Releasetal ombord

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Många av mina ”privata” vänner och även andra som inte var med på mitt releaseparty ombord i måndags har frågat om det går att få höra ”snacket” som Pelle och jag höll i efterskott. Vi gjorde faktiskt en egen ljudupptagning och den vill ingen höra på (av tekniska skäl), däremot finns den nu på utskrift. Så med risk för att verka tjatig och för er som var där, scrolla nedåt bara så är ni ute ur det här träsket. Men för er andra som verkligen är intresserade av att titta in bakom kulisserna på ett stort romanbygge följer talet i sin helhet här nedan. Texten är redigerad såtillvida att jag har plockat bort rent onödiga kommentarer mellan mej och Pelle och strukturerat innehållet i vissa stycken. Annars är den i princip återgiven exakt som orden föll.

”Inspelningen börjar med att förlagschefen, Pelle, hälsar gästerna välkomna och ber Carina berätta några ord om fartyget som de befinner sig ombord på.

Carina: Jag vill också hälsa alla välkomna. Det är jätteroligt för jag har många helt ”nya” vänner här som jag har fått just genom arbetet med Det stora svenska vemodet och så har jag flera arbetskamrater här från tidigare produktioner. Och DOM vet att det här är någonting som jag normalt sett INTE gör. Ställer mej upp och talar inför människor… eller sitter.

Det fanns en tid i en studio nånstans när jag till och med försökte gömma mej bakom ryggen på Sven Wollter för att slippa synas så mycket, eller säja någonting själv. Och det var ju inte helt genomtänkt kan jag tala om, för är det någon som har ögonen på sej så är det Sven. Därför har jag i dag placerat honom framför mej… Så det känns fint!

Men, Pelle vill alltså att jag ska nämna någonting om fartyget – M/S Falkland.

Båten är byggd på Marstrand år 1960 för trålfiske på Nordsjön. Efter en tid köptes hon av Kustbevakningen och fungerade som kustbevakningsfartyg under många år. Hon övergick sedan i försvarets ägo där hon fick namnet HMS Urd. Båten rustades upp och blev därefter ett av Marinens hemligaste fartyg. Man kan se på tidiga bilder från Estonia-förlisningen hur HMS Urd ligger som ett av dom första bevakningsfartygen på haveriplatsen.

Vi köpte båten från Muskö för fem år sedan. Hon är i dag helt privat men fungerar fortfarande som testfartyg för elektronik och navigationsutrustning… Och skrivkammare – eftersom det är här jag sitter och skriver mina böcker.

Dåvarande HMS Urd

Pelle: Ja, Carina … Många börjar med att skriva en bok. Du bestämde dig redan från början att det skulle bli tre. Vilket är ganska krävande. Hur tacklade du det?

Carina: Absolut inte. Jag tänkte skriva EN bok. Om du undrar vad som krävs ”ens” för att göra det så är det träning. Alltså, förutom besatthet och ett milt vanvett.

Jag har tränat i hela mitt liv för att skriva den här trilogin. Jag har skrivit allt från kortfilm, novellfilm, en julkalender by the way som motsvarar flera långfilmer i längd, jag har skrivit en barnbok tillsammans med Per Åhlin, gjort dataspel och jobbat som krönikör i många år. Allt det sammantaget har varit min skola – och det räcker inte ändå!

Pelle: Oftast händer något som fungerar som startskott för författare. I ditt fall var det en tragisk händelse som satte igång processen för dig. Vill du berätta om det?

Carina: Jo, det var så att min häst blev sjuk. Och det var ett förödande förlopp. Inom ett par veckor så var han borta. Vi har flera hästar, men det här var liksom ”grundbulten” i vår hästhållning, han var flockledaren och han var min. Han stod mej fruktansvärt nära.

Jag hade redan bestämt att när ”den dagen kommer” då våra vägar måste skiljas åt, ska han inte föras i väg till något slakteri eller veterinärstation, utan han ska få dö hemma. Under den stora vackra björken, i den stora fina hagen hade jag tänkt mej att det skulle kunna ske. Men slutet såg inte ut så. Jag fick vara glad att jag kunde ta honom runt stallknuten över huvud taget och det enbart för att där finns ett dike. När man tar bort ett djur med slaktmask som är ett skott i pannan måste man avbloda djuret innan det förs iväg till destruktion och till det behövs ett dike. När vi tog dom här sista stegen tillsammans och min häst praktiskt taget hoppade på bakbenen som en känguru till avrättningsplatsen för han kunde inte längre stödja på sina framben, så tänkte jag att, ”Det här kan vara riktigt farligt”, och inte bara för hästen, eller för det att skottet kan gå snett, vilket det självklart inte gör, utan för att man också kan få hjärtinfarkt av det trodde jag.

Freyr efter Svalur 1010

Ett par dagar senare blev jag också sjuk. Verkligen dålig, men jag lyckades ta mej till akuten och fick in huvudet i nån lucka där. ”Här har ni mej nu med hjärtinfarkt och allt”, sa jag. Men dom var inte så säkra på det, svarade dom. Jag fick i alla fall ta ett EKG som det inte fanns några anmärkningar på, men jag var ju fortfarande, uppenbart, riktigt dålig och blev därför inlagd över natten.

På kvällen kom en läkare och satte sig på sängkanten. Han frågade; ”Har du varit med om någon väldigt jobbigt eller traumatisk upplevelse sista dagarna?”. Och jag ville inte riktigt köra ut det där med hästen, men fästingar har jag stor respekt för, så jag sa det. ”Jag har haft en fästing, den är borta nu men här satt den”. ”Okey, vi ska ta lite prover”, sa doktorn.

Nästa dag var han tillbaka i dörröppningen och såg riktigt glad ut. ”Nu vet vi vad det är för fel på dej”, sa han. ”Det här är vad vi brukar kalla för brustet hjärta och en släng av borrelia”. Och med den diagnosen fick jag åka hem – hit, till båten.

Vi låg då ute i Waxholm och jag mådde fortfarande verkligen skit! Jag kunde inte göra någonting, inte nåt, inte ens gå ut med hunden. Det enda jag kunde göra, var att jag fortfarande kunde skriva. Och då skrev jag min första roman Familjelyckan. Det gick ganska enkelt eftersom jag hade ett slags grovmanus som underlag så det enda jag egentligen gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form.

Det fanns då inga planer på att skriva en trilogi men när jag kom till dom sista sidorna i boken dök det upp en HELT ny karaktär – och om honom visste jag allting! Jag visste precis ALLT från födsel och ända fram till slutet. Och han hade en fantastisk levnadshistoria!

Jag tänkte; ”Shit, jag måste ju berätta det här för människorna.”

Nu gick jag inte i gång och skrev femhundra sidor till av bara farten utan jag tog ett halvår på mej och gjorde en ordentlig konstruktion för att vara säker på att ro båten i land. Men sen började jag skriva och då blev det MAGISKT för det var inte alls som om jag styrde över berättelsen utan mer som om jag bara satt och nedtecknade.

Pelle: Du har till och med sagt att det började spöka ombord.

Carina: Jo, men det gjorde det. Och det startade en natt när jag hade suttit uppe och skrivit sent. Just den kvällen hade jag jobbat med ett kapitel som var oerhört starkt till sitt innehåll. Det handlar bl.a om två elitsoldater som gör en nattdykning. Vi kommer faktiskt att få höra min gode vän, skådespelerskan Bergljót Arnadottir, läsa ett stycke ur just det kapitlet senare.

Jag brukade avsluta i gryningen med att gå upp i styrhytten och lyssna på musik, dricka en kopp te, ta ett glas vin – what ever som rensar huvudet. Oftast blev det då att jag lyssnade på Amy Whinehouse som jag tycker mycket om. Så jag slog på datorn och surfade ut på Youtube. Plötsligt kom det upp ett slumpmässigt framkastat förslag och normalt sett hade jag inte reagerat på det, men där fanns en bild bifogad föreställande ett fartyg och jag kände igen båten.

Det var ”Calypso”, den gamle marinofficeren och oceanografen Jaques Cousteaus båt. Det fanns en kort text att läsa som berättade att det var en sång av John Denver. Jag menar, John Denver har man väl inte hört på trettio år men så kom jag ihåg att han hade en hit med en låt som hette just ”Calypso” och nu först trillade polletten ned.

Jag har ALDRIG förstått att han sjunger om en båt!

I texten stod att videon var sammansatt av filmmaterial hämtat från Cousteaus undervattensexpeditioner.

Lyssna (och titta) här / Calypso

Och nu var jag tillräckligt nyfiken för att köra i gång den där filmen och det var då jag trodde att det hade börjat spöka ombord. För när jag fick se bilderna som kom upp var det som att se samma kapitel som jag precis hade skrivit…

Till slut satt jag verkligen bara och gapade, jag kände kalla kårar gå ut efter ryggraden och då hade jag ännu inte sett blossen. I min text förekommer ett stycke där det sjunker brinnande bordläggning, alltså virke, genom vattnet. I slutet av låten ”Calypso” hände samma sak i videon. Då blev det för mycket för mej, då slog jag av datorn. Sen satt jag en lång stund och tänkte. ”Det är Jacues Cousteau… han försöker säja mej någonting”.

Och jag kunde INTE begripa vad det var han ville ha sagt, men så kom jag på det. Han var förstås gay! Men varför skulle han få för sej att komma ut flera år efter sin död – och för mej av alla?!

Pelle: Det här var ett mysterium som fick en något oväntad upplösning?

Carina: Ja, verkligen. När jag hade skrivit färdigt Det stora svenska vemodet förra sommaren slog det mej att; ”Shit, jag borde kanske gjort någon form av research. Boken innehåller onekligen en passionerad kärlekshistoria mellan två män och det är HETA scener!

Och jag menar – hur ska jag kunna veta?!

Jag fick klura lite på det där, hur jag skulle kunna göra research i efterhand, men så kom jag på det. Man Googlar naturligtvis. Bildsök är bra! Så jag skrev ”gay+pårrnå” och gör ALDRIG det. Inte om ni har ett par tusen manussidor i era datorer. För upp kom bilder på purjolökar och palsternackor på en plats där bonden aldrig har varit med sin harv. Eller så har han det… Där fanns växtlighet i alla fall. Och det hade jag inte skrivit i min bok…

Jag förstod då, att antingen får jag skriva om hela den linjen som har ett gay-tema, eller så måste jag försöka finna en annan verklighet som bättre överensstämmer med mitt drama. Så jag skaffade ett medlemskap på Qruiser som är tidningen QX mötesplats för hbtq-människor. ”Heterosar” får också vara där – så länge dom uppför sej!

Jag gick in där som mej själv, med en bild på mej själv och mitt eget namn. Eller jag har ett användarnamn, men jag är jag liksom. Och redan samma förmiddag, första timmen, fick jag kontakt med Janne, som jag räknar till en av mina bästa vänner i dag. Det är också därför jag kallar honom för saker som Pilsnerprinsessan eller Pannkaksslynan, för att jag älskar honom så mycket. Janne, å andra sidan, älskar bara sin man PJ, så det är helt chill mellan oss tre.

Janne

Efter några månader vågade jag frågade om Janne kunde tänka sej att läsa mitt manus. Janne svarade att han var sannerligen inte mycket av en ”bok-kille”, men jag tror att han var lite nyfiken också för han gick med på att göra ett försök.

Så småningom fick jag ett brev av Janne som är kanske det finaste brev jag någonsin har fått. Och han skrev i det, bland annat; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt!”

För säkerhets skull frågade vi också Jannes man, PJ, om han kunde tänka sej att korrekturläsa. PJ är verkligen en som läser mycket så nu blev det nervöst på riktigt. Men även PJ kom tillbaka med ett brev och där stod; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt. Och när Det stora svenska vemodet blir film, för det kommer den boken att bli, så vill jag ha rollen som kapten Klinga!”

Alltså, jag förstår inte vad det är med den där despoten kapten Klinga. För nu har många läst manuset och när jag försökte skriva en roman kommer människor tillbaka och beskriver att dom har sett en film och där spelar dom själva rollen som kapten Klinga!

Så tänk på det om det finns någon regissör här i kväll (vilket jag ju vet att det gör), att det blir många som kommer till castingen!

Pelle: Men hur blev det då med Jacques Cousteau?

Carina: Under tiden som Janne läste manuskriptet mötte jag en ny vän på QX, Fredrik!

Nu låter som att jag har en liten bög i varje buske, men Fredrik är nästan två meter lång och han älskar bara sin man, Micke, så det är chill mellan oss tre också.

Jag har för övrigt fått flera vänner än så under det här året, till exempel Ingela som är här i kväll.

Hur som helst frågade Fredrik mej; ”Du den här båten ni äger, har den hetat HMS Urd tidigare”?

Frågan gjorde mej lite förbryllad, men Fredrik förklarade att hans man, Micke, hade varit god vän med före detta skepparen ombord, under tiden i marinen, kapten Schölin.

En tid senare kom Fredrik och Micke och besökte oss i Waxholm. Och Micke sa då; ”Att eftersom kapten Schölin nu är död kan jag berätta att han var gay. Och han kom inte ut under hela sin livstid. Inte ens för mej, gjorde han det!”, sa Micke.

Så dom hade alltså inte en ”sådan” relation.

Men då förstod jag äntligen vem som hade väglett mig genom mitt arbete – och vem som spökade i styrhytten.

Av respekt för kapten Schölins beslut att inte öppet komma ut som bög har jag valt att kalla honom för någonting annat än vad han egentligen hette. Men han VET att jag VET. Och för att hjälpa kapten Schölin lite på traven har jag hissat Pride-flaggan här ombord. Och jag tror att han är lite, lite stolt över mej i dag. Men så har han ju också hjälpt till att skriva boken. Det vill säja, om det ändå inte var Jacques Cousteau. Men om dom här gamla kaptenerna vill komma ut som gay mycket senare än så här så får det gärna bli ombord på någon annans båt för jag sover i kapten Schölins hytt om nätterna och skulle det plötsligt komma ut någonting ur garderoben där – ja, då skulle jag bli rädd på riktigt!

Och det var allt jag hade att berätta om arbetet med min trilogi för närvarande. Men jag har ju också en sista, avslutande del att skriva, så vem vet vi kanske ses här om ett år igen.”

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

9 reaktion på “Releasetal ombord

  1. Att besöka ‘den tysta världen’ iförd ruttnande cykelbyxor…

    Under en period i mitt märkliga liv spenderade jag en del tid i södra frankrike, en plats i världen som under några månader på sommaren är upp till brädden full av värme, mat och människor som framför skraltiga motorfordon i extremt höga hastigheter kombinerat med extremt lite trafikvett, allt medan de svär osande eder.

    En sommar i Roquebrune-sur-argens med all Brieost, nybakat bröd och Stella Artois varvat med träningsrundor på 25 mil, mytologisk cykelkultur och brunbrända, nyrakade ben är dock inte komplett utan ett besök i Monaco och det Oceanografiska museet…

    Till historien hör att jag sedan barnsben haft vanan att läsa ‘Den tysta värden’ och Jaques Yves Cousteaus andra böcker på sommarsemestrarna. Det är inte för det underbara författarskapet, Jaques skrev pompöst och ganska platt i bästa fall, olidligt trist i värsta fall.
    Det är kanske just det som är grejen, att ständigt läsa dessa torra och byråkratfärgade kapitel om det fantastiska havet och världen under dess yta som jag älskar, varje gång jag har möjligheten att lägga ifrån mig Monsieur Jaques avmätta texter och dyka rätt ner i den färgrika verkligheten.  

    Nå, i allafall hyrbilen brottas genom det fransmän kallar trafik till Monaco och museet. Och eftermiddagen ägnas åt att trava omkring i kvalmig värme och insupa havets förunderlighet under tyngden av luggsliten Monegaskisk pomp och ståt.

    Sedan, när jag trött, svettig och farligt nära akut uttorkning staplar ut ur Albert den förstes lätt falnande monument till havets ära ter sig ju den lilla stranden nedanför byggnaden som rena himmelriket.

    Badkläder finns ju naturligtvis inte med i packningen, där finns en snobbig skjorta för att komma in på Monacos Discon och det finns träningskläder som avyttrats i bakluckan på hyrbilen. Valet föll på cykelkläderna.

    så iförd färgranna (Limegrönt och neonrosa, det här var på 80 talet), tighta cykelbyxor och omgiven av en stinkande atmosfär av ruttnande svett som mognat i en stekhet baklucka klättrade jag ner för den branta trappan till den lilla stranden medan solen långsamt brann ner i medelhavet.

    Väl nere kastar jag mig omedelbart i vattnet, mest för att skölja bort min egen stank.
    Nu simmar jag där, i mycket märkliga badkläder med inbygg hajskyddsparfym, med Kung Alberts hus tornande över mig och ser att det sitter en gammal man på en solstol brevid trappan jag just kavat mig ner.

    Han ser ut som en typiskt fransk gammal man om än med en oklanderlig kostym under filten han bär över axlarna.
    Det är något märkligt bekant med den frankiska näsan och det vita håret, men jag kan omöjligt placera det medan jag simmar runt och skrämmer fiskar med vällagrad nordeuropeisk svett och tigerbalsam.

    Efter en stund känner jag mig avsvalkad och något mindre stinkande så jag bestämmer mig för att ta mig upp på stranden och byta till snobbskjortan och linnebyxorna. Jag står där och fummlar på väldigt svenskt maner med handuken för att inte exponera något opassande (cykelbyxorna är ju liksom förolämpning nog mot allt vad badmode heter)
    för min enda åskådare och kan inte släppa den märkliga känslan av att jag sett honom förut.

    Slutligen har jag samlat ihop mig och mina pinaler, vridit ur det mesta vattnet ur lycran som nu inte stinker fullt lika mycket, och är redo att gå upp för trappan.
    Då säger den gamle ‘Bonjour Monsieur’ och jag förstår efter lite artighetsfraser på min stapplande franska att han gärna vill ha hjälp upp för trappan.

    Vi klättrar upp för branten tillsammans och jag håller koll så att han inte tappar fotfästet medan jag på engelsk-fransk-spansk-svenska lyckas förklara att jag är från Suedois, att jag cyklar och att jo, havet är en underbar plats men att det är väldigt varmt inne på museet.

    Sedan lämnar jag min strandfarbror, tar bilen ner till staden och promenerar runt bland lyxjakter och blonderade pumor med plasttuttar hela kvällen, för att sedan köra hem i den ljumma natten i en dammig hyrbil med ett par färgranna cykelbyxor hängande på tork över ytterbackspegeln.

    Det är först dagen efter när jag ligger på stenstranden i Saint-Aygulf och öppnar min gamla tummade ‘Den tysta världen’ som jag inser att det faktiskt är självaste Jaques Yves Cousteau som jag hjälpt upp för stentrappan nedanför Oceanografiska museet i Monaco.

    Självaste Jaques Yves Cousteau vars böcker jag släpar med mig till varje strand jag någonsin besökt….Och jag hade inte ens vett att ha anständiga badbyxor på mig.

  2. Jag lade in min lilla berättelse till Carina här, på hennes uppmaning och ber om ursäkt om den upplevs som OT eller bara väldigt märklig ;)

    Johanna

    (som inte riktigt hittar någon att identifiera sig med i böckerna, jag är väl bara någon kronjuvel eller så ;)

  3. Njae, lite fru Karin Modin-Persson är du allt. Hon som klättrar på väggarna mörka kvällar när ingen ser på.

    Jag älskar ditt inlägg. Det vore väl f-n om bara jag ska skriva allting ;-)

  4. Nähääe du, om någon behandlade mig som hennes man gjorde eller utsatte mitt barn för det han utsatte Richard för skulle jag knappast nöja mig med att klättra runt på stan som en annan spindelmannen i drag….;)

  5. Nej, det har du rätt i. Men Lucille då, hon är så fin. Och henne sätter sej ingen över! Fast jag känner inte till hennes gåva ännu. Gör du?

  6. Nej, ingen aning faktiskt…
    Jag är nog helt enkelt bara en kronjuvel, fast jag inte kan vifta med knäskålarna eller spela på öronen.

    Det är som jag har sagt tidigare, all världens MtF transor ropar efter förebilder som inte är psykotiska seriemördare eller döende våp ;)

  7. Precis, och nu gav du mej världens idé alldeles omedveten om det. Tack Johanna, tack! Välsigna den här dialogen och låt oss läsa den igen ett år från nu.

  8. Ville bara säga att din berättelse var fantastisk och du hade kunnat berätta hur mycket som helst. Alla lyssnade med sådant intresse. Jag var impad!!

    Kram (och har fått med mig en bok oxå!) Ska bli så spännande att läsa om dessa karaktärena.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.