Skynda långsamt

Sträckan Eriksdal – Tanto – Bergsundsstrand är livsfarlig. Där håller människor på att springa ihjäl sej. Fort som satan går det också och många är dom.

Jag gillar verkligen det där stråket längs Årstaviken, och på våren när alla små cafeérna öppnar är det oslagbart. Men det är livsfarligt vill jag upplysa om!

Det är någonting som bara ökar här i stan – träningsmanin. Vad är det frågan om? Människor som har svårt nog att hanka sej fram med stöd av en käpp är nu ute och springer.

I går mötte jag en man i övre 80-års åldern som försökte springa längs Söder Mälarstrand. Jag kan omöjligtvis beskriva hur det såg ut. Han hade inga träningskläder, men var ändå ”sportigt riggad” i jättestora promenadskor, kraftiga jeans, rejäl täckjacka och toppluva. Den mannen kunde knappt gå – och han sprang! Behöver jag nämna att det gick OÄNDLIGT långsamt. Jag hade så gärna velat fråga:

– Vem… VEM i helvete har lurat i dej att du ska ut och springa på hala höstlöv i novembermörkret?

Men jag hann inte. För i min makliga promenadtakt hade jag redan passerat honom långt innan frågan ens var formulerad i huvudet.

Att en 70-taggare börjar träna tycker jag inte är särskilt orimligt alls. Eller att en 80-åring håller sej i trim och igång. Det är väl bara sunt. Men när en uppenbart utsliten människa, som förmodligen behöver smärtstillande och stödhjul för att ens ta sej till Konsum och tjacka kaffegrädde, börjar löpträna… då blir jag misstänksam. Och längs Söder Mälarstrand av alla motionsstråk…

Vem vet var den där gubben befinner sej nu. I Årstaviken kanske. Och där blir han inte långlivad, det kan jag berätta. För där springer dom riktiga galningarna. Dom som kommer i 180 blås med vader stora som fartygsfendrar.

Där speedtränar påtända cyklister och terränglöper unga föräldrar med specialdesignade barnvagnar som dom framför i samma hastighet som en normaltrimmad Zundapp från 1977.

Get outta´ Årstaviken, gubbe!

Själv tassar jag försiktigt fram i vägrenen och samlar intryck till min kommande roman. Och nu vet jag att vissa blir besvikna, men den kommer inte att bli klar till Bokmässan 2010. Det är ett beslut jag har tagit, det är en insikt jag har gjort. Jag vill inte forcera fram en berättelse bara för att jag kan skriva (vilket vore fullt möjligt) utan jag måste gå in i den här världen med stor varsamhet om den historia som verkligen utspelar sig där. Det är ett arbete som kräver oändligt tålamod och rejäla knäskydd. Men det är också ett stort äventyr och en näst intill kriminell ”ego-kick” att vara ensam med sina karaktärer (så länge det varar).

Peace out!

En reaktion på “Skynda långsamt

  1. Men det är rätt tänkt, skulle jag skriva en bok skulle det ta tio år, nej hundra. Det skulle helt enkelt aldrig ske. Jag tror att människor är beredda att vänta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.