Post-publicerad-depression

Post-publicerad-depression. Det är det jag har! Tack Mats Strandberg som myntade uttrycket. Nu vet man! Detta är alltså den medicinska termen för ”The writers little thing”. Det där olustiga bakruset som inträder ungefär en vecka efter utgivningsdatum. Då när man inte längre har kontroll över någonting och enbart kan lita till berättelsens egen kraft att nå ut till sina läsare. Det är ett ganska eländigt tillstånd för en skribent. Man går tillbaka, hittar ett korr, stirrar sej glosögd på ett felsynkat kommatecken och undrar hur många utmärkelser man förlorade enkom på grund av en sådan sak. Post-publicerad-depression!

Sedan har jag fått en påminnelse från CDON.COM

Varför jag helt har glömt bort hela saken beror på att plattan är spårlöst försvunnen. Jag hann inte ens höra den! På den plats jag lade skivfodralet har det aldrig mer återfunnits. Och ingen annan stans heller. Och nu kom påminnelsen. Va´faan…

Post-fakturerad-depression!

Radiotystnad

Jakten på Lasse har också gått in i en fas av träda. Ett tag såg det verkligen hoppfullt ut, jag lyckades engagera ett par riktigt tunga namn i Lasse-branschen att hjälpa till med efterforskningarna. Men sedan tog det stopp. Jag vill ändå tro att detta är ett framsteg. Att vi nu befinner oss ganska nära själva objektet. Ni vet, som när man har låst in sej i en garderob och ropar med förställd röst, ”Jag är inte här!”. Gör man förresten det? Ja, ja, det händer säkert då och då i alla fall.

I dag ska jag ta med mej Wilmer ut i Ozzy-Barbro (gummibåten). Skutisen har stuckit till Visby så vi är ensamma ombord med tvåhundraliter bensin i dunkarna. Då blir det åka av! Jag tänkte att vi skulle spåra lite fågel på skären, kanske leta lite svamp, kolla efter Lasse. Hur som helst kommer det säkert att bota min postpublicerade depression. Mera ovisst – betala mina påminnelseavgifter!

Peace out!

2 reaktion på “Post-publicerad-depression

  1. Har läst ut boken nu och återigen har du lyckats storartat! Tack för en härlig läs upplevelse underbara människa! Jag har alltid och kommer alltid att plocka undan alla grodor som kommer i min väg….:D Kramar från urskogen/ Cilla

  2. Tusen tack Cilla! Jag är faktiskt förvånad över hur otroligt positivt mottagande ”Det stora svenska vemodet” har fått av läsarna. Jag trodde nog att den här boken skulle bli kunna upplevas som ett ”emotionellt dilemma” för somliga. Men det är klart, dom hör ju inte av sej. Dom sitter nog hemma och smygläser sina favoritstycken om och om igen ;-)
    Kanske om talltoppsgrodan ;-)
    All kärlek till ranchen i Värmland!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.