Okto-bloody-tober och en hälsning från Mona Sahlin

Ja, ni läste rätt. Snart är det oktober. Det är då influensan ska börja ta fart. Den här gången är jag livrädd. Sedan det året Humla och jag crashade i samma hytt och blev kvar där i tre (!) veckor litar jag inte på en enda droppande näsa. En människa som nyser kan få mej att ropa på polis. Ja, jag är rädd. Inte så mycket för själva influensan, eller titeln på föreställningen ”Svinis”, utan för det att någon ska låsa dörrarna i salongen från insidan. Så känns det nämligen att ligga utslagen i en säng och lyssna till rosslingarna från en person som man knappt känner. (Nåja, Humla är ju för all del mitt barn men inte enbart underhållande för det).

Jag ska aldrig glömma den natten jag trodde att slutet hade kommit. Vi fick visserligen uppleva flera såna nätter, men den här stunden trodde jag absolut att jag skulle dö. Eftersom ingen av oss över huvud taget kunde resa sej upp och absolut ingen utomstående stack in huvudet i hytten heller var vi s.a.s helt utlämnade åt varandra. Och det hade vi inte stor glädje av någon av oss. Jag lyckades i alla fall rassla fram en arm under täcket och försökte med den skaka liv i Humla som även hon var halvvägs över på andra sidan.

– Nu måste vi be till Gud, flämtade jag.

Det dröjde länge innan svaret kom och då inuti en långt utdragen hostattack.

– Vad fan pratar du om? frågade hon.

Jag samlade mej i cirka tjugo minuter för att kunna svara.

– Vi måste be till Gud, sa jag.

Humla seglade långsamt i väg igen. Det sista jag hörde ifrån henne innan vi blev friska i april var:

– Men är du dum i huvudet på riktigt?

Det är sånt här, det jag beskriver ovan som skrämmer mej. Att bli fast i sängen. För jag har aldrig haft tråkigare i hela mitt liv. På den tiden (det här är snart två år sedan) fick man komma till vårdcentraler och akutmottagningar. Men vi var för sjuka för att åka. Det fanns absolut ingen möjlighet att ta sej dit annat än med ambulans och så sjuka var vi inte. Vi hade puls – svag. Efter två veckor i mörker kunde vi för första gången slå på teven. Men enbart för att titta ett par minuter åt gången och då bara på TV-Shop. Vi såg en mixer och viskade till varandra:

– En sån skulle man ha.

Sedan måste vi stänga av. Nästa dag såg vi en golvmopp och sa:

– En sån skulle man ha.

Tredje dagen såg vi en motionscykel och sa:

– Cykla kommer vi aldrig mer att göra, men om vi bara överlever så köper vi en alla fall.

Och så där höll det på. Det var fan så tråkigt!

I går kom Freja hit. Hon hade lite post med sej från Söder. Jag ögnade igenom kuverten, såg att ett var från Socialdemokraterna och tänkte, ”Att dom bara orkar, göra massutskick med någonting som liknar handskriven text. ” Men det var en konstig form på kuvertet, och det var hårt. Det liknade helt enkelt inte dom utskick man är van vid att få. Så jag sprättade upp det och och läste innehållet. Det var verkligen handskrivet och innehöll en kommentar om Det stora svenska vemodet. Undertecknat med, ”Kram, Mona Sahlin”.

Jag försjönk i tankar en stund. Hur enkelt det är för vissa människor att skriva ett brev, att ringa ett samtal trots att den har tio tusen punkter på sin agenda under en dag. Kanske är det dom som får mest gjort.

Freja sträckte ut sej på min säng, hostade våldsamt och sa:

– This is NOT the Bacon-flue, mamma. Du behöver inte hoppa överbord!

Men det var försent. Jag hade redan gett mej av. Nu bloggar jag från en position i Norra Kvarken. Badtemperaturen är godtagbar och vindarna gynnsama. Alltsammans skulle vara fullt uthärdligt om det inte vore för det där fula trynet som precis sticker upp ovanför vattenbrynet och kommer plöjande som en säl bakom mej. Tur att man har en Swivel Sweeper och en mixer. För nu är det dags att sätta fart på prylarna. Snart är okto-bloody-tober här!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Okto-bloody-tober och en hälsning från Mona Sahlin

  1. Det är nog rätt bra att vara rejält sjuk ibland,vårat väsen säger halt, stopp, stanna,
    här behövs lugn och ro en stund.Har några bekanta som ”gått in i väggen”,de är alla lika på så sätt att de ta mej tusan aldrig blev sjuka innan den där väggen.De medicinerade, vaccinerade och körde på i fullaste farten.Sen kom väggen.
    En vecka i sängen lite nu som då är bara friskt och sunt.Däcka rejält och sen upp på topp igen.Långtråkigt?Självklart det är det som är meningen;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.