Tussilo och Tussilej

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland hamnar man i ett samtal som man omöjligtvis kan förutse utgången av. Jag har fyra (nu ”vuxna”) döttrar och har under min verksamma tid som morsa upplevt ett antal sådana diskussioner.

Som igår…

Jag vet inte ens riktigt hur det började, bara att det var ett lugnt och fint samtal om livet i största allmänhet.

Jag har inga stora förväntningar på mina barn såtillvida att dom ”måste” prestera fantastiska studieresultat eller nå orimliga framgångar i yrkeslivet. Jag har försökt att fostra dom så som man utbildar unghästar. Jag skulle tro att dom alla är präglade av en metod som Natural Horsemanship. Jag ser med nyfikenhet fram mot VAD dom kommer att göra av sina liv. Och det enda jag begär är att dom har roligt och är stolta över sej själva!

Pettersson-Jonsson, i Familjelyckan, drömmer om att äga en liten charkuteributik. Nåväl, han är ju ganska sugen på Goldie Bernhard också, men att spela proffshockey, det vill han tamejfan inte. Pettersson-Jonsson hatar slagsmål, han avskyr våld.

Riktigt vad döttrarna drömmer om har jag inte exakt klart för mej. Men ibland kan jag bli oändligt sugen på att ta reda vad dom bär med sej hemifrån. Vad för värderingar, vanor och olater kommer dom att ta med sej ut i livet.

Fideli, Freja och Humla på Jazz & Bluesfestivalen 2008

Själv har jag ständigt predikat vikten av att duka ett bord. Nu har vi alltid haft möjlighet att kunna laga och äta shysst mat som det är roligt att ställa fram på bordet, men jag menar att även en fryst pirog i sladdrigt papper bör bemötas med respekt. Att man alltid kan lägga på en duk och tända ett ljus. Såna, små skitsaker, kan jag lägga ner oändlig tid på att tjata om och om igen. Det handlar om någon slags anständighet, mot sej själv och andra. Att vara fin, att göra fint. Även om det kommer hem en polare, lindrigt nykter, och bara vill crasha på soffan. ”Bädda en säng, för Guds skull”, brukar jag säja. ”Ta fram rena lakan och bjud på en kopp te!”.

Och så igår… Då hamnade vi i det här samtalet igen.

Jag hade precis försäkrat mej om att det här med dukningen hade fastnat, vikten av att tända ett ljus, lägga besticken i ordning.

– Men så är det också någonting mer, påminde jag klurigt.

Den av döttrarna som jag då talade med gav mej en fullständigt innehållslös blick och frågade:

Like what?

Jag suckade lätt:

– Någonting som jag alltid har tjatat om…

Nu fick hon djupa rynkor i pannan också och upprepade vad jag nyss hade sagt:

– Någonting som du alltid har tjatat om…

Jag skrattade roat åt hennes spelade okunskap. Som om hon inte visste, som om vi inte hade haft det här samtalet tusen gånger tidigare.

– Någonting som ni aldrig, aldrig får glömma.

Nu tändes liksom ett ljus i hennes blick och hela ansiktet sken upp. Hon ropade högt:

– Att byta tampong!

Men vad fan i helvete är det för fel på dessa ungar? Jag har väl aldrig någonsin tjatat om det mest basala, det som varje människa begriper och bär med sej i ryggraden. Men att lämna en gåva till Frälsningsarmén, det har jag sagt, det är viktigt. Att gå ut med soppåsen är aldrig fel. Och okey… att byta tampong.

Peace out!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Tussilo och Tussilej

  1. Åh, jag skrattar ihjäl mig!! Jag har följt dessa barn sedan du skrev krönikor i Hästfocus och nästan följt deras uppväxt. Vilken otroligt annorlunda och speciell barndom. klart det blir ”star-quality”. Fortsätt skriv snälla, snälla!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.