Strykjärnet suger

Jaha, så var diagnosen ställd. Jag är sociopat vet jag nu. Mormor och morfar (mina föräldrar) fick en lindrigare diagnos, Skutskepparn är bara deprimerad och hunden är alkis.

Det är Freja som har varit här. Hon kommer alltid med en diagnos och levererar den lite grann som en inslagen julklapp. Ibland tar hon tillbaka den också. Det beror på hur långt hon har kommit i sin utbildning. Igår var hon dock ovanligt generös och jag fick vara sociopat hela kvällen. Jag lyckades faktiskt uppfylla nio av tio kriterier, enligt Freja, och borde egentligen ständigt bära tvångströja.

Detta hade dock försvårat matlagningen som jag skötte, helt elegant, samtidigt som jag fick min psykiska status analyserad.

– Jag har träffat flera psykologer, berättade jag för Freja, (i sällskapslivet vill jag betona) och ingen av dessa har över huvud taget varit kloka i huvudet.

– Det är dom aldrig svarade, Freja. Många är svårt störda individer med ett stort och onaturligt intresse för det ”egna jaget”.

Och så tillade hon:

– Se upp för fan nu, så att jag inte får ner någon köttfärsslamsa i min Taco-sås.

Det skulle bli Tacos till kvällen (denna sjuka kvarleva från det dekadenta åttio-talet) och jag hade flera kastruller puttrande på spisen. Även en sociopat klarar av att sno ihop en vegetarisk variant med vänster hand. Jag brukar bara byta ut köttfärsen mot röda linser och köper man förkokta så räcker det med att tillsätta lite sås och kryddor så är hela anrättningen klar. Ofta blir den faktiskt godare än den med kött i. Förmodligen gjorde jag någon form av intryck på den lede studenten för plötsligt tog hon tillbaka min diagnos.

– Nej, det här stämmer inte riktigt hummade hon… Jag måste nog  överväga ditt sjukdomstillstånd.

Men nu blev jag förbannad på riktigt och höjde rösten under fläkten.

– Du kan inte komma hem och kalla mej sociopat och sedan ta tillbaka alltsammans. Det här är ju fan värre än Monopol!

Freja flyttade sej lite närmare och lade huvudet på sned.

– Berätta mamma, har du ett problem med brädspel?

– Som fan, snyftade jag.

– Barndomen väl…? frågade Freja.

– Ja, ja, barndomen, svarade jag.

– Låt det bara komma, sa Freja.

– Jag brukade alltid få vara ”skon”, sa jag. Jag älskade den där skon och spelade hem varenda gata med skon. Men syrran lurade mej. Hon gav mej skon och lovade att jag skulle få vara skon, men sedan tog hon tillbaka den och tvingade mej att vara strykjärnet!

Jag grät högt nu. Freja gav mej en kökshandduk.

– Strykjärnet suger…, upprepade hon.

Jag nickade förtvivlat.

– Och nu kommer du och gör likadant, bara tar tillbaka alltsammans…

– Äsch, sa Freja. Du kan väl få vara sociopat då.

Hon började duka bordet och ropade över axeln:

– Men en sak ska du veta.

Jag torkade mina tårar och ropade tillbaka.

– Vaddå?

Freja svarade:

– Du har mycket, mycket större problem än så!

 

4 reaktion på “Strykjärnet suger

  1. Måste bara säga att du har en fruktansvärt vacker psykolog och med ett spelkort i pannan. Det verkar förtroendeingivande!

  2. har svåra problem med Monopol – var på ridläger i min barndom, och blev tvingad att spela om och om igen med dottern till lägerarrangören, som vägrade börja på nytt – delade bara ut precis så mycket pengar att man släpade sig runt ett varv – i en vecka led vi…(straffet om vi inte gjorde som hon sa var att få den elakaste ponnyn nästa dag)

    Kram
    Tina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.