Nu är det kul igen!

Efter en lång, mångårig period av ”anti-jul-attityd” (och jag har ändå skrivit en Julkalender) börjar jag så sakteliga acceptera det här med december. Nu är vi ju förvisso bara inne i november, men jag tror att det hör till ”omvändelsen”. Plötsligt (troligtvis vid en viss ålder – och NEJ, jag har inte fyllt 50) känns det lite mer angeläget att liksom ”förlåta julen” – som ju egentligen ingenting ont har gjort). Och då är det fint att starta redan i november.

Det är människorna som sabbar julen (det vet ni mycket väl). Inte julgranarna och inte tomteblossen. Det är människorna.

Men mina jular har varit fina. Jag tror jag minns varenda en. Och detta ska mina föräldrar ha cred för – dom gjorde avslut med ”det gamla” (kanske mest på grund av avstånd) och inledde en egen jultradition som vi barn följde slaviskt i fyra årtionden. Inga viktiga saker, inga stora grejer… Men det var alltid fint, det var alltid pyntat, det fanns alltid en present i julstrumpan på morgonen och vi såg givetvis på Kalle. Sedan blev det julklappsutdelning på kvällen och det var ALLTID farsan som var tomten och vi trodde på den fan högt upp i könsmogen ålder. För pappa, visste vi ju redan, var kung i Söderhavet (för det hade han berättat för oss) så att denne gigant samtidigt skulle kunna vara, ”Jultomte”… Nej, så dumma var vi verkligen inte.

Men sedan blev vi ju faktiskt vuxna. En jul tillbringade jag på Norska Sjömanskyrkan i Singapore. Efter det inträdde den ”aparta” perioden. Jul skulle inte firas – juls skulle (om möjligt) dödas, ryckas upp med rötterna och brännas ända ned till midsommar (som fortfarande var okey att fira) . Vid jul skulle man gå på punkfest och äta vegetariskt (några veganer fanns inga vid denna tidpunkten i världshistorien).

Därefter kom barnen. Då återupptogs traditionen med föräldrarna, mest av praktiska skäl tror jag – men också för att det var trevligt. Men att julpynta i det egna hemmet – aldrig i helvete!

Och att just jag av alla ”ofrälse” fick uppdraget att skriva originalmanus till en egen Julkalender för SVT – well, det förvånar mej än i denna dag. Där fanns knappast en enda julgranskula i mitt manus och vi förväntade oss ett enormt ramaskri.

Istället inträffade det helt magiska att människor upplevde någonting annat, en saga som (trots den skitiga miljön – i ett maskinrum) bar med sig ett budskap om kärlek och frid i rörledningarna.

Dieselråttor & Sjömansmöss blev en stor publiksuccé, men jag vägrade fortfarande att julpynta mitt hem.

Jag gör det fortfarande inte. Jag tycker att julpynt är något av det fulaste och trashigaste som finns. Men om jag kommer hem till någon annan som verkligen har vinnlagt sej om att skapa en ”krubba”, att binda en krans, baka pepparkakor… såna smått otroliga saker som man gör med sina egna krattor. Då tycker jag att det är ganska fint med jul.

Och så tycker jag om ljusen. För november-december är ett satans beckmörker i det här landet och vore det inte för alla ljus skulle man gå och skadeskjuta sej själv i knäskålarna av ren missriktning.

Så jag börjar fira i november!

3 reaktion på “Nu är det kul igen!

  1. Tar tacksamt emot alla boktips och efter en titt på senaste recensionen är saken klar. Soppan är jag mera skeptisk till, men jag ifs. hatar majs. Nu blir det en tur till Pocketshop!

  2. Det är ljusen som gör att jag överlever november!
    Det är extremt mörkt här på landet!
    Universitetsutbildningen i ”monster” tuggar på. Jag blir helt klarare på varför det kändes så rörigt!
    Kram!
    Ann-Ci

  3. Härligt Ann-Ci, nu vet jag inte hur jag ska titulera dej i framtiden… Konstkännare Kramfil kanske?
    Allt gott önskar jag dej i höstmörkret. Light up Norsesund bara!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.