Ulf Norén – Gästbloggar onsdag

Det tog lång tid för mig att förstå att allt är uppbyggt av vissa osynliga regler. För andra tycks detta inte vara ett mysterium, men för mig är det det. Jag får riktigt memorera hur jag ska göra för att hålla mig till dessa osynliga regler. För min del är oregelbundenhet en regel.

Glömmer aldrig när jag skulle praktisera på en industri i Norge. Det gick fint att plocka isär maskiner, ändra varvtal på utväxling och trimma inställningar. När turen kom till tempoarbete, var jag lika handikappad som en häst på en fabrik. Det tog en hel dag att lära mig brotscha hållet i en plastmojäng, så att det blev likadant som på förra detaljen. Sedan hade vi hastigheten. Av någon outgrundlig anledning fick byta uppgift. Sedan dess har jag haft stor respekt för de som står och gör ett och samma moment hela dagarna.

På samma plats berättade en av förmännen en riktigt fin norgehistoria. Det var vid den tiden då den då kända norska dockfilmen ”Flåklypa Grand Prix” gjorde succé i Sverige. De av er som inte sett den uppmanar jag verkligen att leta reda på den och på Kjell Aukrust böcker. Den gode förmannen tittade på mig mellan tuggorna på sin lunchsmörgås och undrade om jag kände till vad svenskarna frågar sig angående filmen. Jag anade ugglor i mossen, men något svar hade jag inte. Efter ett kaffeslörp avslöjade han stillsamt att svenskarna undrade om det var dockor eller norrmän som spelade i filmen.

Jag undrar fortfarande vad som är rätt svaret. Det är nog frågan om en sådan där osynlig. En annan osynlig historia dyker oförbehållsamt upp i hjärnbarken och knackar på för att få komma ut. På en fest där vi, med tiden och efter åtskillig mat och dryck, kom in på de stora frågorna om livet. En kvinna i sällskapet uppmanade mig att sluta tänka utan bara följa min intuition. I det tillståndet jag var i då, var det ingen konst. Sent på natten eller tidigt på morgonen bröt sällskapet upp alla lika upprymda över våra lösningar på livet.

De stora frågorna

Föga anade jag att ödet var på väg att slå till och förändra mitt liv. Kvinna i sällskapet sa aldrig till mig att sätta igång att tänka igen. Visserligen möttes vi vid ett par tillfällen i butiken där hon arbetade, men uppmaningen kom aldrig. Jag väntade på det förlösande ordet: TÄNK! Möjligheten till dem försvann så helt i och med att hon avled i en olycka. Nu kommer den osynliga frågan: Kan jag fortsätta livet utan tankar, för livet utan tankar fungerar ganska bra. Eller märker ni något?

Min far var bra på att hålla tal. Vid et tillfälle avslöjade han sanningen om att hålla tal. Det är enkelt. Dela upp talet i tre delar, först berättar du vad ska berätta om, sedan berättar du det och till sist berättar du vad du berättat om. Glömmer man sedan bort någonting, fyller man ut med ”Öh”.

Jag fann att denna konst går att applicera på alla möjliga konstalationer. Livet till exempel. Tänker jag till, vilket jag inte ska göra, kan jag finna flera exempel på detta. Livets cykel; i ungdomen berättar vi vad vi ska göra, sedan gör vi det vi sagt, till sist blir det memoarer och tomrummen fylls med ”Öh”. Slutar vi sedan tänka behöver vi inte tänka på detta och allt blir onödigt arbete.

Livet är ett mysterium fyllt av ”Öh” och osynliga regler, om det är någon som ids tänka till.

Tidningen Hästfocus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.