaka till Waxholm utan att ha fått någon som helst vidare information. Livet var ju tvunget att gå vidare!

Jag hade förutom barn, fru och bror, 15 hönor, 1 tupp, 3 katter, 1 hund, 2 igelkottar och en tam trut att ta hand om!

Efter att släppt av spillrorna av min familj, så tog jag mig ut till ön.

Jag undrade:

– Vad ska jag göra nu?

Förutom att föda djuren!

Jag började med att stänga av alla telefoner!

Jag behövde tid!

Jag satte på Blues Brothers, tände en ”joint” hemodlat gräs (ja,ja jag vet!)

Och kollade in filmen i mitt huvud. Med andra ord – jag gav fan i alltihopa!

Vilket jag tror så här i efterhand var min räddning.

Det fick mig att bli ”normal”. Jag slapp tänka!

Jag skulle kunna skriva en bok om den här resan.

En bok om hur man ska bemöta folk med sorg, hur man ska säga och hur man ska vara.

Kanske jag gör det!

 

Lev väl

Haveristen

 

 

 

En reaktion på “Åke Sundius – Gästbloggar onsdag

  1. Jag tror att många skulle behöva den boken, Åke. Vi visste inte heller. Hela stan var i chock. Flickan på blomsteraffären grät bakom disken när jag kom in för att skicka blommor till Holmia. Hon hade haft sörjande kunder precis hela dagen och var helt slut. Hon frågade vad det skulle stå på kortet. Jag hade inte en aning och suckade uppgivet för mej själv; ”Fy satan vilket jävla helvete”. Jag tror att hon skrev det.

    Nalle förstod!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.