Here we go again

Jag är sannerligen ingen snobb, men (tro det eller ej) jag har en idé om hur jag vill se ut. Jag har en idé om vad som är jag – och inte. Till exempel har jag alltid varit förtjust i målarfärgsfläckar. Inte så att jag dräller färg på mina kläder, men jag tycker mycket mer om dom när dom har fått lite ”erfarenhet” av livet. Av mitt liv!

Jag upptäckte tidigt att ”stylade” ridkläder bara är skit, men att Harley Davidson tillverkar boots som är perfekta i stallet. Att man sedan kan få tio par värdelösa jodpusch för samma summa som ett par riktigt välgjorda HD-pjuck betingar i butik tycker jag är av mindre betydelse. När jag väl har tagit ett par skor till mitt hjärta (och det är lång väg dit) vill jag äga dom länge. Kosta vad det kosta vill!

Jag älskar även min franska, handgjorda Montesugur-sadel som jag fick i 40-års present och som kommer att avgöra valet av häst när det blir dags att skaffa en ny nästa gång. Jag tänker göra som Prinsen med Askungens sko. Välja den kuse som sadeln passar på.

I mer än tio år har jag letat efter en jacka som inte existerar annat än som en fix idé inuti mitt huvud. Jag har aldrig sett den på bild, aldrig i någon affär och ändå vet jag EXAKT hur den ser ut. Jag vet precis hur tyget känns när man tar i det och kan beskriva varenda detalj i sömnadsarbetet lika noggrant som om jag hade ritat modellen själv. Jag har letat i varenda butik, precis varenda butik, i hela Stockholm och även finkammat många andra städer. Ibland har jag varit riktigt irriterad och tänkt; ”Vafán, det är ingen märkvärdig jacka alls. Är det verkligen bara jag som vill ha en enkel modell i EXAKT rätt färg, helt utan bling och bullshit?”

Så är det väl såklart inte, men många är nog beredda att kompromissa. Jag har tvärtom varit beredd att leta länge, att gräva djupt och betala dyrt för att hitta mina drömmars plagg. Detta har nu sysselsatt mej i tio års tid! Visserligen har jag tvingats bära andra gamla hästfiltar under den tiden, men varje gång jag har lagt ut pengar på en ”annan” jacka har det känts som att köpa en prostituerad (tror jag). Varken jackan eller jag har varit särskilt lyckliga i den ”onaturliga” situationen.

Men så plötsligt en dag (håll i er nu), vi skriver den 15 augusti 2009 och jag har lovat brorsan att bjuda på en fika ombord. Min lillebror är litegrann som jag, han har en idé om hur han vill se ut. Även om han bor och jobbar i skärgården väljer han sina kläder med omsorg och handlar nästan ingenting i Sverige.

Jag hörde hur han närmade sej med båten och gick ut på däck för att möta honom. Plötsligt blev jag alldeles stel i kroppen. Det syntes på långt håll. Trots att jag hade solen i ögonen och båten fortfarande befann sej ett hundratal meter ut på vattnet skrek jag högt:

– Min jacka!

Jag kan lova att brorsan såg ut som ett levande frågetecken när han kastade åt mej en förtöjningstamp. Jag kippade efter luft och ansträngde mej för att få fram orden.

– Ta av dej, sa jag. Ta bara av dej… Ta genast av dej och ge hit!

Brorsan klättrade ombord på Falkland och frågade:

– Har du mycket stora problem, ringa eller medelsvåra?

Jag tror faktiskt det kom äkta tårar i mina ögon när jag såg jackan han hade på sej.

– Min jacka, viskade jag. Du förstår inte… Jag skulle kunna förklara, men det går inte. Du måste ge mej jackan. Var har du fått tag i den?

– Amerika, svarade brorsan och lät mej verkligen pröva klenoden. Den är flera nummer för stor för dej, påpekade han.

– Spelar ingen roll, svarade jag och svepte den tätt omkring mej. Du får ALDRIG tillbaka den. Det förstår du, va?

Brorsan förstog, det såg jag på honom. Eller så såg jag fel. Jackan har han ALDRIG fått tillbaka. Den bor hos mej nu, den har ett liv här och snart kanske den får små färgfläckar också.

Det kan du fetglömma, sa Humla

Nej, jag är sannerligen ingen snobb men jag har en idé. Och denna idé tycks nu (tio år senare ha spritt sej). I dag bestämde jag mej nämligen för att följa med Humla ut på stan. Hon skulle ”nödhandla” sa hon. Som vi gick längs kajen på väg in mot city började jag att berätta om min jacka för henne.

– Den är faktiskt ganska okey, sa hon och tillade. Robban tänker köpa en likadan!

Jag hånskrattade åt henne.

– Det kan han fetglömma, det tog mej tio år att få tag i min.

Humla gav mej en blick som jag gärna vill uppfatta som öm, men den kan också ha varit ”medlidsam”.

– Men mamma, sa hon. Dom finns ju på Red Devil nu.

Är det inte lite av ödets ironi, när vi sedan kliver in på NK och jag får syn på en NY jacka. Jag pekade krampaktigt framför mej och flämtade:

– Den där MÅSTE jag ha.

Humla tittade på prislappen och gav mej den där konstiga blicken igen.

– Tolvtusen trehundra pix, sa hon. Det kan du fetglömma, morsan!

Jag är sannerligen ingen snobb, men den där nya jackan SKA jag ha. Med små målarfärgsfläckar och allt!

4 reaktion på “Here we go again

  1. Det är märkligt det där med kläder…Har försökt få mej att förstå att de kläder jag vill ha inte finns.Kanske får man börja sömma själv(inte).Har inte stora behag,men
    hänger gör de utan bh,så en sådan är nödvändig.
    Varje gång en ny införskaffas åker saxen fram.Den lilla dekorationen som envisas med att befinna sig mellan brösten måste bort!Sen får det vara en rosett,små pärlor eller vad fan som helst.Bort.En enda bh finns den kvar på.En liten pingla på
    min röda julskapelse.Det är märkligt det där med kläder.Försöker se dej Carina i en kråsblus med puffärm,men jag blir alldeles full i fniss så jag tappar koncentrationen.
    (Måtte inte kråsblus stå på din önskelista)

  2. Ja,näck är ett alternativ så gott som något.Gör det så ofta väder och sysselsättning tillåter.Bor mitt i skogen så det är bara de stackars djuren som kan ta skada av min nakna lekamen.(De verkar inte bry sig)Fick mig en tankeställare när sonen med kamrat gick och sjöng på en egenkomponerad visa(7 år gamla):
    ”Mamma naken klippa gräset”Helt fel hade de.Jag var välklädd,stringtrosorna satt på plats!Kanske är jag en sån där naturist?;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.