Into the mystic

Det var en spännande natt. Jag väcktes redan klockan fyra av en kall nos som letade sig in under täcket och petade mej i knävecket. Men alltså, försök bara att frammana känslan. En kall och fuktig nos rakt i knävecket! Jag skrek högt av skräck. Annars tycker jag att Caroline Giertz har tagit priset i att beskriva fasansfulla upplevelser av okända väsen i sin roman Ashimas Bok Varför jag återkommer till den är för att jag inte har läst en enda bok på flera år, men nu har jag tagit ett ”återfall” och gått in i en värld som jag, för en gångs skull, inte har skapat själv.

Jag vet att det är en risk, man kan få lust att läsa flera böcker eller att läsa samma om igen. Jag har ganska litet behov av ”omväxling”. Hör jag en bra låt kan jag köra den trettiofem gånger efter varandra utan problem. Det blir som en vila. I mitt huvud råder redan ett ständigt pågående kaos, genom att lyssna på samma musik, läsa samma textrader om och om igen, tvingas alla löst flygande föremål in i en bana och det utkristalliserar sej ett slags kosmiskt mönster. Ja, men ni förstår exakt vad jag menar. Ni vet hur det känns, eller hur?

Så nu vill jag inte lämna mina nya vänner. Haniel och Ashima, Adam och alla nephilimerna. I början var jag verkligen helt frågande inför en av karaktärerna i boken, Jahve. Men så tänkte jag, kan det vara en omskrivning av ”Jehova”? Jag tror att det är så, jag ska fråga Caroline. Jag har aldrig ägnat mej åt religionshistoria tidigare, men Ashimas Bok är skriven ur ett helt genialt perspektiv och får till och med en skeptiker som jag att börja betrakta världen på ett nytt sätt.

Därför blev jag också livrädd när jag kände den där kalla nosen under täcket och skrek rakt ut av fasa:

-Assyrierna kommer!

Skutisen hävde sej upp på armbågarna och gav mej en oändligt trött blick.

– Vad yrar du om? frågade han.

Jag drog täcket över huvudet och viskade med darrande röst:

– Abrahams folk är i stor fara.

Skutisen la sej ner igen och gäspade högt.

– Det kan också vara hunden som håller på att pissa i pälsen.

Så är det att slitas mellan ett par, tre olika världar. Motvilligt klev jag upp ur sängen och tog med mej jycken ut i Stockholmsnatten. Vi gick ett varv runt moderna Muséet. Passerade Teater Galeasen och mötte en bil med släckta lyktor. Långsamt gled den förbi och jag kunde höra Van Morrison spelas på bilradion.

På kajen spatserade en stor katt med hela Strandvägen som en upplyst kuliss i bakgrunden. Den höll en råtta i munnen och skällde dovt när den fick syn på oss. Jag stannade upp och betraktade dom många ljusen som avspeglade sej i Nybrovikens vatten. Hade jag hört rätt? Jo, den skällde verkligen åt oss. Vi fortsatte upp mot parkeringen. Hunden drog iväg mot en blinkande gatulykta och lyfte på benet. Det kom inget. (Fatta, klockan var fyra på natten och det kom inget!)

Nästa gång jag vände mej om för att spana efter den skällande katten satt den uppflugen på en hög radioantenn ombord på en av båtarna. Det var Caroline Giertz katt…

Jag undrar fortfarande vem som körde bilen. Jag såg aldrig någon förare.

4 reaktion på “Into the mystic

  1. Om det var den vita katten så är jag helt övertygad om att den kan skälla. :-)

    Intressant att du har läst ”Ashimas bok”. Jag har precis börjat och tycker den verkar helintressant och spännande. Den boken hängde på min dörr en dag och jag trodde att CG varit här med den men det visade sig att det var en av mina grannar som ville att jag skulle ha den- Lite spoky eftersom hon inte vet att jag har träffat CG. Det finns nog en mening med att jag ska läsa boken och att jag fick den, vad vet jag inte nu men kommer säkert att finna ut svaret på den gåtan oxå.

    Stor kram till dig
    Ingela

  2. Jag älskar din berättarstil här på bloggen! Den är helt underbar! Perfekt! Läste din första bok och blev tvungen att byta byxor för jag blev helt till mig brallorna! Bra skit som mitt ex skulle säga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.