Girls just wanna have fun

Alltså, det går inte att få tyst på Nisse, det finns ingen stoppknapp! När hon drar igång (för numera vet ju alla att Nisse ingalunda är ”han” utan en ”hon”) kan man inte värja sej.

Ingen kan dra en historia med samma inlevelse som Nisse. Och herregud, flickan är full av historier. Det värsta är att jag tror på varenda en.

Är det någon som har kunnat berätta en historia genom åren, så är det jag. Problemet är att just ingen tror på dem. Kanske att jag någon gång i ungdomen tog illa vid mig av att människor över huvud taget hade mage att ifrågasätta vad jag just hade berättat för dem, men numera skiter jag i det. Alla författare känner till det där fenomenet.

Därför blir jag så extra förskräckt när Nisse går igång och beskriver en händelse ur ”sitt förflutna”. För att jag VET att det är sant. Som om den där musen jag fick höra talas om klockan ett inatt.

Jag hade redan gått och lagt mej när Nisse kom in i rummet och satte sig på min sängkant. Jag minns faktiskt inte hennes ursprungliga ärende, men snart kom samtalet in på hennes partner in crime ”F” och vad som utspelade sig under några skälvande gryningstimmar i staden Waxholm för bara ett par år sedan.

Flickorna var då endast 15 år gamla och hade för första gången (hoppas jag) tagit sig, vad Nisse uttryckte som, ”en bläcka”. Detta skulle ha skett i samband med en skolavslutning, eller möjligtvis ett valborgsmässofirande. Först i gryningen återvände de arm i arm mot ”F”:s föräldrahem. Redan i tamburen lyckades de föra så mycket oväsen att sängarna började knaka oroväckande på övervåningen. ”F” blev inkallad i föräldrarnas sovrum och visade med ett tecken för munnen att Nisse skulle vänta på undervåningen och hålla sig tyst. Det gjorde hon. Vad som egentligen sades där uppe, är det ingen som riktigt minns, bara att ”F” med stor skicklighet hade lyckats övertyga om sin egen och Nisses absoluta nykterhet. Det höll väl i runda slängar trettio sekunder.

På väg ut ur sovrummet slinter nämligen signaturen ”F” på ett papper och rutschar hela vägen utför trappan sittandes på rumpan. Nu blev det ett fasligt liv i stugan och det tog ytterligare en lång stund att bortförklara det senaste snedsteget. Nisse hade vid denna tidpunkt i berättelsen somnat lutad mot ytterdörren.

Det var då katten kom hem. ”F” hörde när den krafsade på rutan, och släppte in den genom fönstret. Försent upptäckte hon att den bar på en halvdöd mus i munnen. På något vis lyckades musstackarn komma undan sin baneman, men då hade ”F” fått tag i en resväska som hon höjde över huvudet och kastade genom rummet.

– Vi måste avliva den, skrek hon och slängde sig med hela sin tyngd över väskan i avsikt att barmhärtigt kväva det lilla livet innan lidandet blev alltför stort.

Nu började hela familjen vakna till liv på övervåningen och fick även Nisse att reagera på den plötsliga händelseutvecklingen i huset.

– Fan, den piper ju, sa hon.

”F” rullade av resväskan och kunde själv konstatera att den lilla musen endast var ”ytterligare” halvdöd. Varken levande eller död, utan bara ”ytterligare” halvdöd. Och nu var familjen på väg nedför trappan.

– Du måste göra det ordentligt, konstaterade Nisse krasst och öppnade ytterdörren.

”F” rusade ut på den sovande villagatan och drämde den ytterligt halv- men inte sten-döda musen i asfalten.

– För helvete den lever ju! vrålade hon panikslaget.

Nisse som varken kunde stå eller gå utan stöd av en stadig ytterdörr ramlade rakt in i ett buskage och ropade tillbaka:

– Kolla om den kan springa!

Detta var scenen jag fick beskriven för mej klockan ett inatt på min sängkant. Hur ”F” i förtvivlan springer gatan fram, puffar en liten mus framför sig i hopp om att den plötsligt ska glömma allt vad som hittills inträffat under denna mardrömslika natt och plötsligt sätta av i yster galopp.

– Nu får du sluta, sa jag till Nisse och tittade på klockan. Jag orkar inte höra mer.

– Men vill du inte höra om gäddan? frågade Nisse hoppfullt.

– Absolut inte, sa jag.

– Jag har en bild på den, sa Nisse.

– Som jag inte heller vill se, sa jag.

Men i morse låg den i min inkorg i alla fall. Och så mycket kan jag säga, att även om jag tror på allt hon berättar, så tror jag inte på alla bilder jag får se.

3 reaktion på “Girls just wanna have fun

  1. Ja, manshänder, vigelsring och jättegädda… Det har jag aldrig sett Nisse med tidigare. Jag tror till och med att toppluvan är fejk!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.