Ulf Norén – Gästbloggar torsdag

Jag älskar gamla bilar. Jag har olja i blodet. Morfar var den som introducerade T-forden i västra Värmland. Hans bilintresse började någon gång kring ryktet av de första bilarna och han var tidigt ute med att skaffa körkort. Detta intresse har jag ärvt.

 

Träningen sattes igång tidigt av mina morbröder och endast en handfull år gammal kunde jag identifiera bilar på bakljuset i mörker. De viktiga verktygen skiftnyckel och slägga i olika storlekar och dess användning lärdes tämligen omgående. Ståltråd och isoleringsband var viktiga reservdelar i de gamla bilarna. Detta var en tid sedan.

På den tiden var bilar bilar. 1960 tog man en Vauxhall Victor från en försäljningshall i östra Afrika och körde tvärsigenom Afrika till den västra sidan och tillbaka. Det enda felet efter denna resa var en skada på kofångaren. Den hade man fått när bilen försvann ner i ett två meter djupt hål, som grävts mitt i vägen. Afrika är annars Land Rovers förlovade rike. Där vägen tar slut tar Land Rover vid, var deras blygsamma slogan. Tydligen kunde en Vauxhall gå lika bra.

Jag är intresserad av alla bilar, men speciellt engelska och alldeles speciellt Rover, Land Rover och Vauxhall. Idag har min tidigare så stora samling bantats ner till två bilar. En underbar Rover 3L från 1966. Sexcylindrig motor, fyrväxlad låda med överväxel och Michelin X-däck. En genomtänkt interiör, där föraren har alla instrument framför sig, skinnsäte med armstöd. Underbar långfärdsvagn med dolda talanger.

Fyrväxlad låda med överväxel

Min Rover har deltagit i träningskörning på både Knutstorp och Anderstorp, Tävlat i kartorientering på små grusvägar. På Anderstorp dunkade tävlingsledaren handen i taket och sa till mig att ta det lugnt med en sådan gammal fin bil. ”Aldrig livet” blev min kommentar. Jag la i ettan, varvade upp motorn till tretusen varv och drog iväg två ton bil och med en snabb växling till tvåan, gick in slalomkörning mellan koner. Bilen krängde och svängde, men inte kon rörde den vid. Den var inte snabbast, men den var roligast.

I år fyller min Land Rover femtio år. Jag har använt den som bruksbil under ett par innan den blev stående i väntan på hjälp. I år kommer hjälpen. Lite nya delar och den är klar för nya upptåg. Efter första besiktningen döpte jag den till Bingo. Den fick fem tvåor, men vad gör det. Jag kunde köra till en utställning och kamma hem priset för den värsta bilen. På samma utställning vann jag senare en hyllsnyckelsats. Snacka om flyt.

Det blir en hel del bilhistorier jag samlat på mig under åren och alla är fyllda av kärlek till bilen. Det är många som tror att det är en död sak, men de känner av. Det finns inget skönare än när du får in harmonin i din bilkörning. Växlar smeks in i rätt lägen, motorn myser och du seglar iväg med full känsla av att vara ett med bilen.

Detta påminner mig om ett märkligt möte jag hade i England för många år sedan. Jag stod och filmade, när en herre dök upp från tomma intet. Ibland gör de så och många gånger blir det intressanta möten. Vi gjorde Cambridge med kamera och hans kommentarer. När jag stängt av kameran och slutat filma spökhuset och den gamla borgen i Cambridge, började berättelsen. Berättelsen om hur allt som människan gör tar emot en del av vår själ. En engelsman hade höjt ögonbrynen och så gjorde jag med. Så är det med bilar bedyrade han. Måndagsbilar är inte sämre skruvade, utan de får med sig bakfyllan. När bilar görs av robotar, tas denna överföring bort. Bilen blir död. Människomonterade bilar lever.

Idag har jag svårt för vissa bilar och den enda förklaring jag till detta är just det han beskrev. Min gamla 945 är så mycket skruvad på av människohand att den har vaknat, men det där nödvändiga bytet kommer att låta vänta på sig. Det blir säkert en gammal människobyggd bil, utan styrboxar eller uträkningar, men fylld av kärlek.

Tidningen Hästfocus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.