För kärlekens skull

Redan den gamle Frans G Bengtsson skrev i sitt praktverk Röde Orm, att: ”Det enda som kan få en Viking att falla i gråt, är om mjödet har tagit slut i bägaren eller om han har drabbats av tandvärk”.

Hade dessa råbarkade sällar dessutom plockat sina ögonbryn hade dom fått ett tredje skäl att fälla bittra tårar i skägget. Det gör nämligen jävligt ont!

Själv har jag för länge sedan gett upp kampen mot smärtan och helt enkelt skaffat ”Emla-kräm” på Apoteket. Denna produkt (troligtvis tillverkad av flugsvamp) bedövar på ett effektivt sätt det känsliga området i pannan och gör en trimning av ”ansiktshåret” möjlig att genomföra.

Däremot kan man INTE samtidigt gå ut med hunden.

Detta försökte jag (med snälla rösten) förklara för Skutskepparn när han ringde från Navigationsverkstan.

– Du hajar inte hur jävla stressad jag är, flämtade han i luren. Nu har jag skrivit fakturor hela förmiddagen, sen ska jag till Waxholmsbolaget och Strömma Kanal, men först måste jag hinna med två Kustbevakningsbåtar som är på väg in och…

Jag lade ett extra lager bedövningssalva på ögonbrynen och frågade stilla:

– Och, vaddå?

– Hunden, flåsade Skutskepparn.

(Han var nu på väg upp i en mast).

– Hunden har inte varit ute sen i morse. Kan du ta ut honom en sväng i skogen, tror du?

Jag plockade fram en pincett och gjorde en så kallad ”smärtkontroll”.

– Går inte, svarade jag.

Jag hörde hur Skutskepparn svor till och började andas häftigt i luren. Kanske föll han några steg. Så plötsligt var han tillbaka och ropade genom vinddraget.

– Går inte, vad pratar du nu om?

– Mina ögonbryn är bedövade, svarade jag lugnt.

Nu blev det alldeles tyst i luren, till och med vinden mojnade för ett ögonblick. Så hördes någonting närmast att jämställas vid gråt.

– Säjer du till mej att du inte kan gå ut med hunden för att dina ögonbryn är bedövade?

Jag nickade och började plocka framför spegeln.

– Stendöda!

Jag såg Kustbevakningen lägga till med ”Noll-tian” utanför fönstret, jag uppfattade ett stön och en duns och fann det för gott att avsluta samtalet innan bedövningen slutade verka.

(Inspirationsbild ur ”Det stora svenska vemodet” utkommer i augusti.)

Visst, det kan vara provocerande att leva ihop med författare. Speciellt om man som, Skutskepparn, har ett arbetsschema som inte någonstans finns beskrivet i historien. När vi lämnade Thores ”minnestund” här om dagen stack samme man emellan med att installera en radarantenn på vägen hem – i förd begravningskläder.

– Det går fort, sa han. Du kan väl vänta i bilen?

– I helvete, sa jag. Du får släppa av mej vid ett shoppingcenter, så väntar jag där. Kortet, Bitte!

Äsch, även om alla samtal och dialoger är helt autentiskt återgivna, så är det faktiskt inte så illa som det låter. Det finns dom som skulle påstå att det är ”värre”, men det vill jag inte hålla med om. Jag kan också vara djupt omtänksam och kärleksfull. Till exempel gör jag någonting varje kväll som jag inte tror att någon annan kvinna gör. Jag drar över honom med klädborsten!

Hunden med.

Eftersom hunden sover i sängen, visserligen längst nere vid fötterna, men ändå (jag vet att han kommer krypandes på natten och knoppar med huvudet i Skutisens armhåla) sprids det hundhår i sängen – och detta är jag smått allergisk mot. Då jag ofta sitter uppe ganska sent och skriver, har det blivit liksom som en vana att helt enkelt plocka fram klädbortsen och dra över dom båda innan jag kryper till kojs.

Egentligen är det ingen vanlig klädborste, utan en rulle med tejp på. Mycket effektiv och bra. Anmärkningsvärt är att ingen av dom vaknar. Man skulle kunna tro att jag har lagt sömnmedel i kvällskaffet. Men nej, mina damer och herrar, där har ni fel. Det jag gör, gör jag av ren oförfalskad kärlek. Även om det är med klädborsten!

Vad jag gör i övrigt finns beskrivet under fliken ”Work in progress”.

En reaktion på “För kärlekens skull

  1. Han fick i alla fall skratta ”Skutisen”, det är jag övertygad om. Det kan inte vara tråkigt att leva ihop med dig!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.