En briljant idé

Nej, jag hänger verkligen inte särskilt ofta på Karlaplan. Det är inte mina hoods, helt enkelt. De få gånger jag styr kosan över viken är det just för att hälsa på Kråke, eller snarare för att diskutera något av våra gemensamma projekt. Vad det blir utav dessa får framtiden utvisa. Vi är ganska duktiga på snöa in på helt ovidkommande saker, som det här med ädelstenarna.

Under tiden Kråke stekte strömmingen som vi skulle äta till lunch kom vi att tala om hennes tid som krögare i Frankrike. I samma hus som resturangen låg bodde en dockliknande liten varelse som var gift med en diamanthandlare. Det var en mycket seriös och ansedd man med en väl etablerad verksamhet och många kända personer i sin kundkrets. Han hade egentligen bara en egenhet (vad man då visste) han gömde ädelstenarna i hemmet. Egentligen var det inte särskilt konstigt. Oregelbundna arbetstider och en släng av hederlig, fransk nonchalans gjorde att dyrgriparna petades undan lite varstans i den schuckra etagevåningen. Detta kände ”den docklika” till och när hon så småningom blev bekant med Kråke, berättade hon hemligheten för henne. Att hela hemmet var en pockande skattkista!

Så småningom visade det sig att mannen med de oregelbundna arbetstiderna var notoriskt otrogen mot sin flickvän. Det grinades och gräts tills det docklika lilla ansiktet var alldeles oigenkännligt av sorg. Men det var då Kråke fick sin (som vanligt) briljanta idé!

Jag har det!

– Nej, nu tar vi och letar rätt på de där diamantjävlarna och säljer hela skiten, sa hon. Det kan han gott ha den där otrogne fan!

(Ja, ni vet hur Kråke låter…)

Sagt och gjort. Den docklika tyckte att det var ett bra förslag och ett skäligt straff. Tillsammans satte de sedan igång att finkamma hela våningen och hittade verkligen juveler till ett värde av 700.000 spänn! Därefter åkte de hem till den docklikas föräldrar i utkanten av staden och bad hennes pappa att gräva ned skatten i trädgården. Det gjorde han så gärna. Men…

Nu var själve diamanthandlaren dem på spåren och han var, vad man diplomatiskt skulle kunna kalla för, ”o-glad”. Inte så mycket för sin förlorade förmögenhet, utan för att stenarna var specialslipade för redan sålda smycken. Att göra om hela processen skulle bli en näst intill ogörlig uppgift för diamanthandlaren. Han måste ju hinna pippa också.

Så gjorde paret en överenskommelse. Den otrogne mannen erbjöd den docklika att ta etagevåningen i utbyte mot blinget. Och så var friden återställd i kvarteret.

– Ska du ha en strömmingsjävel, sa Kråke till mig och tog ut en het plåt ur ugnen.

Hon lade upp potatismos, ställde fram skirat smör och – lingonsylt!

– Det finns idioter som vill ha lingonsylt till strömmingen, sa Kråke.

Hon räckte mig burken och fortsatte osentimentalt.

– Det är jävla underligt faktiskt, men ändå lite kul på något vis.

Hon tittade mig.

– Eller hur?

Jag nickade instämmande och smakade på strömmingen.

– Ja, det är kul.

Och jag tog verkligen av lingonsylten, och jag tog av allt det andra också, och ärligt talat – det var fantastiskt gott.

– Det är inga konstigheter det här, sa Kråke. Man bara fimpar den där prylen på ryggen, fenan, och trixar väck benen. Sedan är det bara att köra!

Yeah right?!

Men för att jag ska kunna återskapa denna rätt och bjuda alla mina barn (hörde ni det nu ungjävlar) så behöver jag receptet. Jag vet att filéerna skulle ligga i en slags gräddblanding… Men inte hur länge. Och sedan skulle de även vändas i något slags mjöl… Men vilket?

I alla fall har Britta kommit hem igen. Det är en dam som har fått höra mycket i sina dar – det kan jag nästan garantera.

Peace out!

Britta är hemma igen

5 reaktion på “En briljant idé

  1. Hörru du min kompis Eva, du vet tjejen jag letade diamanter med hon fick inte bara lägenheten utan hon fick framför allt ett alldeles magnifikt grått pärlhalsband (med utsökta plommonstora pärlor av allra högsta kvalitet)med ett rejält diamantlås(specialritat)Bara halsbandet var dyrare än alla diamanter vi snodde men Guy som han heter tyckte att det var helt OK för det var enklare än att fixa nya stenar i tid.
    Lönsam jakt, det gör jag gärna om om det är nån som känner sig sugen.
    Strömingen ja, silljävlar var det för de var stora som gösar eller kan man kanske säga göss???
    Klipp av ryggfenan, Slå ett par dl grädde i en skål med en rejäl msk fransk dijonsenap o en dito hederlig svensk senap(jag gillar den söta starka)Lägg i fileerna och blanda runt. helst ska de stå några timmar eller över natten men det brukar jag aldrig hinna o det blir gott i alla fall.
    Sen häller ni upp grovt rågmjöl på ett fat och saltar och pepprar mjölet. Vänd fileerna i mjölet o lägg rikligt med hackad persilja o dill på ena halvan och vik ihop. Eller om ni vill ha jättemodellen så kan ni lägga i hop 2 firrar. Det första blir lite elegantare.
    Stek frasiga i rikligt med smör(ja jag vet, men hu,vad gott!)
    Servera med pressgurka o rårörda lingon och potatismos, citron och brynt smör. Onödigt att säga att jag inte använder pulvermos, men ni gör som ni vill. Sen går ni på en skyhelvetes promenad innan kaffet. Hej hopp !

  2. inga strömmings ben i raggsockorna jag har stickat. Till strömmingflunderna jag steker ska det vara salt och dill mellan (skitgott).äta dom kall på en husmans, till fiberhavregrynsgröt dagen efter(skitgott igen) och så ska man äta ketcup till , ej lingonsylt, sylten ska man ha på gröten kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.