Jag följer en skribent lite sporadiskt som jag är oerhört fascinerad av. Jag tänker inte berätta om det är en “hon” eller en “han” eftersom personen ifråga redan känner sej förföljd av den stora allmänheten. Det som är så intressant med den här människan är att den skriver riktigt jävla mediokert. Inte uselt, det vill jag inte påstå, bara riktigt jävla mediokert. Och får pris för det!

Det här är inte riktigt okey - det är lurendrejeri. Det är inte rätt att upphöja en människa till skyarna för någonting som den faktiskt inte har uträttat. Alla vet att materialet inte är värt ett dyft, att det är tomt, innehållslöst och totalt urfuckat. Men det spelar ingen roll om man är sprungen ur rätt håla.

Gud ske lov och tack att människan ännu inte har fått för sej att skriva en bok, utan enbart driver en blogg. Men jag lovar och svär - den kommer!

Ungefär så här kan ett alldeles vanligt (och numera även prisbelönt) blogginlägg låta. Håll i hatten för nu åker vi!

“Sträcker ut mig på soffan och myyyser. Det är så skönt när Dixie tar hand om disken. Snart väntar en lång ledighet med sol och bad och lååånga sovmorgnar. Det ska bli sååå skööönt!! Nej, mina vänner nu måste jag skynda mej ut på stan och se om jag kan hitta någonting till den stora galan ikväll. I morgon berättar jag hur det gick!”

Nej, jag talar inte om “Blondinbella” eller någon av de andra modebloggarna. Jag talar egentligen inte ens om den som står bakom dessa oförglömliga textrader, utan om den nya, hjärndöda författargenerationen. Självklart kommer det alltid att slinka genom ett och annat geni, men snart kommer bokbranschen att domineras av chicklitt och deckardravel. Vi är förresten redan där.

Jag vill ändå inbilla mej att jag är något av en visionär när jag tänker; “Nej, den riktiga berättarkonsten kommer aldrig att dö. Den kan inte dö. En god historia flyger högt över bloggosfärens näringsfattiga träskmarker. Den färdas genom tid och rum, finner nya kontinenter och slår sig ned på en plats där framtidens läsare befinner sig. De, som över sin döda kropp varken kommer att skriva eller läsa någonting så låguselt som en blogg.

Vi är dock inte där än. I alla fall är inte jag det.

Trackback URI | Kommentarer RSS