Vit som snö

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det var inte enkelt för mej att skriva Familjelyckan. Jag vet att jag påstod det på min releasefest. Att det enda jag gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form. Och det var sant, det gick väldigt fort. Jag påstod också att jag var sjuk under arbetet och hade drabbats av Borrelia. Vilket också var sant. Två gånger har jag haft Borrelia, men det orkade jag inte ens berätta. Kanske att någon av er som var där, lade märke till Jannes krycka – Borrelia! Jag ska fråga Pilsnerprinsessan om jag får lov att berätta om hans ”fästinghelvete”. Det är en förfärlig historia. Det är ett förfärligt jävla djur, fästingar. Djävulens påfund.

Nej, det som gjorde det svårt att skriva Familjelyckan var ett kontrakt jag hade ingått med, låt oss helt diplomatiskt kalla det för ”en aktör i filmbranschen”. Detta kontrakt ”förföljer” mej än i dag. Jag är bokstavligt talat ”klämd mellan soffkuddarna”.

Jag ångrar inte att jag skrev under det, det är ett bra kontrakt framförhandlat med hjälp av duktiga jurister. Men det sätter fortfarande käppar i hjulen för mej, varav flertalet är helt obegripliga.

Därför var det så oerhört viktigt för mej att få skriva Det stora svenska vemodet utan inblandning av någon annan. Pelle berättade för mej helt nyligen att han efter Bokmässan i Göteborg förra året hade frågat helt vänligt:

– Du kan väl i alla fall berätta om vad din nästa roman handlar om?

Och jag hade svarat:

– Nej, det tänker jag inte göra.

Bitch

Jag menar, han är ju ändå min förlagschef, någonting hade han väl rätt att få veta! Men jag minns inte det där samtalet alls. Det är Pelle som har berättat vilken ”bitch” han ansåg att jag var.

Av samma anledning vägrade jag att skriva på något kontrakt innan boken var helt färdigskriven. Det skedde senare under helt odramatiska former i Ektorps Centrum.

Jag har ALDRIG varit utan kontrakt. Jag har ALLTID varit kontraktsbunden, ända sedan mitt första kortfilmsmanus. Detta är naturligtvis fantastiskt, men innebär också att ingen enda produktion är ”bara min”. Bortsett från Det stora svenska vemodet. Jag ville inte släppa in NÅGON i den berättelsen. Inte ens när den var klar ville jag släppa den ifrån mej. Jag stod där med dörren på glänt, beredd att slå igen den stenhårt om någon skulle försöka tränga sej in i glipan mellan det som var min alldeles egna värld och verkligheten utanför.

Janne fick komma in. Jag tror att Janne var den första i hela världen som läste Det stora svenska vemodet. Han läste manuskriptet före mitt bokförlag.

Janne fick vara i min värld. Han förstörde ingenting, gjorde ingen åverkan på konstruktionen och smutsade inte ned bland bokbladen. Janne var ”vit som snö”. Lika vacker och ren som kärlekshistorien mellan Skipper och kapter Klinga.

Först efter det, vågade jag öppna dörren lite till. Jag bjöd in nya läsare, utvalda personer som jag visste kunde uppföra sej och inte skulle fördärva interiören. Till slut fick till och med Pelle komma!

Nu har boken haft sitt utgivningsdatum och jag är jag så glad för alla ”läsarreaktioner” som droppar in. Det känns som att få vykort från någon som har varit ute på en lång resa. Många är väldigt privata och skickar hellre ett mail än skriver någonting på min hemsida. Jag kan förstå det. Det finns någonting i Det stora svenska vemodet som berör människor på djupet. Jag tror att alla som läser boken gör ”sin egen resa” och att man kanske inte vill berätta om den offentligt. Men för er som gör det, och till er som till och med låter mej publicera era privata tankar och uppleveler här på hemsidan, vill jag rikta ett varmt tack. Det är stort!

Själv har jag inte bara har ”rest” igenom den där världen ni återvänder från omtumlade med skrubbsår på knäna och en svag doft av tiger i kläderna, utan skapat den, levt i den och faktiskt lämnat den bakom mej med vidöppna dörrar. Det är bara för er andra att stiga på nu. Den tillhör inte mej längre. Men lova att vara försiktiga, att inte flytta på några stenar eller störa dom som älskar varandra. Då kan det hända att jag kommer tillbaka och ställer till med ett jävla liv. Och det vill ni inte.

Det här inlägget innehåller brottstycken av ett ”brev” som ska sändas till, låt oss helt diplomatiskt kalla det för en ”aktör i filmbranschen”. Eller som jag själv påpekade i mitt tal förra veckan; ”När jag försökte skriva en bok, ser alla en film framför sej – och i den har dom själva rollen som kapten Klinga!”

Det är nog bäst jag är med och styr upp det här litegrann.

5 reaktion på “Vit som snö

  1. Carina min vän. har nu kommit 1/3 in i boken och jag läser med glädje.
    Jag är fullkomligt ”torsk” på bra skrönor.
    Och här har jag hittat en riktigt bra sådan.
    Vet du?
    För mig är det här väldigt mycket ”piraten”
    Så nu säger jag bara som jag sa förra gången
    – Ge hit nästa bok och det är jävligt fort!!

  2. Oj oj oj, du har så oändligt mycket kvar att läsa, men jag är stolt över att du jämför mej med en riktigt ”berättare”. Vi pratade just om det Skutskepparn och jag, för Skutisen kommenterade ett inslag om Selma Lagerlöf på TV och jag sa: ”Där såg vi vår sista stora berättare, näst efter Göran Thunström”.
    Eller om det var tvärt om, jag älskar båda två och Piraten med!

  3. Hej Carina,

    JAg vet inte men det är lite förtrollande det du skriver. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, en känsla bara, att det här känns bra, och ibland läder jag glupande och hinner tänka – dom här människorna känner jag!
    Sen är dom lite udda, bejakande och snälla. Och sen är ju karaktärerna generösa, mot sig själva och varandra, så som man önskar att det vore alltjämt.

    Ha det fint!

    Hälsa Nisse och alla andra,

    Claudia med familj

  4. Jag hade en otroligt intressant diskussion med en av mina bästa vänner i dag (nej, inte Janne) och vi tror (vi är övertygade om) att han knäckte “Klinga-koden”. Jag har ju liksom själv aldrig “knäckt” den, men jag har mycket medvetet konstruerat den.
    Och om detta lovade vi varandra att aldrig berätta.

    För om verkligheten är konstlad är “Det stora svenska vemodet” på riktigt. Det är bara att välja hur man man vill uppleva människor ;-)

  5. Jag skrev LÄDER glupande, ha ha ha så Freudianskt LÄSER glupande ska det vara.

    Jag är på besök genom att läsa i din bok, och jag trivs, knäcker inga koder och vill bara vara Fragancia. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.