Från Djursholm till Danvikstull

Det här med att jag pratar med hunden, kan väl passera som hyfsat normalt. Att han även talar med mej är måhändiga konstigare. Men att jag också snackar med Stockholm, det visste ni inte!

Jag har haft kontinuerliga samtal med staden så länge jag har bott här och det är styva 25 år nu. För det allra mesta har det varit trevliga konversationer. Efter det som hände igår blev jag dock tvungen att skärpa tonen en aning.

– Hörru Stockholmshelvete, sa jag därför (det gör jag aldrig annars).

– Men tjenare, tjenare, sa staden.

– Vi har ju snackats vid förr du och jag, påminde jag.

– Många gånger, sa staden.

– Men nu känns det inte bra längre, sa jag.

– Nej, det är vädret. Jag vet att det är skit. Jag gör så här i november, sa staden.

– Regnet är en sak, sa jag. Men så är det det här med stadsbesök. Vad är det för bullshit att komma med?

– Ja, vad kan jag säja? suckade staden. Jag är jätteledsen, men när ni innerstadsbor får svininfluensan får jag stadsbesök. Så är det bara.

– Dina jävla stadsbesök hindrar oss människor från att komma fram, sa jag. Fattar du? Som en förträngning i hjärtat. Eller ännu värre, en total trafikinfarkt! (Lyssna och njut.)

– Ja, det gjorde riktigt ont, sa staden. Drottninggatan, Norrbro, Tegelbacken och Kungsholmen. Allt smärtade.

– Jag hade redan varit ute i tre timmar, upplyste jag. Promenerat runt hela Södermalm.

– Jag vet, sa staden. Jag var där!

– Och när jag till slut var tillbaka på Skeppsbron gick det inte längre att komma fram.

– Det är inte okey, sa staden.

– Ingenstans gick det att komma fram, sa jag. Absolut enda sättet att komma hem var via Södertälje. Jag hörde en polis som på fullt allvar föreslog en gråtande kvinna att försöka ta sej ut ur kommunen genom Hornstull och sedan tråckla sej runt (Västerås?) och tillbaka in mot dom norra förorterna (Djursholm?) för att kunna hämta sina barn på dagis i Vasastan!

– Inte okey, sa staden.

– Jag såg, annars sansade, medborgare slåss med paraplyer och stångas med cyklar, sa jag. Jag såg en hund bli nedtrampad och en plånbok stjälas mitt framför Norrmalms piketgrupp. Och jag frös, ska du veta för regnet öste ner och jag hade inte ens ett paraply till skydd över huvudet.

– Hatar du mej mycket nu? frågade staden.

– Jag hatar Ryssland, svarade jag. Jag hatar Rysslands president och hela EU. Jag hatar avspärrningar och bilkorteger och spöregn. Och jag kräver, KRÄVER, att slika sammankomster hålls på en kobbe utanför svenskt teritorialområde i framtiden.

– Jag ska se vad jag kan göra, sa staden. Kanske busa till det lite och låta hela Slottet kana ned i Strömmen.

– Varför inte, sa jag. Eller dra om gatorna mellan Grand Hotell och Stadshuset så att alla vägar leder raka vägen ut till Flemmingsberg.

– Skoj, sa staden. En sak kan jag dock inte ändra på.

– Vad? frågade jag.

– Nobel!

– Vad är det du försöker säja mej? frågade jag.

– Skaffa ett paraply och ett par rejäla gummistövlar, för snart är det dags igen.

Och ett P.S från ekvatorn. Jessica är i norra hemisfären nu. Nästa ben blir sydostlig kurs ner mot Kap Horn! D.S.

4 reaktion på “Från Djursholm till Danvikstull

  1. Han som är far till min son,gift med mig och bor i en lastbil är nästan lika upprörd som dig vad gäller framkomligheten i staden.(Det enda positiva är att han har betalt där han sitter……)

  2. Varför stannade du inte på Söder då? Du skulle kommit förbi så hade jag bjudit både på handduk att torka dig med å en whisky å värma dig med!

  3. Åh, du är sannerligen en vän i nöden Frippe – tänkte inte på det…
    Men nästa gång jag sitter fast i blåvita plastremsor kan du (ni) räkna med påhälsning. Jag kanske kan få med mej nån het ”uniformskille”. Kanske en häst också ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.