Ducka för dagen

I förrgår stormade en av våra svärsöner in genom ytterdörren och rasslade nedför trappan till en av våra döttrars rum. (Jag undrar varför jag är så diskret om detta när man redan kan läsa på Facebook vad som har hänt?).

– Ska du ha mat? ropade vi efter honom.

– Jag ska aldrig mer äta här, svarade han. Det är SLUT!

– Jo, men du… lirkade jag. Du kan ju inte sluta äta här bara för att det är slut.

– Jo, du! svarade han.

– Men vi är ju liksom familj, försökte jag igen.

– Inte längre, sa han.

Det är ju förfärligt! Att förhållanden ibland tar slut, det kan jag förstå. Det här hade dessutom varat i dryga fem år och dom äktenskap man ingår i tidiga puberteten brukar sällan vara upp i styv medelålder.

– Men du tittar väl in ibland? sa jag.

– Tror jag inte, sa han och stormade ut igen.

Jag måste säja att det ”stormas” väldigt mycket i det här hushållet. Det slås i dörrar jävlar anamma, springs i trappor och sprutar tårar såväl i österled som i västerled. Man tycker att det borde börja lugna ner sej snart, men den förhoppningen kan jag nog slå ur hågen. Jag har funderat på att börja knarka. Den enda som står rakryggad i stormen, som vet hur man duckar för en kniv och fortfarande köper presenter åt sina koleriska döttrar är Skutskepparn. Han är misstänkt lugn.

– Jag hörde att du hade en fransman här i helgen? sa han till mej över middagsbordet.

– Javisst, svarade jag. Jag trodde inte att du läste min blogg?

– Det gör jag inte heller, svarade Skutskepparn, men det blev väldigt lång väntan på flygplatsen i London.

– Jaha, sa jag. Ja, men då är det ju lämpligt att man uppdaterar sej om omständigheterna där hemma.

– Var han snygg? frågade Skutskepparn.

– Som fan, sa jag.

– Och nu får vi låna hans lägenhet i Bryssel?

– Absolut, sa jag.

– Det låter trevligt, sa Skutskepparn.

– Tar du knark? frågade jag.

– Inte längre, nej… Det är lite tråkigt, sa han.

– Vill du bli vän med mej på Facebook? frågade jag.

– Nej, det känns inte nödvändigt, svarade Skutskepparn. Vill du bli vän med mej?

– Nej, det är lugnt, svarade jag. Vi kan väl bara sitta och här och dela på en flaska vin då och då.

– Det gör vi, sa Skutskepparn. Ducka nu för fan, för det kommer en brandsläckare flygande genom luften kranbalksvis om babord.

Jag hukade mej snabbt och slog pannan i bordsskivan. Plötsligt stod det alldeles klart för mej. Det här är vad livslång kärlek handlar om. Man kan inte kväva varandra, låsa varandra, förneka och förbjuda varandra. Man kan bara varna för sånt som kommer flygande genom luften. Det kan vara ens döttrar, eller som i det här fallet. Bara en ofarlig brandsläckare.

Frida och Humla i en klassisk fishfight

P.S Uttrycket ”Ducka för dagen” är från början ett latinskt uttryck som myntades långt före klassikern ”Carpe diem” och främst nyttjades av grekiska fiskare i sitt arbete med att fånga en särskilt aggresiv typ av flygfisk. Det korrekta vore naturligtvis att säja ”Ducka för fisken”, men den frasen har inte slagit igenom i modern tid. D.S.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.