Äntligen!

Att vänta på recensioner är aldrig särskilt roligt. Första recensionen är kanske också den värsta. Trots att Det stora svenska vemodet har stycken som är mörka har jag alltid sagt att det är en ”ljus” bok. Det var också väldigt viktigt för mej att den skulle vara vit. Pelle och jag har haft oändliga samtal om innehållet i boken och jag har aldrig tvekat en sekund.

– Det här är inte gay-litt, har jag sagt. Det här är en bok om människor för människor, alla människor oavsett svans och antal klövar!

Jag har inget ”gay-perspektiv” och inget annat perspektiv heller, jag ger uppriktigt fan i huruvida älskande människor är av samma kön eller inte. Det är inte intressant för mej. Det är berättelsen, alltid, alltid berättelsen som är det viktiga. Om sådana saker har vi pratat, Pelle och jag. Kommer mina läsare klara av att tänka bort en sådan sak som könstillhörighet? Kommer dom att bli berörda, kommer dom att skratta, kommer dom att gråta? Kommer dom att förstå?

När jag läste slutorden i min första recension blev jag lycklig långt in i hjärtat. Förutom att det är en strålande recension, har journalisten gjort en insikt (nej, flera) som betyder mer än någonting annat. Hon skriver bland annat att det är den genuint roligaste bok hon har läst på länge. Sätt det i relation till att Janne höll på att gråta ögonen av sej. Då snackar vi ”register”! Men det är slutorden som överträffar allt annat som står i artikeln. Läs texten i sin helhet här nedan.

Läs hela recensionen här

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

7 reaktion på “Äntligen!

  1. Carina! Nu har jag stOr ångest! I kaoset efter mitt husvagnshaveri och bort gången av fyra sniglar och en groda plus flykten från kråkorna, så lyckades jag med konst stycket att försnilla inbetalnings kortet till mina böcker.
    Skulle du vilja vara så vänlig och skicka mig ett nytt.
    Sänd det då till ”broren” och ej till rondellen!

  2. Ja – jag började nästan grina redan i början av boken :) Fast jag grinar ju till Lilla huset på prärien och Lassie, jag grinar när jag hör en vacker låt, eller ser en bild som berör. Vi pilsnerprinsessor är så blödiga.

    Faktum är att jag aldrig tidigare gråtit till en bok, det var något helt nytt för mig. Men visst är boken tokgalen, och full av humor och galenskap. Jag har fortfarande svårt att sluta fnissa när jag tänker på förhuden i familjelyckan…..:) Eller återföreningen av Skipper och klinga där sexet tar fart – jösses det är inte roligt, det är vackert! Då får man gråta!

    Jag tycker fler borde ljuda om din bok, och QX är oförlåtliga här, de borde verkligen ta att ge boken en chans. Jag tror inte dom läst den helt enkelt. Om de läst den så skulle den stå längst fram i fönstret…men en bild av dig UTAN KEPS! Jojjo i corre var kepsen på igen…och sne bakgrund! HAHAHA ….

    Skål!

    lov U

  3. Det är inte bara skratt och gråt det är någonting mer som inte liknar någonting annat som jag har läst. Det är en sån stor värld., jag skulle kunna läsa en hel bok bara om Pierina och tigertämjarens fastrar. Så jävla underbart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.