En natt i Bryssel

Den här bloggen skulle lika väl kunna heta, ”Mammas mardröm”. Vi hade nämligen talat om det tidigare på kvällen, morsan och jag. Alltså MIN morsa.

– Du ska väl inte ut med hunden mitt i natten nu igen? hade hon frågat över telefonen.

– Jo, men självklart, svarade jag. Någon gång vid ett, två blir lagom.

Mamma gillar inte riktigt det där. Hon (och hennes kille – det vill säja, min farsa) bor nämligen i en av dom norra förorterna sedan fem rundliga årtionden tillbaka. Och där gås det jävlar inte ut med några hundar efter midnatt.

– Tänk om du möter någon, sa mamma oroligt. Vad gör du då?

Men hey, vilken fråga. Som om man hade en sedan länge utarbetad ”aktionsplan” för varje enskilt möte på kvällspromenaden.

– Du håller dej väl i alla fall till upplysta platser och gångvägar, avslutade morsan samtalet.

Yeah right!

Klockan hann bli 01.30 på natten innan hunden signalerade att det var dags. Jag älskar att promenera i Stockholm på nätterna, och lyckas man ta sej ända ut på Kastellholmen (vilket vi gjorde) kan man få uppleva okända möten också. Där stod nämligen en svart silhuett i mörkret och såg ut som om han försökte bryta sej in på skeppet Tre Kronors avgränsade område.

– Hittar du här? ropade han till mej på knackig engelska.

Jag stannade upp och studerade hans utrustning. Han hade en stor ryggsäck, svart toppluva och en kamera runt halsen. (Jag såg aldrig någon kofot.)

– Ja, erkände jag. Överallt!

Han kom närmare.

– Åh, vilken tur. Jag skulle så gärna vilja fotografera uppifrån kastellet men jag vet inte hur jag ska komma dit. Kan du beskriva hur jag ska gå.

Jag funderade ett ögonblick och insåg direkt att han aldrig skulle hitta i mörkret uppför dom smala stigar som leder till kastellet.

– Kom, sa jag. Jag kan visa dej.

Så gjorde vi sällskap in bland buskarna.

(Ja, mamma – vi gjorde verkligen det.)

Han hette Francois, född i Frankrike, boende i Bryssel, men för natten på besök i Stockholm. Han hade ett flygplan att passa. Det skulle gå klockan sex på morgonen. Detta var en perfekt avgångstid för det skulle ge honom möjlighet att fotografera Stockholms hamninlopp.

Francois blev alldeles mållös när han fick se utsikten från kastellet. Han ville veta allt om Gröna Lund och om Djurgården och Nybroviken. Sedan gick vi hem och kokade te.

(Ja, mamma. Vi gjorde verkligen det.)

Det var nu jag upptäckte att den här unge mannen (för han var bara i trettioårsåldern) såg riktigt jävla bra ut. ärligt talat, han var skitsnygg. Men det är inte som så att jag äter skitsnygga fransmän som jag hittar i buskarna klockan ett på natten. Däremot gav jag honom ett äpple och en burk med havtornssylt från Gotland som han blev jätteglad för och skulle ta med sej till sin farmor på Korsika.

– Förresten är jag 37, sa han.

– Jag med, drömde jag.

Och sedan började han berätta om sitt kringflackande liv som tävlingscyklist, om sin bror som är narkosläkare i Bryssel och som hade fyllt honom (Francois) med anekdoter från ”uppvakningsavdelningen”. Och när jag även bjöd honom på en banan sa han.

– Jag har inte haft så här roligt på mycket, mycket länge. Jag har en lägenhet i Bryssel. Den står oftast tom. Här, ta mitt namn och nummer. Du får låna den när du vill!

(Ja, mamma. Jag får verkligen det.)

Snart började natten övergå i gryning och min nyfunne vän måste ge sej av. Jag följde honom en bit på vägen och tänkte; ”Nu börjar väl hundjäveln skälla också så att Caroline och alla vaknar!”. Och jo då, mycket riktigt. Nu blev det ”skäll-fest”. Men han tystnade strax och vi kunde alla krypa till sängs (var och en för sej).

Nu måste jag göra mej i ordning för ”nästa” möte. Ett planerat sådant den här gången. Det är ”Byrån” som håller sin traditionsenliga novemberstämma på andra sidan ”viken”. Det ska bli roligt att höra hur Chester har haft det på Stadsteatern med Fares och Ekborg. Dessutom har vi en del framgångar att fira efter höstens lyckade upplösning av ”Lasse-jakten”. Men säkert dyker det väl upp nåt nytt skit som man ska bära med sej hem och börja klura över. Det känns som att nätterna, på promenad med hunden, är något av ”The easy piece of cake.”

P.S Gissa vem som har två (2) kontakter på msn! D.S.

5 reaktion på “En natt i Bryssel

  1. Men det där är bara ditt vanliga flyt. Tror du jag nånsin har hittat en läcker tävlingscyklist från Frankrike mitt i natten som dessutom är trevlig och vill låna ut sin lägenhet i Bryssel?? Jag blir fan suuuur!!!

  2. Låter upplyftande på alla vis.Måste dock kontra…,var ute på promenad mitt på dagen med mina ruskpälsar då en stickande känsla i nacken får mej att stanna upp och vända mej om.Där står han, Gråben,och tittar nyfiket på oss tre.Ett möte värt många fotograferande fransoser. I min värld….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.