Vi har länge pratat om att “stoppa upp” Wilmer. Vi förstår ju att han inte kan “vara” för evigt och det skulle bli outhärdligt tomt utan honom. Dessutom har han FRUKTANSVÄRT lena öron. Det är inte klokt vad lena dom är. Det är absolut, och utan tvekan, dom lenaste öron jag någonsin har känt. Humla vill göra tofflor av öronen. Men vi kan ju inte ha en uppstoppad hund utan öron. Dessutom har vi ännu inte lyckats enas om i vilken “ställning” han ska stoppas upp. “Stående” känns lite onödigt eftersom vi har ganska ont om stuvningsutrymmen och alla jävla vinterjackor tar så stor plats. Å andra sidan skulle man då kunna torka raggsockor på honom. Annars har han en trevlig och behändig position när han liksom rullar ihop sej till en liten kringla. Men då skulle ingen känna igen honom, och utan öron vore det ju alldeles omöjligt. Platt liggande på sidan, var det någon som föreslog. Då skulle man bekvämt kunna ha honom i sängen. Eller helt enkelt stoppa lopphögen under madrassen.

Tja, vi får se. Kommer tid kommer råd och hundstackarn är ju faktiskt bara fyra år gammal.

Kommer ni förresten ihåg den där gamla härliga, “Ali Ali Apa!” som man körde ut i varenda hyfsat lång gångtunnel som barn. Den grejen hade jag fullständigt glömt bort tills jag helt nyligen stötte på två skitungar som stog och vrålade i en gångtunnel vid Danvikstull. Det ekade bra kan jag berätta.

- Har ni roligt? frågade jag.

- Vi har i alla fall ett liv, sa dom och tillade fnittrande, till skillnad mot vissa andra.

Om sådana kommentarer har jag bara en sak att säja; “Fuck you right back bloody bastards”, men det vågade jag inte. Dom verkade inte snälla dom där barnen. Deras föräldrar borde stoppa upp dom - utan öron!

Trackback URI | Kommentarer RSS