Svålmånglarns söner

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, jag skulle inte vilja kränga mina skinkor till nåt skitsammanhang och det vill väl inte grisen heller tänker jag. Därför KAN det bli så att vi hoppar över skinkan i år. Farmor har redan ringt och gråtit i luren. Hon höll på att bli nedtrampad av en hord bestialiska köttätare som alla slog om ett parti KRAV-märkt skinka.

– Men skit i skinkan, sa jag till henne. Vi kan väl äta samma mat som alla andra dagar på året. Både Hot Wok och Phi-Phi Iland på Birger Jarlsgatan håller öppet. Harr, tillade jag även, vi skulle kunna ha harr!

Men det var bara för att jag nyss hade besökt Tony Ryttars blogg (en av de få jag följer själv) och läst hans kärleksfulla inlägg om ”Greylings”.

Det finns ett kapitel i Familjelyckan som heter ”Svålmånglarns söner”. Det handlar om en ung man, Pettersson-Jonsson, som är uppvuxen i en slakteributik och senare i livet blir en av världens bästa ishockeyspelare. Där, i den butiken skulle jag vilja handla min skinka.

Därför tänkte jag helt frikostigt bjuda på ett stycke ur boken.

Ur: Svålmånglarns söner / Familjelyckan

”I ett hushåll där lukten av blod och inälvor är lika hemtam som doften av nybakade kanelbullar och där barnen uppmuntras att leka även med de vassaste knivarna, skapas en atmosfär som inte är helt olik musik. Ljusa, lätta toner som studsar mellan skinkor och revbensspjäll i en sorglös symfoni.

Det var inte alla som kunde höra den. Majoriteten av kunderna i butiken, märkte ingenting alls. Några fick ett förändrat rörelsemönster och skred fram med sina charkuterier som om de befann sig i en magisk undervattensvärld. Ytterst få hade förmåga att uppfatta det råa köttets vibrerande timbre.

Pettersson-Jonssson hörde musiken. Han hörde den när han öppnade dörren till kylutrymmet, han hörde den när han jonglerade med sina knivar och han hörde den när han tävlade på konståkningsskridskor. Musiken var för honom en naturlig del av livet, en gåva från Gud.

Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost, utvecklade hon en benstomme som (långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Petterssons-Jonssons framgångar i idrottsvärlden.

Fadern var släkt i rakt nedstigande led till den man som författarinnan Astrid Lindgren skriver om i sina barnböcker och då kallar för Bulten i Bo. Bulten framställs där som en snarstucken suput med stor mage och röd näsa. Vad hon inte nämner med ett ord, är hans vackra, smaragdgröna ögon och omtalat goda handlag med kvinnor.

Bulten hette egentligen Jon Jonsson och var en omvittnat skicklig svålmånglare. Bulten var noga med döden. Och han hörde musiken! Döden var för honom en stor och viktig sak och hade en nära förbindelse med den korv som (bland annat) serveras under det som författarinnan , i en av sina mest lästa skildringar, beskriver som ”Det stora tabberaset”. Korven kom att spridas över hela Småland och fick så småningom det patentregistrerade namnet ”Lönnebergakorv”.

Bulten avlade under sin levnad fyra söner och nio döttrar. Bara en av sönerna hade valt att gå i faderns fotspår och att utbilda sig till styckmästare. Det var Pettersson-Jonssons farfar, Jöns Jonsson. Pettersson-Jonsson var alltså den fjärde generationen av Jonssöner som hade gåvan.

Styckmästaren

Pettersson-Jonsson tyckte mycket om att umgås med sin far (Bultens barnbarn). Denne var en redig karl med grova nävar och vacker sångröst som hördes långt utanför butiken. Han hade varit till sjöss och jobbat i byssan på ett gammalt containerfartyg. Där råkade han i slagsmål med hökaren som stack ut hans ena öga med en rostfri köttermometer. Nu hade han två olikfärgade ögon. Sitt eget naturliga, som hade samma gröna färg som alla svålmånglarns söner och sonsöner hade, samt ett brunt som var i porslin. ”Posselin”, som styckmästaren själv brukade säga.

Egentligen var han inte så mycket för att tala alls, han tyckte om att sjunga och att stoppa korv. Däremot fanns det inga saker som han försökte undvika eller väja för. Styckmästaren var alltid uppriktig och tog inga omvägar kring ett känsloladdat ämne. Som den gången i Södertälje.

Far och son hade tillbringat en hel söndagseftermiddag med att besöka en köttmarknad för yrkesfolk. De hade precis lämnat en monter med syntetiska korvskinn och närmade sig avdelningen för gratis smakprover, när styckmästaren plötsligt frågade sin pojke:

– Har du börjat runka ännu?

Pettersson-Jonsson ryckte till och gick rakt in i en uppstoppad björnhona som kramade en stor falukorv mellan sina gigantiska ramar. Han sa:

– Va!

Styckmästaren stoppade in en tjock skiva kabanoss i munnen och började tugga.

– För om du har det, måste du tänka på att använda flytväst, sa han.

Pettersson-Jonsson såg sig hastigt omkring och hoppades att ingen hade sett hans pinsamma fadäs med björnen.

Va? sa han igen.

Styckmästaren nickade allvarligt och gick vidare mot en tillfälligt arrangerad bardisk med fjällmotiv i bakgrunden.

– Jag minns själv hur det var, när man började med det där, sa han. Brorsan och jag brukade gå ned till sjön i Lessebo. Där fanns en vik där vattnet var varmare än i resten av sjön och där vi brukade ligga på rygg och flyta i vassruggen. Solen sken varenda dag på den tiden och pittarna stod som små pimpelspön i sjön.

Pettersson-Jonsson satte plötsligt i halsen och sa:

– Va!

Styckmästaren måste dunka honom hårt i ryggen innan han kunde fortsätta sin berättelse.

– I många år funderade vi över kroppens funktioner och njöt av att se våra fiskedon utvecklas och växa om varandra.

Han beställde in varsin pilsner åt sig själv och sin son.

– Så en dag, dök det upp en livs levande sjöjungfru ur den där ljumma insjön. Hon flöt förbi på rygg ute i viken med de vita brösten guppande som två jäsande dunungar på vågorna.

Han slog näven i bardisken så att flaskorna hoppade rakt upp i luften och skvätte ölskum över hela bordsskivan.

– Bomber och granater! Det var som om himlen öppnade sig och all flytkraft försvann ur kroppen. Vattnet strömmade in i öronen och jag blev liggandes på sjöbotten en lång stund med ett fyrverkeri av färger framför ögonen.

Pettersson-Jonsson plockade hastigt åt sig ett par papperservetter och försökte snygga upp omkring sin frispråkige far. Han frågade kvävt:

– Pappa, varför berättar du allt det här för mig? Jag är bara en liten gosse, jag är knappt könsmogen ännu.

Styckmästaren blev med ens allvarlig.

– Du är sexton år, Pettersson-Jonsson, snart sjutton och jag har nog sett hur du springer efter den där bredkäftade flickan med de stora, svarta ögonen.

Pettersson-Jonsson tittade förskräckt på honom och utbrast:

– Fragancia?

Han skakade hastigt på huvudet.

– Där har du fel, farsan. Jag är riktigt rädd för henne!

Styckmästaren drack ur sitt glas och lade en tung hand på Pettersson-Jonssons ena axel.

– Minns mina ord min son. Flytväst!

Pettersson-Jonsson låg länge vaken den kvällen och funderade över sin odugliga fiskeutrustning. Det måste vara något fel med honom. Varför stod inte hans pitt som ett litet pimpelspö i sjön? Varför flöt inte han omkring i vassruggen och spanade efter kringdrivande sexbomber eller låg platt på sjöbotten och tittade på fyrverkerier? Han hörde musiken tona bort i de stora köttkylarna på undervåningen och somnade med en sorg i sitt bröst.” //.

Där, i den butiken skulle jag vilja handla min julskinka. Där människor har ett liv och korvarna en sång. Så det blir nog harr på julbordet i år. Kanske även någon form av ”soppsatan”.

Den som vill läsa mer ur Familjelyckan hittar boken på Pocketshop över hela Sverige.

Fortsättningen Det stora svenska vemodet ska man absolut köpa från Adlibris (tycker jag). Det är fortfarande några dagar kvar av deras Julkampanj.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

4 reaktion på “Svålmånglarns söner

  1. Haha, den där historien har jag hört förr. Visst var det väl en släkting till dig som hade flutit omkring i vassruggen sådär? Ibland undrar jag om inte hela Familjelyckan är sann!

  2. Struntar blankt i skinkan,det blir en tupp som jag själv lärt att pcka,som jag själv matat hela hans frisprättande liv,som jag själv sedan tog livet av just som han lärt sig att gala……Det låter kanske hemskt det här,men den tuppen levde ett gott liv
    medans han levde.Det vet jag.Att sen kilopriset på denna tupp är väldigt mycket högre än de ”kycklingar”man köper i affär är en annan femma…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.