Det skulle bli en lugn och skön natt. Jag hade verkligen laddat för en lugn och skön natt. Förutsättningarna fanns. Datorn var avstängd, jakthunden låg fint vid fotändan, isen på utsidan höll käften (sådant kan vara av vikt under särskilda omständigheter). Ja, allt var liksom perfekt.

Sen började hunden avancera.

Jag vet hur han gör, hur han långsamt vecklar ut sin  j-ä-t-t-e-l-å-n-g-a  jakthundskropp och blir till en normalstor skogshuggare i bingen. Det är inte vidare, värst charmigt faktiskt. Dessutom är jag lite lätt allergisk mot honom. Han tar kudden också. Det är sant! Helst vill han dela kudde, att man ligger med kolan på samma dyna och andas varmt på varandra. Det är riktigt äckligt!

Över min döda kropp att han får ligga under mitt täcke. Han har ett eget, egen kudde också, egen säng till och med. Där ligger han aldrig.

Så det blev en ganska tråkig natt. Mycket buff och stök och trista ord. Klockan sex på morgonen somnade jag. Och nu kommer det märkliga…

När jag vaknade ett par timmar senare var det alldeles tomt i rummet. Det enda som vittnade om nattens kamp i sänghalmen var en gåva som stod placerad väl synlig på mitt skrivbord. En stor tub Elizabeth Arden Eight Hour Creame (som jag älskar) i obruten förpackning. Hunden var borta.

Jag vet inte, jag blev glad såklart… Jag menar Elisabeth Arden Eight Hour Creme kan man inte leva utan. Det är en smörja som gör mirakel med allt från torra läppar till krånglande cykellås. ALLT! För spruckna trampdynor är den oslagbar.

Ändå, det kändes inte riktigt okey… Man har liksom haft någon i sängen (även om man hatade varje svansviftning), någon som försvinner i gryningen och lämnar en gåva efter sej. Creepy!

Hade det även legat en ros på huvudkudden också hade jag gått och skjutit mej!

Trackback URI | Kommentarer RSS